Bromma-bandet och Bekräftelsebehovet
En Intervju med Agent Side Grinder
Profets Chefsideolog Filip Lindström möter två tredjedelar av Agent Side Grinder, Bromma-bandet som inte är ifrån Bromma, i en hotellbar i ett industriområde. Där talas det om det ena, samt det andra, och Chefsideologens sinne är ockuperat på annan ort.
Bromma-bandet Agent Side Grinder, eller åtminstone de två tredjedelarna Johan Lange och Emanuel Åström, sitter i en intetsägande hotellobby i ett industriområde lokaliserat i, just det – Bromma. Ingen utav dem är faktiskt från Bromma, men de brukar säga det eftersom de har sin studio i just detta industriområde och därför är förankrade däri.
»Sedan är det ju även en väldigt vacker allitteration« påpekar jag angående att kalla sig ett Bromma-band, då jag läppjar ledigt på en balja saftigt Zinfandel. Ni förstår, kära läsare, vid varje intervju är det outsagt om det skola konsumeras alkohol eller ej. Någon part måste ta första steget och därmed öppna dörren för resterande parters möjlighet till dryckenskap. Den parten blir i det här fallet jag, en för tillfället baktung individ med huvudet fast i en bekant neuros.
Mina tankar ligger som så ofta hos den jag beundrar, en individ som jag för tillfället inte hört av på flertalet timmar. Min överhettade och uttorkade hjärnslamsa tar omvägar till katastrofala scenarion, som alla kretsar kring att denna individ aldrig vill träffa mig igen. Det är absolut inte en rädsla över att bli ensam, vara ensam eller dö ensam som greppar tag i mig, nej, för ensamhet har jag bekvämt lutat mig tillbaka mot hela mitt liv. Det som skrämmer mig är att vara utan den berusning som kommer ifrån en mött blick vari kärleken inte går att ta miste på. Minsta tvivel på att den ska infinna sig igen triggar min fanatiska sida, den jag gillar minst, och sätter igång cirkulationen innanför mitt pannben. Ibland hjälper vinet, ibland gör det saken värre.
Emanuel Åström, Johan Lange och Peter Fristedt
Den här gången hjälper vinet delvis. De två tredjedelarna av Agent Side Grinder följer mitt exempel, men med andra drycker och troligtvis andra anledningar.
Emanuel är den av de två som mest ser ut som en industriell syntstjärna, medan Johan är den som mest för sig som en. Instinktivt skulle jag ha gissat att det voro Emanuel jag mest skulle sitta och lyssna på, men det är istället Johan som för mina blickar till sig och håller mina öron spända. Till viss del distraherar dem båda mig från mina inbillade hjärteproblem, tillsammans med den röda vätskan vars yta långsamt närmar sig glasets botten.
»Dessutom låter det hårt« säger Johan om Bromma. »Vet man inte vad Bromma är, att det är en välmående villaförort, kan det nog låta rätt hårt. För utlänningar kan det nog göra det.«
»Har ni flest fans som av geografiska skäl inte vet vad Bromma är?« frågar jag och känner efter noga på telefonen i min spända jeansficka, i hopp om att den just då ska vibrera fram ett meddelande ifrån individen jag helst vill kommunicera med.
»Absolut« säger Johan och berättar att Agent Side Grinder (hädanefter omnämnda som ASG, för enkelhetens skull) till och med har kallats för »Brommapojkarna« i vissa kretsar.
»Hur har ni hamnat där?« undrar jag och funderar på hur jag senare under kvällen ska lyckas hamna där jag vill hamna. »Har ni alltid siktat utanför Bromma?«
»Jag gillar Bromma« säger Johan. »Faktum är att det här industriområdet har varit en viktig del i ASG:s sound. Det ligger precis vid Bromma Flygplats, och det är ganska ogästvänligt men härligt på något sätt. Sedan vi bildade bandet för mer än tio år sedan har vi haft samma lokal och det har färgat av sig på soundet, det råa och industriella. Det var en smed som hade lokalen under oss, som smed saker åt oss. Han gjorde gallergrindar egentligen, det var hans main thing.«
»Ja, det är ju rätt hårt faktiskt« medger jag.
