Att dunka Lundskt:

En text om en intervju med Anna Lund


Profets skribent Karl Nybom skriver sin första intervju för publikationen, startskottet för en lös artikelserie med siktet inställt på jazzvärldens mest intressanta aktörer. En av dessa, och först ut i serien, är frijazzbatteristen Anna Lund från SOL SOL, Anna Högberg Attack och punkveteranerna Mögel, bland många andra konstellationer. Nybom och Lund samtalar, vägledda av Hermann Hesses Stäppvargen, om det avskyvärda och slafsiga i jazzgenren, och om frijazzens underliggande relation till punken. Mycket nöje!

Anna Lund. Foto: Karl Nybom

Fan, att en skall vara så nervös och fan, att det ska vara så varmt. Fåfängan har satt på mig en svart polo och den klimatkrisande solen tänker inte låta mitt löjliga försök till att se lite mer ut som en Profet-skribent gå ostraffat… Svetten får mig att minnas Chefsideologens intervju med Andres Lokko, hur han innan mötet sprang och köpte en ny svart polotröja för att se lite hippare ut. Så långt tänker jag inte gå, inte kan jag göra det heller. Inga polotröjor i världen kan få mig lika hipp som vår Chefsideolog eller lika cool som henne som jag ska intervjua… Trots att jag inte borde försöka (en är ju cool om en inte försöker vara cool och allt det där) så förställer jag mig en sista gång innan intervjun.
        Telefonens skärmsprickor vibrerar: »Chilchiil, ses på Rio?«.
        »Vad fan är Rio?« tänker jag och sms:ar ett bekräftande »Ålrajt« före jag drar upp Google Maps. Inte kan jag medge att jag inte har koll på Söder… Inte innan min första intervju för Profet, en av förhoppningsvis flera med fokus på jazzmusiker. »Om du inte fuckar upp den här« lägger jag till för mig själv. Då skriver vi inga fler. Oron ökar med tanken på att det enda stoff jag har med mig är ett stycke ur Hermann Hesses Stäppvargen

Herman Hesses »Stäppvargen«. Foto: Karl Nybom.

Väl mötta på Bio Rio i Hornstull påbörjar jag högläsningen:

»Jag kom förbi en danslokal, och hetsig jazzmusik vällde emot mig, het och rå som ångan av rått kött. Jag stannade ett ögonblick; denna musik som jag egentligen avskydde, hade alltid en hemlig tjusning för mig. Jazzen var mig motbjudande, men jag tyckte tio gånger bättre om den än om all nutida akademisk musik, dess glada råa vildhet fann också hos mig ett eko djupt inne i drifternas värld […]. Jag stod och vädrade ett ögonblick, luktade på den blodiga, grälla musiken, argsint och lystet vädrade jag atmosfären inifrån dessa lokaler. […] Undergångsmusik var det, under Roms sista kejsare måste det ha funnits liknande musik.«

»Och när jag läste det tänkte jag på dig« säger jag och får ett entusiastiskt »Hah, vad gött!« till svars. »Så jag tänkte egentligen bara så här lite va du har för, om du försöker sträva mot nån ljudbild överhuvudtaget när du spelar, bara…«
        Är det så vi ska inleda vår första intervju för Profet? Frågan är banal, osäkert ställd och formuleringen känns så fragmentariskt fånig att jag under den bråkdel av en sekund som inväntar svaret fyller mig själv med ångerns förakt. Lyckligtvis intervjuar jag Anna Lund och hon svarar inte på frågan. I stället tar hon till vara på Hesse-citatet: »Jag kan känna igen mig i hur han lyssnade på det, asså jag tycker också att själva genrerna jazz och frijazz och impro är ganska avskyvärt«. Vi skrattar till innan hon fortsätter: »Jag kan känna igen mig i det där att det är så dubbelt, att jag kan tycka att den är så konstig den musiken. Jag började ganska sent att spela, när jag var typ 18, och hade aldrig lyssnat på jazz någonsin. Men på Musikhögskolan skulle man ju spela det och då kommer jag ihåg att det både var wow, det här är så häftigt, samtidigt som en klasskamrat tog fram en barytonsax och jag tyckte att den var lite äcklig. Den var så stor och lät så brötigt. Vad kul att han tyckte det – äckligt och avskyvärt – för det tycker jag också tror jag. Men det är ju nästan så att jag skäms för att jag tycker så, för man ska ju gilla det… ja menar jag gillar det ju också, men det är skönt att hålla på med något som inte bara är vackert.«

