Min Vapenvila med Andres Lokko


Tillägnat
Gert Ekmark
5 april 1955 – 26 december 2016
En musikälskare som gick bort för tidigt


Profets Chefsideolog Filip Lindström får ynnesten att möta ytterligare en av sina största förebilder, Andres Lokko, och det känslomässiga kaos som uppstår av att delge sin vision till individen som varit dess grogrund blir nästan överväldigande. Samtalet går in på popjournalistikens konstnärliga värden och på hur en människa formas av idoler, strax innan Lokko och Lindström går på teater tillsammans.

Utan Andres Lokko skulle jag inte skriva om musik. Utan Andres Lokko skulle jag inte hålla mitt huvud lika högt. Jag skulle inte göra det jag gör om det inte vore för Andres Lokko.
        De två skribenter som format det jag blivit idag är Fredrik Strage och Andres Lokko. Utan tvekan är det dem jag läst mest av, så pass mycket att jag under en period knappt kunde tala med mina vänner utan att citera någon av deras böcker med samlade texter. Jag har haft dem med mig över allt och genomsyrats till fullo av deras teorier, karaktärer, ideologier och smak. Vid en tidpunkt var jag så uppslukad av Andres Lokko att jag enbart kunde beskriva min beundran genom hans egna ord om sig själv: »Ingen skriver om Rocken som Andres Lokko skriver om Rocken«.
        Sedan jag själv började skriva har jag systematiskt stulit karaktärsdrag från Lokko och Strages hantverk och slagit ihop det till något som kan kamoufleras som ett eget uttryck. Från Strage har jag tagit lättsamheten och uppmärksamheten för synbart obetydliga detaljer. Från Lokko har jag tagit den odödliga självsäkerheten, den påstådda elitismen, den ständiga känslomässiga närvaron och den eviga kärleksfullheten. Det må inte verka så, kära läsare, men allt jag skriver är skamlösa hopkok av influenser jag fått ifrån dessa två ikoner. Inspiration från helt andra håll har kommit och gått, men det är däri min grund ligger.
        Att jag fått träffa, intervjua och till viss del till och med lära känna Fredrik Strage går självklart över de vildaste fantasier jag hade då jag började läsa »Strage TEXT« för sisådär åtta år sedan. Om jag under 2014, när jag var som djupast inne i min Lokko-mani, fått veta att jag i början av 2017 skulle sitta ner i en flera timmar lång konversation med Andres Lokko hade jag troligtvis svimmat av. Kvällen till ära ska vi gå på teater tillsammans, Fredrik Virtanens pjäs »Vapenvila« framförd av Rennie Mirro och uppsatt av Mirro och Filip Adamos Teatern Under Bron. Ett antal datum tar Under Bron över Göta Lejon och Adamo, som tidigare intervjuats på Profet, ordnar två biljetter. Jag inser en halvtimme innan jag ska träffa Lokko att jag är extremt missnöjd med de noga utvalda kläder jag har på mig och jag akutköper en svart polotröja på första bästa butik.
        Så står jag plötsligt där, utanför vinbaren i Gamla Stan som vi stämt möte på, iklädd min splitternya polo, och jag tar in det absurda i situationen som jag precis ska ge mig in i. Jag ska försöka förklara min vision kring Profet till den person som stått modell för den, jag ska föra fram frågor till en person som jag redan lärt mig så mycket av. Mitt avsvimmande är nära när Lokko till slut kommer gåendes mot mig, precis likadant som när han självsäkert går mot kameran på omslaget till textsamlingen »Lokko 1999–2009«. Det känns nästan som att det är ett urklipp av Lokko från det omslaget som närmar sig, bara med andra kläder och en annan frisyr. Samma sätt att hålla cigaretten, samma »Större-Än-Livet«-aura. Om jag haft en kamera i min ägo hade jag velat ta ett omslagsfoto till en hypotetisk framtida samlingsutgåva, som skulle få heta »Andres Lokko 2010–2020«.

