Drömpopens Drottning?

Angel Olsen på Vasateatern 3 februari 2020


Profets Chefsideolog bevittnar ett övertag av Vasateatern, där Angel Olsen förtrollade väl valda delar av Stockholms egna spetskompetenta drömpopare. Milja Härmä Siikaluoma står för bifogat fotografi. Mycket nöje!

Vasateaterns foajé svämmar över av medlemmar ur Stockholms Underjordiska Musiksällskap. Ett helt outtalat sammanträde har kallat sällskapet till denna rödlummiga oas, insprängd mitt i Stockholms nyförvärvade Red Light District – den numer rekordbrokiga Vasagatan. Torskarna och becknarna gömmer sig ännu på det centralbelagda Burger King, ty mörkret har inte hunnit falla tillräckligt då den stockholmska rockeliten omringar hårt arbetande utskänkare i Vasateaterns bar, i väntan på Angel Olsens ankomst upp på scen.
        Utbudet av besökare skiner ett ljus på ängelns nedkomst, och den förväntan som speglas i den stjärnskottstäta publikmassans kollektiva anlete sätter tysta ord på hennes himmelska påverkan på oss dödliga. I vimlet syns nämligen en förbluffande stor andel av de svenska musiker som på tå vickar på tröskeln till egen storhet: De nyligen upplösta side effects begagnar varandras sällskap i krogkön, hälften av La Lusid skymtas i diverse garderobsväntan, Boys och Ivy gömmer sig i mörkret framför scen. Det råder ej tvivel om att Angel Olsen är en musiker för musiker, och att de som axlar det som kallats drömpop i Sverige håller henne högt.
        När insikten läggs framför mina fötter på ett så direkt vis ser jag hur så väldigt många i just denna släpigt populära subgenre till indie rör och för sig enligt samma manér som Angel i sina egna uttryck. Bevismaterialen hopar sig till fördel för Olsens kröning som Drömpopens Drottning.

Den lätt mystiska Vasateatern dunklas över hjässorna på Stockholms Underjordiska Musiksällskap och sju individer klädda i exakt samma nyans av nattsvart träder in bland de matta ljusstrimmor som smeker scenen. En av dem är ängeln själv, och hon låter sin intensiva blick svepa långsamt över den vördnadsfulla publiken. Ingen rörelse syns i havet hon stirrar utöver, knappt ens när hon leder sin orkester in i melodi nummer ett. Angel Olsens musik tas helt enkelt väl in i stillastående tillstånd, med ringa inslag av svajande av och an.
        Vasateatern liknar ett mörkt rapsfält i mild blåst när scenljusen leker över de stockholmstypiska svarta kläderna som gungas i takt med musikens makliga melankoli. Huvudpersonen påstår sig vara under vädret för aftonen, men hennes röst bär starkt och grant till teaterns allra ödsligaste vrår, vilket bidrar till den fortsatt generella tystnaden som greppar lokalen mellan numren.
        Bristen på ljud från åskådarna slår mig som ytterligare tecken på förväntansfull ängslighet och kontrollerad upprymdhet. Vi låter små samtal ta plats på scen utom räckhåll för mikrofonerna under tiden gitarrer stäms och leenden les musikanterna emellan åt interna turnéanekdoter som råkar korsa minnet just i stunden. Vi låter soaréns fokuspunkt sucka ironiskt och kasta krispiga gliringar åt sin gitarrist som tar för lång tid på sig med att skruva igen en vattenflaska. Vi låter det som sker passera, där vi står som tända ljus framför en mäktig brasa. Det existerar ingen brådska i närheten av musiken Angel Olsens septett hänger sig åt, och Stockholms Underjordiska Musiksällskap kan gagnas av att dra ner på sitt eget tempo en smula.

7 Februari 2020