»Han gjorde grejer vi kunde slå på« fortsätter Johan. »Vi tog till och med en bild nere hos honom minns jag. Nu är han utflyttad sedan länge och det har kommit in en del arkitektkontor och reklamare. Men, det är en viktig plats, och därför är det helt okej att folk säger att vi kommer ifrån Bromma.«
»Det jag menade – det kanske inte framgick helt – var om ni alltid har försökt sikta er utanför Sverige« förtydligar jag och överväger samtidigt vad det jag egentligen förväntar mig ifrån individen jag beundrar och skänker så mycket tanke. Förväntningar är livsfarliga, mycket mer osäkra än antaganden, som även dem är riskabla som få. Jag minns med ens kärlekar från förr, främst den förra som förgick. Förgängliga är förbindelserna, men förebrår jag mig själv eller förråder jag mig själv när jag förintar ett minne? Förintade är de ej, det försäkrar jag mig själv, för minnet är allt jag har till slut. Jag tar en till klunk Zinfandel och förvirrar mitt sinne ytterligare.
»Ja, så är det nog« säger Johan (om det internationella siktet ASG begagnar, inte om huruvida mina minnen förintas eller ej). »Redan vår första singel fick mer uppmärksamhet utanför Sverige. Vi blev signade på ett holländskt bolag efter vår andra spelning. Den släpptes på vinyl, och den kundbasen fanns ute i Europa. Nu har vi en publik i Sverige också, men synt- och- gothscenen är större ute i världen så vi har alltid gjort fler spelningar utomlands.«
»Ni har aldrig känt att det varit nödvändigt att omlokalisera hela operationen till sydligare breddgrader?« frågar jag, och tänker i bakhuvudet vidare på hur förväntningar – detta förkastliga ok som jag envisas med att dra efter mig – inte gör något annat än att fördärva. Jag vill skära bort förväntningar ur mitt liv, och därmed tillåta frisk luft att andas av både mig och denna individ som står i mitten av mina ambulerande tankar. Vad spirar om spirande förväntas? Utanför mina hjärnväggar besvarar Johan frågan som just undsluppit mina läppar, men inte den som jag just ställt mig själv:
»Vi bor ju här, och jag och Peter har ju kids« säger han om sig själv och den frånvarande bandkamraten Peter Fristedt, som om det vore en skälig ursäkt till att inte flytta. Dock överväger han snabbt möjligheten: »Det skulle nog passa bättre om vi bodde i Holland eller Tyskland rent logistiskt, för vi måste alltid åka ner dit.«
»Nu när vi talar om den här scenen, hur helig är den för er?« säger jag och går över vad som faktiskt är heligt i mitt liv. Självklart är Profet heligt, mitt litterära hjärtebarn som jag har makalöst svårt att se ett stopp för. Därefter tror jag mig kunna gå så långt som att säga att kärlek är heligt för mig, hur naivt och idiotiskt det än låter. Dessa två ting (och möjligtvis en välbalanserad Zinfandel) fyller mig likt inget annat, och det är rusen de medför som smörjer mina mentala leder nog för att framfart ska kunna ske. Det är väl därför jag så frenetiskt faller för förväntningarnas förtrollning, för jag förutser vad jag vill ha, och kan inte motstå att förskansa mig njutningen av en uppfylld förutsikt. Kanske jag måste avsäga mig det heliga livet, den popjournalistiska munktillvaron, och sluta förvänta mig saker av världen. Det är då det som jag tidigare sett som helig mark kan bestigas.
»Den är inte så helig för oss« svarar Johan på min yttrade fråga. »Vi har alltid varit väldigt öppna, och spelat på alla möjliga ställen från början. Vi riktar inte in oss mot någon speciell typ av publik eller nisch eller genre. Den svartklädda publiken, cold wave- och- syntscenen, var de som först plockade upp oss och sen har det förblivit så.«
»Är det så att ni är mer heliga för den scenen än vad scenen är för er?« frågar jag och överväger chansen att jag ser min tänkvärda individ som mer helig än vad individen i fråga ser mig. Obalans existerar i alla livets hörn, varför inte i mitt? Skulle det spela någon roll? Kan jag avlägsna bryendet, likt jag försökte i min intervju med Ga-Gung från Vanligt Folk , eller är det min slutgiltiga förbannelse – att jag bryr mig för mycket? Jag har försökt att bry mig mest om mig själv, men det går inte så bra, dels för att världen inte gillar hybris och dels för att jag slagits av nämnda individs uppenbarelse.