Foto: Konrad Olsson, från fanzinet Flare

När jag berättar om tanken bakom Profet – att göra en musiktidning som ska föra fram popjournalistiken som en konstform, med stor bredd och kvalitativa texter – känns det som att säga Andres Lokkos ord tillbaka till Andres Lokko. Det är väl i och för sig inte så konstigt i och med att det inte är första gången som hans formuleringar cirkulerat i min hjärna. Jag känner mig märkligt bekväm i hans sällskap och jag förstår att det beror på att hans litterära person har varit min vän under en väldigt lång tid. Övergången till att umgås med den verklige personen blir därför helt naturlig. Till slut blottar jag sanningen, att det är Strage och Lokko själv som skapat mig, som gjutit den form som mitt kreativa jag är en blek imitation av, och att det är deras respektive böcker som varit min utbildning och ledstjärna. Hans svar får mig att häpna.
        - Tack! Jag blir jättesmickrad. Så ska det ju helst funka, det finns ingenting man hellre vill höra när man skriver, oavsett om man gett ut saker i hårda pärmar eller inte. Då får man ju känna sig som The Velvet Underground, man sålde inte så många böcker men de som läser dem vill skriva om Rocken, eller skriva över huvud taget. Oavsett hur många eller få det är så är det mission accomplished på något sätt.
        Jag är övertygad om att Andres motiverat många andra än mig till att börja skriva, och jag frågar honom om han ofta får höra att han gjort det. Det visar sig att det händer oftare utomlands eller utanför Stockholm att han får höra uppmuntrande ord, något som givetvis är ytterst givande i ett kreativt yrke. Jag som är i gryningen av mitt popjournalistiska solvarv har redan utvecklat ett kraftigt missbruk av beröm som har växt till sig ända sedan jungfrusilen. Därför kan jag bara anta vad som har hänt med Andres Lokkos behov av bekräftelse efter en karriär som spänner sig över snart tre decennier, tre böcker av samlade verk (varav två tillsammans utgör 1600 sidor), manus till klassiska tv-serier och filmer och till och med en pjäs på Dramaten.
        - Man vill bli bekräftad. Jag vill inte bli igenkänd hela dagarna, det är inte idealt, men det är fruktansvärt kul när någon säger något snällt. Det är inte så att jag går ut genom dörren och suktar efter komplimanger, men eftersom du frågar så, i Stockholm händer det väldigt sällan. Jag tror nog att när jag var 26 så var [bekräftelsebehovet] mycket högre och det gick inte heller att få den »instant gratification« som du nu kan få, med lite tur, på Twitter eller vad det nu är. Det ledde väl snarare till att jag gjorde tre gånger så mycket saker också. Det som är annorlunda idag överlag är den konstiga kombinationen av att kunna ett hantverk, trots allt, men att aldrig kunna förutse vad någon annan ska tycka om det. Med andra ord: Jag kan vara ganska säker på när jag har skrivit någonting riktigt bra. Det händer inte speciellt ofta, men jag känner på en gång att »Fan, det här är riktigt jävla bra«. Då kan jag bli jätteirriterad om ingen förstår det och när jag var 26 hade jag nog sett det som ett misslyckande. Idag vet jag vad som är bra och vad som är dåligt, men jag kan inte förutsäga vad andra människor ska tycka. Det har jag inte lärt mig och det kan vara frustrerande, samtidigt skiter jag i det.
        Om det är något jag i min tur har lärt mig helt på egen hand är det att hantera frånvaron av reaktioner på en text, det som den 26-åriga Andres skulle klassa som ett misslyckande. Den sida av mig som har grova abstinensbesvär efter ryggdunk blir förkrossad, medan det hörn av mig som hyser vetskapen om min egen kvalitet lämnas helt oberörd. Någonstans där mitt emellan ligger också ett självtvivel, för ingen människa är komplett utan ett sådant. De tre delarna av mig arbetar i synergi med varandra för att frammana de ord jag skriver, för er att läsa. Vi pratar inte mer om det, men jag tror att Andres känner ungefär likadant. Detta tror jag för en gångs skull inte för att jag har läst mig till det under år av besatthet, utan för att jag kan urskönja det när vi talar med varandra.

