Rummet, Fyren, Rummet


Manuskript till en intervju med Sofie Livebrant
Av Filip Lindström
Med Förord av författaren


Rummet vari livets dramatik utspelar sig är mer än ett sceneri för det spektakel vi genomlever. Eller är det aktörerna som vistas i rummet som sätter dess karaktär? Vi tar ifrån och vi ger till Rummet, somliga rum berikar och somliga berövar. Somliga karaktärer färgas av Rummet, tar formen av stolen de sitter i eller antar helt mönstret från tapeten. Andra roller tar över vilket rum som helst och får fönstren att spegla dem själva, väggarna att flyttas för deras steg och dörrarna att öppnas blott för dem. Rummet kan gjuta om ett samtal likt hur överdriven pretention kan leda en ung popjournalist med massiv hybris till att skriva ner en intervju i form av ett manuskript för teater. Samtalet självt, å andra sidan, kan likväl vända vindarna i Rummet, likt hur samma egoistiske yngling till skribent kan skriva en invecklad inledning till sitt eget pretentiösa verk.
        Popjournalistiken har länge förfallit mig vara liksom konsten en Biblia Pauperum, och popjournalisten en lekmannapredikant som kolporterar tidens tankar i populär form, där stöld av andras material döljs men prisas. Om jag har någon plikt under detta jordeliv så är det att uppehålla denna konstform och låta den få nytt liv, om jag så måste leka med formatet tills det längre inte är vad det började som. För fortsatt överlevnad krävs inte bara regelrätt tjuvnad av fallna hjältars dygder, fortgång är nödvändigt om än omöjligt. I föreliggande drama har jag sökt, icke att göra något nytt - ty det kan man inte - utan endast att modernisera formen efter de fordringar jag tänkt mig att tidens nya människor skulle ställa på denna konst. Intet revolutionerande, men ändock en uppmaning till samtiden att ej stagnera i gamla vanor. Kliv ett steg bakåt och två steg framåt, och fastna på så sätt inte där ni står för tillfället. Jag tar med glädje på mig eventuella anklagelser om pretentiös överdådighet för detta stycke. Konstens framfart är av större vikt än mina egna förebråelser mot mig själv och andras riktade mot samma mål.
        I detta manuskript vill jag koncentrera mig på Rummet som den tredje, tysta karaktären i en dialog mellan två mer aktiva parter. I samtidens utövande av popjournalistisk samtalskonst och dess nedskrivande nämns Rummet som en miljö i förbifarten. Jag ser till att undersöka Rummets inverkan på denna dialog, och på andra likadant.
        Jag har gjort ett försök. Har det misslyckats, så är tid nog att göra om försöket!


PERSONER


Sofie Livebrant, Artist, kompositör, tonsättare. Aktuell med skivan »Secrets« och dessförinnan »Lighthouse Stories«, där hon sjöng sånger baserade på Jeanette Wintersons roman »Lighthousekeeping«. Den sistnämnda skivan resulterade i en turné där Sofie uppträdde i fyrar i Skottland, Norge, Danmark och Sverige. Har tidigare tonsatt texter av Emily Dickinson, Karin Boye och Dan Andersson.

Sofie Livebrant. Foto: Johan Månsson



Filip Lindström, Chefsideolog och Ansvarig Utspridare för musiktidningen Profet, enorm narcissist och konstant sökare efter det perfekta samtalet samt det optimala fångandet av detta i ord.

Filip Lindström. Foto: Emelie Lundqvist


SCENERI och PREMISS

Rummet, ett relativt nyrenoverat café i Gamla Stan i Stockholm, vars råa siennabrända fasad döljs delvis av kastanjeträd. Gården utanför etablissemanget täckt av trädets fallna frukt. Det upprustade källarvalvet en trappa ner har blivit nymodig vinkällare, där kylskåpen står på helt rätt temperatur. Pojken som säljer kaffe på den övre våningen är ensam på plats och kan därför inte plocka av alla bord som pensionärer, turister och andra dagtidsfikare har lämnat orediga. Solen utanför glider in genom fönstren och deras färgglada gardiner, reflekteras i den tidiga eftermiddagens första upphällda glas vin som en livsnjutande dam unnar sig så här dags på en måndag.
        Dialogen tar plats i en avskild sektion, utsedd för läxläsare, arla vindrickare och intervjuer om musik och rum. På bordet varöver dialogen far står två koppar kaffe som sinar för kvickt. Runtomkring befinner sig människor som troligtvis ser Rummet annorlunda än de två varemellan dialogen utspelar sig. De runtomkring får utgöra levande scenografi i skådespelet, levande miljö kring det som försiggår i dialogen.