»Vi är intimt sammanvävda« säger Emanuel om ASG och deras korrelation till sin scen. »Våra fans finns där och någonstans gör fansen bandet. Det finns en tacksamhet och en symbios, men inte symbios som i ett beroende utan att vi finns där för varandra.«
»Det som är intressant« säger jag och förstår plötsligt att det är just hybris och självcentrering jag har hängett mig åt, eftersom mina tankar om huruvida jag ser nämnda individ som mer helig än vad individen ser mig bara är ett tecken på mitt skenande bekräftelsebehov, »är att er scen är så pass populär men att den aldrig plockats upp ovan jord. Ta Kite som exempel, som kan ses som ett av Sveriges största band, de har ju ändå aldrig nämnts någon annanstans än ur Fredrik Strages mun.«
»Det är samma med oss« säger Johan. »Det beror nog på att vi tidigt stämplades som ett obskyrt, elektroniskt, industriellt oljudsband.«
»Vad beror det på då?« frågar jag »Kanske att ni poserade på bild hos en smed vars main thing var gallergrindar?«
»Ja, det kanske var lite självförvållat« säger Johan, varpå jag ger ifrån mig ett vinmarinerat skratt som påminner om en gnäggande häst. »I Sverige stämplas man tidigt, och det är väldigt genrebestämt. Termen synt existerar egentligen bara i Sverige, och det kanske avfärdas som något gammalt och förlegat.«
»Egentligen är väl ingenting heligt«
- Johan Lange
Under tiden Johan pratar om svenskt genrelexikon vilar mitt huvud svettigt i den nya insikten om mitt specifika behov av bekräftelse. Likt hur syntscenen (eller, som Johan så snillrikt sa, »den svartklädda publiken«) aldrig fått sitt solkyssta erkännande, är jag så självupptagen att jag undermedvetet kräver konstant uppmärksamhet ur den källa jag helst vill ha den ifrån. Liknelsen spricker avsevärt då jag söker stimulans från en person, och syntscenen från flera. Där syntscenen tjänar på att centrera sig i själv förlorar jag, eftersom jag på ett bortskämt vis förglömmer den visade uppmärksamheten när den inte längre visas. Insikten av att allt inte alltid handlar om mig är en av de svåraste jag mött, och jag möter den just nu.
»Nu när ni släpper ett nytt album, försöker ni då rentvå syntgenrens namn? Hur vill ni modernisera den?« frågar jag Johan och Emanuel, i ett försök att skjuta undan den beklämmande förståelsen.
»Jag brukar inte referera till synt, eftersom det ju är ett begrepp som mest finns i Sverige, något som härstammar från 80-talet där man behövde välja mellan synt eller hårdrock« svarar Johan. »Det känns ganska mossigt och vi bryr oss inte så mycket längre.«
»Förvinnande få låtar på vår nya platta känns som syntlåtar« inflikar Emanuel, om skivan »A/X« som kom ut 26 april.
»Om ni nu inte har tyngden av en genrebestämmelse på era axlar gäller frågan snarare hur ni vill modernisera er själva« säger jag, med tankarna fortsatt fast i min egen modernisering. Det är omöjligt för mig att förändras över en natt, men när jag nu är medveten om min irrationalitet, borde jag inte kunna kuva bekräftelsebehovet? Eller, istället för att ignorera det, se och uppfatta de signaler jag faktiskt får skickade. Modernisering av sin personlighet är ingen enkel vårstädning, för det är inget man gör med sina grannar och det anordnas heller inte i samband med gemensam korvgrillning. Vägledning är möjlig, men förändringen är ensam.
»Våra tidigare skivor har andats 80-tal« säger Johan apropå förnyelsen av ASG.
»Medvetet?« undrar jag mitt i en tugga på en lokalproducerad saltgurka som Emanuel har beställt in till bordet.
»Ja, vi har använt oss av analoga syntar, så det har kommit naturligt att det låtit retro« funderar Johan fram efter att ha nekat Emanuels erbjudande om en friterad fetaostpinne. »Även om vi har använt analoga syntar nu också tycker jag att produktionen har fått en modernare touch. Det låter mer i nuet än tidigare. Sedan har vi ju bytt sångare, Emanuel är ny.«
»Välkommen« säger jag till Emanuel. »Hur pass ny är du?«
»Tack« säger han tillbaka. »Det är ett och ett halvt år sedan jag började.«
»Hur känns det att komma in i en sådan här gammal maskin?«
»Jag kom ju in i en utvecklingskurva. Det är inte samma band som jag lyssnade på från början. Maskineriet har tuggat på under lång tid, vilket är kul eftersom vi får göra stora spelningar, men samtidigt hamnar en viss press på en. Jag har blivit väl mottagen som ny sångare, så vi får se vad de säger om den nya plattan.«
Bekräftelsebehovet jag känner kanske återfinns i Emanuel, och för all del i vem som helst. Min version av det grundas dessvärre i en massiv osäkerhet, som måste gödas för att inte ta över. För allt i världen vill jag bli av med dessa svajiga knän, och bli det jag försökt intala mig själv om att jag alltid varit: En person som står rakt utan någon annans bifall. Jag vill att det jag nu blivit så beroende av ska vara en guldkant, inte ett fundament. Om inte lär jag gå under för bekräftelsebehovets maniska käftar.