Om Hesses huvudkaraktär Harry Haller tyckt Annas musik är vacker förblir dock okänt. Stäppvargen publicerades 1929, så den jazz som där beskrivs är ljusår från vad en upplever då en lyssnar på exempelvis SOL SOL, Anna Högberg Attack eller Bergman/Ullén/Lund; alla tre band vari Anna dunkar på trummorna. Hesses målande kritik skulle ändock kunna tänkas återkomma i en imaginär morgondags musikrecension. Frijazz är, likt många andra genrer, lidande av sitt rykte. Den anses kaotisk, högljudd och hävdas sakna tempo, struktur och melodi. I armkrok kommer idén om att den enbart förmås spelas och uppskattas av en massa nördar, ofta med en relation till musikhögskolor. Alla hyfsat sanna utsagor i min mening, men det är ju en del av varför frijazzen kan vara så fantastisk. Det är en enormt fysisk musikform och i linje med punken en sönderskärandets skönhet, som är svår att släppa när en väl sugits med. Till skillnad från musik med »sväng«, sådan som får kokosnötsbeklädda djungelbjörnar att mista sans och vett, så skapar punken och frijazzen, om inte ett behov av dans så ett behov av kroppslig konvulsion. För Anna är frijazzen dock dans. Och för mig är Anna punk.

Anna Lund. Foto: Karl Nybom.

»Det finns något med frijazzen, framför allt frijazz, att det är lite gött att få va lite slafsig typ.«
        Annas berättande avbryts av mitt hyllande: »Ja, jag brukar ju, när jag pratar om dig, kalla dig för Sveriges punkigaste trummis«.
        »Haha yes, fan va gött!« utbrister hon med uppsträckta armar. Under den svarta kepsen skymtar det väldigt korta röda håret fram. Tre ringar är fastnålade i högra örat, i vänstra hänger en ensam. En grov silverkedja hänger runt halsen – visst syns en trasher-punk estetik. »Vad kul. Jag tror att det är nog därför jag mest gillar mer friare jazz än traditionell jazz för att jag liksom får, ja att det är skönt att dunka på typ; det med trummor som jag tycker om. Att det är fysiskt typ och, asså, att det är därför det är det bästa instrumentet om en jämför med typ gitarr till exempel.« Hon skrattar till, väldigt smittande. »Asså nu vill jag inte prata skit om gitarr, men att det liksom är som att dansa stelt med överkroppen. Om man kör på hårt på trummorna så är det som att dansa lite fult, vilket verkligen är roligare än att i stället bara stå såhär…« Hon drar upp händerna; de ihopdragna axlarna liknar en halvhjärtad boxningsgard mot dansens lössläppta lycka och rör lätt överkroppen fram och tillbaka.
        Under mitt speglande av henne utbrister jag: »Ja!, jag vet inte vem jag är och vart jag ska-dansen«.
        »Ja, exakt« svarar Anna, »och så kan det bli lite för mig om jag måste spela för svagt, eller spela ett visst komp, eller om jag ska kompa nåt solo i traditionell jazz, då kan jag få den känslan av att jag bara står och har det lite tråkigt på dansgolvet.«

Omkring oss surrar baren och trots att det är frijazzen som jag vill lägga fokus på måste jag ändå ställa en följdfråga. Liknelsen får mig ju att undra: »Men hur känns det när du spelar pop… för du har väl spelat en del pop också?«
        Kaffekoppen står tom på bordet och hon svarar: »Det är nog en barndomsgrej, för det där äckliga avskyvärda slafsandet i jazzen är en sida jag hittat de tio senaste åren kanske, och när jag spelar pop så är det mer oohh«. Det hörs hur Anna sjunker ner i sitt oohh som vore det en kär fåtölj på landet. »Den musiken känns mer hemma för mig, asså sen jag var liten typ, det är den musik jag vuxit upp med. Nu spelar jag till exempel med Ane Brun och då blir det någonting annat som jag inte riktigt kan få av den avskyvärda frijazzen. En sån himla feeling av att nånting är så textmässigt fint; att jag kan få feeling när vi spelar för att det är ett sväng som alla spelar i samma puls, det är ett sväng som är ackord som byts tillsammans med basen, asså det kan verkligen göra att jag ryser. Sen har jag börjat spela med ett gammalt punkband som heter Mögel.«