        Sofie Livebrant, slår sig ner först, vänd inåt mot Rummet, med grannarna vid borden bredvid bakom sig. Hon har just berättat om ett möte med en kantor i en kyrka hon nyligen besökt.

        Filip Lindström, sätter sig med ryggen mot hörnet så han ser både kastanjegrenen utanför och den vindrickande damen i bakgrunden, samt Sofie. Han har just lämnat åter ett otympligt hyrt DJ-bord i en annan del av staden och är därför smått utmattad i dialogens början.




                                                          Filip Lindström, dumdristigt ställande en lätt
                        korkad fråga med ett givet svar, måhända på grund
                        av sin utmattning.


                        Finns det något litet Emily Dickinson-sällskap i Sverige, eller någon litterär intressegrupp som håller samman och hjälper varandra?


                                                          Sofie Livebrant, tålmodigt besvarande en så
                        dum fråga som denna, om huruvida det existerar
                        grupper där litteraturintresserade människor söker sig
                        till varandra.


                        Det gör det. Jag vet inte om det finns för just Emily Dickinson, för i Sverige förstår man henne inte – hon är för klurig. Det finns ett jättestort Emily Dickinson-sällskap i USA.


                                                          Filip Lindström, trevande, medveten om den
                        låga kvaliteten på sina första frågor. Beslutsam om
                        att höja denna kvalitet spörjer han, nästan
                        stammande, efter andra tonsättningar av Dickinson än
                        Sofies egna.


                        Finns det liknande tonsatta projekt?


                                                          Sofie Livebrant

                        Ja, hon är väldigt tonsatt, för att hon skriver på psalmform. Det är väldigt tydlig form hela tiden, så hon är väldigt omtyckt att tonsätta. Ofta är det atonal och lite modern musik, man tycker att hon är så pass klurig. Hon vänder och vrider på ord och gör om grammatiken som man inte gjorde på den tiden och det gör att man tror att hon behöver tonsättas på ett väldigt oväntat sätt. Ett mystiskt sätt.


                                                          Filip Lindström

                        Men du kände inte likadant?


                                                          Sofie Livebrant

                        När jag tonsatte henne 2012, det är några år sedan nu, så såg jag det folkliga i det. Den folkliga sången. Jag såg något annat just då. Jag såg henne på ett annat sätt än hur de andra uppfattade henne, jag tyckte inte hon var konstig.


                                                          Filip Lindström, med en kort konstpaus efter
                        replikens första ord, där kugghjulen knakar för
                        glatta livet i försök till framgång i tankefabriken.
                        Vindrickerskan i bakgrunden beställer in påfyllning
                        , en kastanj faller till marken ute på torget. Ett
                        bakomliggande affärssamtal avslutas med ett
                        handslag.


                        Men… Berodde det på var du stod i din musikaliska bana just då? Eller var det texterna som fick tala för sig själva?


                                                          Sofie Livebrant

                        Texterna sjunger oftast på ett visst sätt. De blir ju så av sig själva, genom mig. Det går inte på någon annan väg än att det speglas genom mig. Det blir genom Sofie som det kommer ut, och då blir det kanske folkligt men det är ändå jag oftast. Man är ju bara människa.


                                                          Filip Lindström

                        Så de projekt du har haft har speglat olika delar av dig?


                                                          Sofie Livebrant

                        Ja. Det kan de göra. Absolut. Det är alltid svårt att förhålla sig på ett konstnärligt sätt och vara stängd, att inte ta det genom en själv. Det är klart det går att jobba hantverksmässigt och vara helt kall men (lång tystnad) allt man gör blir ett raster genom en själv, och genom den tid vi lever i och de man har mött.


                        Ett cafébiträde cirkulerar Rummet och ropar upp ett nummer som ska tjäna som identifiering av det stycke kallnande mat hon bär på en tallrik.


                                                          Cafébiträde

                        Nummer tjugoåtta! Nummer tjugoåtta!? Biträdet lämnar Rummet utan att ha lokaliserat matbitens rättmätige mottagare.


                                                          Filip Lindström, drar envist vidare i tråden som leder till hur Sofies olika förehavanden visat olika och nya sidor av henne.

                        Den senaste skivan…


                                                          Sofie Livebrant, avbryter med en motfråga.