»Var det en Judas Priest- och- Tim Owens-situation kring det hela?« frågar jag Emanuel.
»Jag har dålig koll på Judas Priest måste jag erkänna« säger han.
Självklart biter inte min hårdrocksreferens på en syntare, men det jag omnämner är historien om hur Tim »The Ripper« Owens gick ifrån att fronta ett Judas Priest-coverband till att ersätta Rob Halford som sångare med sina idoler. I stunden när frågan ställs ser jag Emanuel framför mig som Mark Wahlbergs karaktär i »Rockstar«, filmen som löst baserades på Tim Owens uppgång och fall. Mina antaganden stämmer tyvärr inte ihop med sanningen.
»Så har det inte varit« säger Emanuel. »Däremot har jag varit ett fan länge. Jag såg ASG första gången 2012, och tänkte att jag också ville göra sådan musik. Frågan var hur jag skulle göra för att ASG inte skulle bli ett coverband på sig själv. Jag vill inte stå och lajva Kristoffer (Grip) under spelningarna, men det har vi lyckats komma runt.«
»Det var just det som var problemet i Judas Priest« säger jag och gör mitt bästa för att inte uttala det brittiska rockbandets namn så fel som jag brukar. Ni ser, kära läsare, efter att ha hört en Sollentuna-alkis vid namn Kajan betitla Halford-gänget som »Judas Prajst« i min ungdom har jag knappt kunnat säga rätt. Minnet av den gladlynte Kajan och hans felaktiga uttal drar sakta mitt huvud ur cirkulationen kring det besvärliga bekräftelsebehovet, in i förnöjande sentimentalitet. Jag fortsätter öppna min mun och ord trillar därmed ut: »I ’Rockstar’, går Mark Wahlberg ifrån att sjunga i ett tributeband till det fiktiva Steel Dragon och finner sig sedan som frontman i det riktiga bandet. När han då försöker bidra med egna idéer klappar de gamla rockrävarna honom på huvudet och säger något i stil med ’Du fyller bara ett par platåskor, sätt dig på din stol’. Det här blev en väldigt lång fråga, Emanuel, men jag antar att jag undrar över hur din medverkan i skapandet har sett ut som ny medlem i ASG. Hur har din delaktighet fått blomma?«
»Nu tappade jag min fetaost i den smälta osten här. Jag återkommer till frågan, jag måste bara lösa det först« säger Emanuel och fiskar snabbt upp sin ost ur sin andra ost. »Den har fått blomma ganska bra. Väldigt mycket av den här musiken har Johan och Peter jobbat fram under den tiden de var ensamma, så många av låtarna fanns redan när jag kom in. Däremot har besluten kring hur låtarna ska bli tagits gemensamt. Vi behövde inte lära oss att jobba tillsammans.«
»Hur har det känts för dig, Johan?« frågar jag.
»Lite samma sak. Det känns som det måste bli något nytt. Vi kan inte upprepa det vi har gjort.«
Tim »The Ripper« Owens
Jag synar mig själv igen, och de ondsinta cirklarna jag vandrar i. Jag upprepar samma misstag allt för många gånger, och faller i tänkande stund i samma fälla. Tryggheten av bekräftelse infinner sig och jag tror mig glömma alla de problem som dess motsats innebär. Lär jag mig någonsin? Jag borde se mig själv som helig, men gör det inte. Inte än. Tanken för mig tillbaka till en tidigare frågeställning.
»Jag frågade förut om syntscenen är helig för er, men hur heligt är det ASG som fanns för 10 år sedan för er idag?« frågar jag, främst vänd till Johan, som ju närvarade vid bandets start.
»Egentligen är väl ingenting heligt« säger Johan. »Om man vill vara kreativ kan man inte vara sentimental och titta bakåt. Dock har vi samma syn på musik nu som vi hade då även fast den tar andra uttryck. Det känns konsekvent trots att det varit en krokig väg. Vi jobbar likt vi gjorde då, och det är något vi värderar väldigt mycket.«
Trots Johans kontradiktion förstår jag hans poäng. Vi avslutar intervjun i hotellbaren och jag lämnar även där mina funderingar om mina besvärande behov. De är som bortblåsta med den flytande lyckans smekning. Tills nästa gång besvärar de inte längre någon.
Vi promenerar tillsammans genom industriområdet, förbi Hell’s Angels lokaler, hela vägen till ASG:s kreativa miljö, den de befunnit sig i under hela sin existens. Ni ska veta, kära läsare, att vi även ses kvällen efter och går på bio tillsammans, men det är en annan historia. För stunden lämnar vi ASG i sin industriella verklighet, och jag lever vidare i mina dumdristiga dagdrömmar.