Mitt i samtalet talar vi om de lättsamma ämnena tidlöshet och livslängd för ett verk. Andres tar upp en skiva som har omtalats som »tidlös från första stund«, Carole Kings »Tapestry«, och menar att den inte alls var tidlös när den kom ut. Den var hipp. Han nämner en annan skiva som gjordes i syftet att den skulle bli tidlös, »Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band«, ett album som han ser som mycket sämre, på grund av sina överdrivna ambitioner. Därefter säger han något som jag alltid uppskattat med hans förhållandesätt till kultur.
        - Jag kan ändra mig om fem minuter i ämnet. Konstant i ett kritiskt resonerande finns det inte plats för det som folk kallar för konsekvens. Konsekvens är jättetråkigt. Inom popjournalistiken, eller rockjournalistiken som Andres väljer att kalla den, kan man ta sig rättigheten att ändra sin åsikt. Det är ett faktum som alla inte förstått. Andres fortsätter att prata om hur en journalist tidigare kunde bli för gammal för popmusiken, vilket inte händer idag.
        - Det finns en anledning till att många gamla rockjournalister per automatik började göra något annat, man blev i princip utbytt. Idag är det nästan omöjligt att bli för gammal för popmusik, eftersom det är en så gammal konstyttring idag. Brittiska rockjournalister, som jag oftast blivit inspirerad av, har väldigt ofta blivit manusförfattare och komediförfattare.
        Fast Andres inspirerats av de brittiska skribenterna så låg det inte som grund för att han tog samma steg i karriären. Det han skrivit med Killinggänget gjordes parallellt med journalistiken.
        - Svenska rockjournalister har blivit sportskribenter istället. Det är en jävla massa gamla män från före din tid som vid 33 års ålder, eller 43, sadlade om och började skriva om sport. Det har att göra med den åldrade mannens krav på konsekvens. I sport kan du hålla på ditt lag i ur och skur, siffrorna är allt som räknas. Ett sådant resonemang kring musik blir ju vanvettigt tråkigt.
        Jag märker att popjournalistiken ändrats markant sedan »före min tid«, i alla fall hoppas jag på och försöker införa en förändring, där det inte bara är resultatintresserade gamla gubbar som får höras. Flera röster som kommer ifrån olika håll ger mig den bredd jag söker efter, på Profet och i vissa andra publikationer. Jag inflikar att generell musikkritik idag ger stor uppmärksamhet till listplaceringar, antal streams och prisnomineringar, något som jag vill motverka genom att skriva med hjärtat. Jag är inte en sportskribent, jag är popjournalist.
        - Detta är konsensus idag, säger Andres om statistikhetsen. Jag ber att få protestera mot denna konsensus, jag tycker den är jättetråkig. Den vilseleder aspirerande musikjournalister som tror att det är så här man gör. Det är ett sätt att reda ordning i ett kreativt kaos och behandla kultur som idrott. All kulturkritik är politisk och gör du det aktiva valet att sälla dig till en borgerlig syn på kultur - som är att det handlar om siffror, pengar och att det går bra för svensk Rock utomlands - då blir det ett superkapitalistiskt ideal.

Killinggänget, med Andres Lokko halvt gömd bakom Robert Gustavsson och Martin Luuk

Andres går också emot den konsensus som finns kring vad popjournalister skriver om, detta virrvarr av tolkningar av samma saker. När han inledde sin bana som skribent skrev alla om en och samma Jersey-boss och jag jämför det med att det idag råder en tävling om vem som snabbast kan skriva om Håkans nya skiva.
        - Det gör att min drivkraft, faktiskt från första stund, har varit att försöka utgöra någon form av alternativ. Om alla skriver om det här kan jag låta bli att skriva om det. När jag började skriva var situationen så, ironiskt nog, att alla skrev om Bruce Springsteen. Alla svenska musikjournalister skrev bara om Bruce Springsteen 1989 och det var erbarmligt tråkigt. Ingen skrev om Acid House, eller knappt hip-hop. Kristina Adolfsson var den enda som gjorde det, och jag. Jag som ny och ung tog på mig den hatten, jag tyckte det var precis lika bra som »Born To Run« och det var dessutom nytt och ingen skrev om det. Två år senare blev det någonting annat, och så vidare. Man måste fråga sig själv om det känns hippt. Nu larvar jag mig lite grann, när jag säger »hippt« menar jag vad jag tycker är »hippt«, inte ett allmänt »Gäller det här?«. Det är precis samma känsla som du kan få när du ser en sko, då kan du känna »Fan, vilka hippa skor, dem vill jag ha.« Ingen har berättat för dig att du ska gilla dem. Den känslan måste musiken ha för mig, annars blir det inget kul. Musik måste vara någonting mer än bara bra. Du måste kunna ha en teorifest i huvudet samtidigt som det berör dig i hjärtat för att musik ska vara kul.

»Jag har förstått i efterhand hur jag som trettonåring skaffade mig i synnerhet manliga förebilder som jag inte hade hemma på det sättet, eller i min närhet, genom musiken.«

Andres Lokko om att under uppväxten finna egna ideal

Det bär av från Gamla Stan till Göta Lejon, »Vapenvila« börjar snart. Det blir den näst sista planerade uppsättningen av Mirros monolog och när vi träffar Filip Adamo för att tacka för biljetterna är han känslosam inför att skiljas ifrån Rennies karaktär Viktor, en vapenlogistiker som pekar finger på oss alla för att vi i vår tur har pekat ut honom som en skurk. Om det fanns fler pjäser som den Fredrik Virtanen har skrivit skulle det bli svårare för oss alla att rycka på axlarna åt vår skuld. Bra kultur, popjournalistik inräknat, väcker en tanke som går bortom ämnet som diskuteras. Jag och Andres pratar både innan och efter pjäsen om hur en text om musik i bästa fall får upp ens ögon för ett nytt sätt att klä sig eller ett nytt sätt att tänka. Musiken står i mitten av flera konstyttringar, som en koppling mellan konst, mode, fotografi, litteratur och mycket annat. Att skriva om musik är därför en inbjudan till en länk mellan alla dessa, ett tillfälle att öppna upp för nya tankebanor. När Viktor skriker från scenen att han är som vi vill vara - så vi slipper - tänker jag plötsligt annorlunda än innan. Tyvärr krävs det nog att jag får se sådant här oftare för att jag helt ska ändra mitt tankesätt från det glatt ovetande.