                        …menar du »Secrets«?


                                                          Filip Lindström

                        Ja, den skiljer sig en del från dina tidigare. Jag tänker väl mest på de franska inslagen. Inte bara att det sjungs på franska men även att själva musiken också osar mer av det (han lägger betoning på »av det« för att syfta ordentligt på »det franska inslaget«). Det hörde jag inte i någon av dem tidigare, som kändes mer nordiska. Är det (»det franska inslaget«)
något nytt du har tagit upp eller något du låtit komma igen?


                                                          Sofie Livebrant

                        Om man ska göra en väldigt enkel, skissartad förklaring av skivan så är det så att jag såg en bild på nätet för två år sedan – den här framsidan på skivan – och jag förstod när jag såg den bilden att »det där kommer bli nästa skivas omslag«. Jag får ofta en signal, jag vet inte om det är rätt men jag följer den tills jag får en annan signal. Så jag går med på vad som än kommer. Just då lyssnade jag väldigt mycket på banjo och väldigt mycket på kora-musik och sedan kom namnet »Secrets«. Jag vet inte varför namnet kom, jag bara visste att den skulle heta det och då fick jag acceptera det, så som det är när man är som jag är. Man får acceptera det som kommer, antingen jag gillar det eller inte. Det är mitt arbetssätt. Så, jag hade ett omslag, jag hade en titel och jag visste att jag älskade banjo och kora just då. Jag hade ingen lust till att den skulle heta »Secrets« för det är så lätt hänt att man i journalistvärlden hamnar i »vad är det för hemligheter du döljer?«. Det blir en så enkel vinkel och jag tänkte »Vad dumt, varför kom jag på det där jävla namnet?« Jag ville ha något mer neutralt, men jag fick gå på det, för jag måste följa, som vanligt. Jag gjorde en sång om en sjö och om näckrosor, »Le Lac« på skivan. Jag började med att jag sjöng den på engelska, men då blev det för Emily Dickinson-tydligt. Det var för tydligt, det jag ville säga, så jag gick över till svenska ett tag men då tänkte jag »nej, det här går inte«. Jag insåg att det måste vara på franska. Jag bad en vän, en före detta FN-tjänsteman, fransman och poet, att översätta.


                                                          Filip Lindström

                        För du pratar inte franska annars?


                                                          Sofie Livebrant

                        Non.


                                                          Filip Lindström

                        Då har du ju ett väldigt bra uttal, måste jag säga.


                                                          Sofie Livebrant, skämtsamt

                        Hard work, hard work. Pratar du franska?


                                                          Filip Lindström, önskar att han sagt »Oui, un peux«, men säger istället:

                        Lite. Tillräckligt bra för att höra att du har bra uttal.


                                                          Sofie Livebrant

                        I och med att vartenda ord i franska språket kan dras i flera lager kräver vissa hemligheter det språket. Jag är uppväxt med Léo Ferré, en gammal gubbe som är död nu, en av få musikaliska ingångar jag fick som barn. Min mamma var inte musiker, så det var Johnny Cash och Léo Ferré. Det finns en fransk sida i mig som börjar komma fram, som ville fram och som jag lätt tog fram. Och gärna jobbar med.


                                                          Filip Lindström

                        Skulle det vara någon sorts tillbakagång till grunden, om det nu är något som du fått så tidigt?


                                                          Sofie Livebrant

                        Det har ju kommit med modersmjölken. Léo Ferré, jag vet inte om du har hört honom?


                                                          Filip Lindström,

                                           kort, nästan uttalat genom tänderna

                        Inte alls.


                                                          Sofie Livebrant

                        Det är chanson, han ligger i Édith Piaf-traditionen och är oerhört känslomässig med jättestora stråkarr som åker omkring i känslor. Den är ristad i mig den, den musiken. Det är inte en tillbakagång, det (»det franska inslaget) har alltid funnits där men det visar sig väldigt tydligt just nu.


                                                          Filip Lindström

                        När du sa att du måste följa en signal som har kommit antog jag då att du inte riktigt gillar namnet »Secrets«, för annars hade du inte sagt att du måste följa signalerna.


                                                          Sofie Livebrant

                        Nej, jag var inte alls förtjust i det.


                                                          Filip Lindström

                        Men vad tror du skulle hända om du inte skulle följa signalen?