I bakhuvudet ringer en möjlig placeboklocka och jag svarar med ett osäkert halvigenkännande »Jaaa…«
        Anna fyller i kunskapsluckan: »De var typ samtida med Ebba Grön och då var det som att jag verkligen fick känna såhära, shit… Asså det var så fysiskt och tekniskt krävande på ett sätt som jag inte hade tänkt på när jag hållit på och lallat runt med frijazz typ. Jag tror att jag, även fast jag inte fattar det, kanske slappar till mig lite när jag spelar frijazz. Jag bara kör på det här ’wohw, jävlar vilken feeling typ’, men där i Mögel-bandet gäller det att hålla ett sånt där sextondelskomp. Om man har spelat fem låtar med ett sånt komp då blir man helt slut… Det har verkligen gett mig mycket till frijazzen. De liknar varandra, de två genrerna, så det har varit skönt att spela riktig punk för mitt spel i frijazzen. Jag är glad att jag får lite av båda för jag tror att jag hade tyckt att det var tråkigt om jag bara fick slafsklegget eller om jag bara fick spela taktfast till klick och att allt skulle sättas typ.«

Anna Lund. Foto: Karl Nybom.

Både dagar och Anna har gått när jag för tredje gången lyssnar om den inspelade utläggningen om hennes dualistiska dunkande. Den får mina formuleringar att fly till Glenn Miller Café, platsen där Anna och jag lärt känna varandra och som har nikotinnötta väggar vars fotografier ramar in en ung bartenders första upplevelser av frijazz. Trots en första förgörelsens förförelse vart den snart en plåga för bakfullt trötta bartenderöron. Inte förrän Anna Lund räknade in olika konstellationer av musiker och gav ifrån sig ett självsäkert, rakt komp för vindlande saxofoner att studsa emot började frijazzen få ett uttryck, en samlad känsla som jag kunde lyssna på.
        I efterhand har jag funderat över huruvida det var Anna eller det raka kompet som fick min motvilja att övergå i längtan. Det är klart att någon kontrafaktisk rakspelande trummis hade kunnat kuva en kritisk liten Karl men ju mer jag överväger möjligheten desto tydligare framträder bilden av Anna Lund, Sveriges punkigaste trummis. Hon som utstrålar en egenhet som även ensamma punkare kan ty sig till: den av en musiker som spelar jazz utan de pretentioner och det snobberi som ibland åtföljer denna genres utövare. Bilden kristalliseras i hennes uttalande: »Ibland kan jag känna så här, typ när jag är på Glenn Miller eller spelar på Fasching - nu har jag släppt det lite - att jag fortfarande kan vara nervös för att någon ska komma på mig med att jag faktiskt inte kan så mycket om jazz. Eller att jag inte har lyssnat på jazz när jag var ung och att någon ska komma på det och säga ’det blir inge gage’ typ.«
        En bild beskrivandes en jazzmusiker som bjuder in till jazzen i den omedelbara stunden och som frigör en från fördomar om förkunskaper och finkultur.
        Samma utsläppssol vräker ner när jag sitter och skriver ihop texten. Annas nu nedskrivna slutord släpper åter in Stäppvargen i mina tankar. Eller snarare, den fiktiva saxofonisten Pablos förklaring, för en krisande kulturelitisk Harry, om vad jazzen går ut på:

Att man musicerar, herr Haller, att man musicerar så bra och så mycket och så intensivt som möjligt. […] Om jag har alla Bachs och Haydns verk i huvudet och kan säga de underbaraste saker om dem, så har jag inte med det hjälpt en enda människa det bittersta. Men om jag tar mitt blåsinstrument och spelar en ordentlig shimmy […]. Titta någon gång i en danssal på ansiktena just i det ögonblick då musiken bryter lös igen efter en längre paus – hur ögonen blixtrar, benen spritter och ansiktena börjar skratta. Det är därför man musicerar.

22 Augusti 2021