Rennie Mirro som Viktor i »Vapenvila«

När jag intervjuade Fredrik Strage pratade han om att popmusik som livsstil inte är lika vanligt idag. Jag blev rädd av att tänka på det, för det betyder att det jag älskar mest inte uppslukas på samma sätt av andra människor. Sedan den intervjun har jag tänkt mycket på detta och insett att det Strage sa inte är helt sant, det beror bara på var man letar. De som jag har omkring mig är alla fullständigt förälskade i popkultur av olika slag och jag antar att jag omedvetet har sökt mig till dem. Jag berättar för Andres om Strages teori och får en annan sida av den tillbaka.
        - Det vore ju väldigt konstigt om det vore så. Vad jag förmodar att han menar är att popmusik som meningen med livet - att i någon form vara besatt av popmusik som det viktigaste man gör i livet - egentligen är precis lika vanligt, men att det är vanligare bland äldre personer än att det är en självklarhet för någon som är 16 att det är där du hittar dina själsfränder och till och med surrogatförebilder. Jag har förstått i efterhand hur jag som trettonåring skaffade mig i synnerhet manliga förebilder som jag inte hade hemma på det sättet, eller i min närhet, genom musiken. Jag förstod ju inte att det var det jag gjorde men i efterhand kan jag se att mina föräldrar, i synnerhet min pappa, var väldigt gamla när de fick mig. Min pappa är från före andra världskriget, han är för gammal för Elvis Presley for Christ’s sake. Det hade en inverkan på mig, jag skapade mig egna förebilder från en ganska estetiserad och politiserad musikvärld som formade mig som fan redan när jag var tolv- tretton-fjorton.
        Efter att vi talat om nöjet i att undvika sjungandet i kör är bakgrunden till berättelsen om Andres ungdomsidoler glasklar. Min tolkning är att han föll för Orange Juice och Aztec Camera, The Style Council och The Jam, Bowie och Rowland, av många olika anledningar. Dels säger han att de ikoner han dyrkade lekte med mansbilden på ett sätt som inte var möjligt i hans estniska uppfostran, vilket ju går ihop med att hans far kom från en annan tid och hade helt andra värderingar. Dels vet jag att Andres fann styrka i att vara annorlunda från sina jämnåriga, genom att just låta sig formas av andra ideal. De hittade han hos de androgyna, politiskt medvetna musikerna som utgjorde ett helt nytt universum, ett som troligtvis inte fanns tillgängligt i Jakobsberg när Andres växte upp där. Det får mig att se orsaken till att jag har identifierat mig så pass mycket med Andres, för det var så jag kände under min tonårsperiod i Sollentuna. Jag sökte mig bort och influerades av människor som gjorde fantastisk musik, men också av de som skrev om den.

När jag vågar säga att vi har haft liknande uppväxter vågar jag också säga att den perioden i våra liv syns i våra texter på samma sätt. Eftersom musiken från tidig ålder varit en så stor del av våra identiteter finns det ingen tvekan om att vi kan väva in oss själva i de alster vi skriver om andra personer. Se bara på den här texten: Jag har återigen lyckats med konststycket att i princip skriva mer om mig själv än personen jag intervjuar, trots att han råkar vara min största idol. Men det är genom detta personliga engagemang som en text om musik kan hållas vid liv flera decennier efter den skrivits. Det är därför jag kunde läsa Andres 1600 sidor av samlade texter som en roman, för där fanns en konstant huvudkaraktär som utvecklades gradvis under den 20 år långa handlingen. I den formen är popjournalistik stor konst och det vill jag fånga på Profet, och i mina två textsamlingar som kan publiceras om sisådär 18 år, »Filip 2015– 2024« och »Lindström 2025-2035«. Nej, gud vilka usla titlar, det duger inte, tur att jag har gott om tid kvar för att hitta på något bättre. Tur är också att jag har fått chansen att träffa, intervjua och till och med till viss del lära känna Andres Lokko, som fortsätter att vara min ledstjärna på den här resan jag tagit mig an.

26 Februari 2017