                                                          Sofie Livebrant, tvekande men skämtsamt

                        Det vet jag inte. Jag känner mig inlåst bakom en Berlinmur nu, men jag vet faktiskt inte. Premissen är att om jag inte accepterar det som kommer, då kan jag inte gå till nästa steg. Så här är det för mig just nu.


                                                          Filip Lindström

                        Just nu?


                                                          Sofie Livebrant

                        Ja, det kan ju ändras, man vet inte.


                                                          Filip Lindström

                        Men det har varit så på tidigare skivor?


                                                          Sofie Livebrant

                        Det är så jag har lärt mig sedan jag var åtta-nio och började göra låtar. Jag måste acceptera det som kommer, även om det är den tusende balladen och jag hatar att vara balladtjej. Jag vill vara jättestark och göra snabba låtar men det går inte bra. Man måste acceptera, det går inte att stoppa det flöde som kommer.


                                                          Filip Lindström, uttalar orden långsamt, med självgod insikt om sin egen tankegång

                        Det låter ju nästan som en religiös upplevelse.


                                                          Sofie Livebrant

                        Det har liknande verktyg som det den religiösa världen pratar om. Det är något som går igenom en.


                                                          Filip Lindström

                        Som en form av kanalisering.


                                                          Sofie Livebrant

                        Det är ju ofta där konstnärerna och prästerna möts, i någon slags kanalisering.


                                                          Filip Lindström,

                        Är det därför du kom överens med den där kantorn?


                                                          Sofie Livebrant

                        Nej, han är bara en rolig människa. Han är ingen kanaliseringstyp, men han är rolig och inte rädd. Han vågar stå för den han är och göra det han vill, han är inte så skraj.


                                                          Filip Lindström

                        Skulle du säga att du är likadan?


                                                          Sofie Livebrant

                        Jag kan vara jätterädd, räddast i hela världen och inte röra mig ur fläcken, och jag kan vara världens modigaste. Det är helt olika. Jag har både och i mig.


                                                          Filip Lindström

                        Beroende på situation?


                                                          Sofie Livebrant

                        Mer eller mindre. Ofta brukar det vara att man är jättesvag i vissa och oerhört modig i andra. Ibland är det svårt att se själv både när man är svag och när man är modig. Andra har lättare att se än man själv.


                                                          Filip Lindström

                        Men, det modiga, tar det mest form i artistskapet?


                                                          Sofie Livebrant

                        Allt man har i sig genomsyrar allt, sedan kan det gå igenom artisteri eller mammaskap eller vad det nu är för typ av skap man håller på med. Det är krafter som går igen. Jag är på sådant humör idag, det märker jag: Både helt klar och helt vag (skrattar). Det är bra efter att du har burit så tungt.


                                                          Filip Lindström

                        Ja, det blir väldigt tydligt när man är klar med någonting sådant, när man har lämnat ifrån sig någonting.


                                                          Sofie Livebrant

                        Du känner att du bär, du känner att du lämnar ifrån dig, det är tydligt att du ska betala, tydligt med tider. Sedan sätter du dig här.


                                                          Filip Lindström

                        Det känns ganska skönt. För det första, att sitta ner över huvud taget känns skönt. Lite otydlighet kan jag leva med.


                                                          Sofie Livebrant

                        Absolut. Det kan ge plats.


                                                          Cafébiträde
                        äntrar Rummet med samma bit mat i hand som tidigare

                        Nummer 28!? Nummer 28! Nummer 28? Lämnar snabbt Rummet


                                                          Filip Lindström

                         Jag vill gärna höra mer om den här fyrturnén. Det måste kännas mäktigt att spela på en sådan plats. En lokal kan påverka musiken och ett sådant hus står ju för en punkt av hopp. I alla fall för mig. Men det kan ju säkert vara rätt ensligt också.


                                                          Sofie Livebrant

                        Ja.


                                                          Filip Lindström

                        Den klassiska fyrvaktarens roll är ensam.


                                                          Sofie Livebrant

                                                                Lång paus

                        Kvinnohälsan var oerhört dålig, neuroserna var jättehöga rent statistiskt sett för kvinnorna som levde på fyrarna. Nu är det automatiserat och vi har andra transportmedel idag men då var de isolerade, nu är det mer som en romantiskt isolerad plats. På den tiden var det ungefär som dina bäranden, det var väldigt fysiskt, väldigt tydligt. Det var så ensamt att den psykiska ohälsan var enorm, så det är olika mellan den faktiska, praktiska bilden av fyrarna och den symboliska bilden av fyrarna idag. Som du pratar om: hopp.


                                                          Filip Lindström

                        Det finns mycket att läsa in i det. (Han vet att den frasen är något han ofta brukar säga när han inte vet vad han ska säga. Han tänker på detta och tappar det självförtroende han byggt genom att ställa rätt bra frågor, sedan de första katastrofalt dåliga frågorna i inledningen. Ändock, han lyckas mörka sin självosäkerhet och gör ett påstående till) Så här i efterhand blir det ju självklart en mer romantisk bild av det, att det skulle vara något ståndaktigt och stort att vara fyrvaktare.


                                                          Sofie Livebrant

                        Det tror jag att det var också. De jag träffade som var fyrvaktare visste ofta redan som barn att det skulle vara deras liv redan när de var fem-sex år.


                                                          Filip Lindström

                        Du gjorde en hel del intervjuer under fyrprojektet?


                                                          Sofie Livebrant

                        Ja, jag träffade massor av människor i olika länder som är kopplade till fyrar på olika sätt. De kunde vara döttrar till fyrvaktare, eller före detta fyrvaktare eller ledare för fyrvaktsföreningar. Folk dras till fyrarna på olika sätt, av olika anledningar.


                                                          Filip Lindström, ledande

                        Kände du av något speciellt av att spela i fyrarna? Fanns det någon speciell energi?


                                                          Sofie Livebrant

                                                            Mycket lång paus

                        När du frågar det får jag inget svar i mig, det enda jag tänker är att den miljön påverkar väldigt starkt: havet, att det är kargt, att det är tydligt, det är blåsigt, man måste förhålla sig till det som är ute, och sedan det att det är så enormt vackert. Alla platser är inte supervackra, men ofta är fyrarna på jättevackra platser och det gör att det händer någonting med människorna som är med. Vissa får panik och vill in till stan för det blir för jobbigt och andra säger »I love it! Jag vill vara en get och hoppa omkring«.


                                                          Filip Lindström, smått fundersam över
                        kommentaren om att vilja vara en get, tar ändå
                        samtalsämnet ifrån getter


                        Stadsmiljön kan också vara a blessing and a curse ibland.


                                                          Sofie Livebrant

                        Absolut. Det är en annan miljö som har sina regler och fördelar och stressmoment.


                                                          Filip Lindström, ger sig in på ett allmängiltigt och generiskt utlåtande, hans självupptagna och narcissistiska personlighetsdrag får honom att tycka det han säger är intressant

                        Det finns ju människor som tycker om olika miljöer, vissa som aldrig vill vara utanför stan och andra som hatar att vara i stan. Det är ganska intressant egentligen, var vi väljer att leva våra liv. Jag kan tycka att det är jättetrevligt att vara ute på landet men jag tror ändå att jag påverkas positivt av någon slags stress.


                                                          Sofie Livebrant

                        Energi. Eller liv hellre, det är livfullt här.


                                  Ridå




Efterord av författaren


Verket belyser förvisso i huvudsak hur Rummet lägger sin tyngd på Samtalet, det är riktigt. Det var min mening och initiella tanke. Ändå har jag, när jag i stilla tystnad på min kammare förverkligat Verket, förstått att Rummet måhända ej äger den kraft över Samtalet som jag först trodde. »Does the Rummet rule the Samtalet or does the Samtalet rule the Rummet?« som Morrissey nästan sjöng en gång i tiden. Formulan, ja, kemin mellan människor är troligtvis det som drar Samtalet åt det håll det vill. Jag har velat tro att det är Rummet som knuffar oss åt ett visst håll, och det visar sig inte helt korrekt i detta verk. Mitt skapande av Verket, vilket för vissa måhända ser simpelt och ihopkastat ut, bevisar för mig att jag kan sammansätta Samtalet i Sixtinska Kapellet såväl som i en förbrukad sopsäck, så länge den nämnda kemin finns närvarande. Kan jag i mitt tidigare leverne ha varit för uppmärksam på Rummet? Har jag då förbisett Samtalet och tänkt för mycket på tapeter, dörrkarmar och kastanjer, och hur de på något sätt ska ha förändrat kemin? Har pretentionen gått för långt? Är det någon som bryr sig tillräckligt för att ha läst så här långt? Ska jag låta den möjligheten nedslå mig och tappa det lilla hopp jag har, som envist visar sig genom idoga självgodhet och hetsig narcissism?
        Jag har gjort ett försök. Har det misslyckats, så är tid nog att göra om försöket!

26 November 2017