Club Amplified - För En Jämställd Musikscen

En Intervju med Tess de la Cour & Axel Wingborg


Medborgarskolan anordnar endagsfestival i jämställdhetens namn på Hus 7 fredagen den trettonde spetember, med bland andra Profet MGMT-bandet LULA på scen. Profets Chefsideolog Filip Lindström talar med initiativtagaren Tess de la Cour, och affischdesignern Axel Wingborg (från Profetvännerna Glenn Echo) om tankarna bakom den fullspäckade kvällen.

Affischdesign: Axel Wingborg

I mitten av september, fredagen den trettonde närmare bestämt, uppträder Profet MGMT-akten LULA under Medborgarskolans Club Amplified, en satsning för jämställdhet på musikscenen, på Hus 7 i Slakthusområdet. Detta kusliga datum spelar även Profetvännerna No Commotion och Glenn Echo, samt sambakollektivet OYA Rrriotsamba, den mörklagt hårda duon Ghlow och Malmöbandet Arre! Arre!
        Jag träffar initiativtagaren Tess de la Cour (vars make Henric intervjuades i Profet-artikeln »Egoismen«) på hennes kontor i Medborgarskolans lokaler i Stockholm. Vad ställningstagandet bakom endagsfestivalen 13 september är står tydligt, ändock inleder jag med att fråga Tess om hur hennes tankar kretsat kring konceptet.
        »Jag har jobbat på Medborgarskolan i närmare fyra år nu« säger hon. »Vi har en festival som heter Gamrocken, utanför Ludvika. Till en början fanns det en så kallad ’ljus’ dag och en ’mörk’ dag. Den ’ljusa’ dagen hade blandade genrer och på den ’mörka’ dagen var det bara metal av olika former. Jag åkte dit två år i rad, och första året var det den ljusa dagen och sedan den mörka dagen. Andra året ändrades det till två mörka dagar, vilket betyder att det bara är metal. Det var extremt mansdominerat, knappt en enda kvinna på scen. Då kände jag, speciellt i och med mitt jobb med Medborgarskolan, att jag ville göra en förändring. Jag beslutade mig för att starta en festival här i Stockholm, som är 50/50 i bokningarna. Jag är också nationell representant i Nätverket 50/50, som Medborgarskolan är medlem i.«

Profet MGMT-akten LULA. Foto: Chefsideolog Filip Lindström

Nätverket 50/50, som bland annat »tror att en förändring är möjlig genom ökad kunskap om hur strukturer skapas och reproduceras« uppmanar på sin hemsida läsaren att undersöka hur jämställd den egna musiklyssningen är. För att analysera sin egen konsumtion rekommenderar Nätverket besökaren att rannsaka sin Spotify-profil, och se hur balansen ser ut – som en musikalisk motsvarighet till filmvärldens Bechdeltest. För dem av er, kära läsare, som inte känner till Bechdeltestet går det ut på att en film ska involvera minst två kvinnliga, namngivna karaktärer som pratar med varandra, om någonting annat än män. Antalet filmer som passerar Bechdeltestet är hutlöst lågt. Den gemene musiklyssnarens Spotify-konto kan mycket väl vara en spegling av samma fenomen.
        »Målet med Nätverket är att det inte ska finnas över huvud taget« säger Tess. »I allt man gör som bokare eller arrangör ska man ha det här som en naturlig tanke, att det ska vara 50/50. Det ska inte vara en satsning, det känns helt fel. Jag tycker det är jätteviktigt att ha den inkluderande tanken, och att jobba hårt för att få en jämställd musikscen.«
        »Hur försöker du nå ut till andra arrangörer med det här budskapet?« frågar jag.
        »Det är jättesvårt« svarar Tess. »Det enda man kan göra är att visa att det går, och att inspirera. Det finns arrangörer som, när jag har ifrågasatt dem, sagt att ’Vi har försökt, men det går inte’. Jag tycker det är ett jävligt trist svar, för jag tror absolut att det går. Man får bara försöka lite mer. Det är klart att det finns kvinnliga artister i landet, och utanför landet, man måste kanske bara jobba mer för att hitta dem.«

Profetvännerna No Commotion. Foto: Mats Lefvert

Argumentet om att det inte går att hitta kvinnliga akter är lika vanligt som det är befängt, vilket självklart beror på just vad Nätverket 50/50 pekar på i uttalandet om sin värdegrund. Strukturen i kulturvärlden banar fortfarande väg för män, och ansvaret är ironiskt nog mer jämnfördelat än representationen. Exempelvis är popjournalistikens roll vital, likvärdig bokningsmilisens. Jag, som å Profets vägnar tillhör båda kategorierna, tar åt mig av Tess uttalande. Tittar jag tillbaka på Profets arkiverade skriverier, och de akter jag bokat till klubbar som Profet på Scala och ProfeTalkshow, finns det ingen enda variant av Bechdeltestet jag skulle klara mig igenom. Om än jag försöker hålla jämvikt påminner Tess utläggning mig om att jag kanske inte lägger den där lilla extra energiinsatsen som krävs. Glädjande nog sporrar samtalet mig till att i fortsättningen ta det ytterligare steget.
        »Att arrangera den här festivalen är ett slags statement, genom att visa att det går« säger Tess. I grund och botten är det hon gör väldigt enkelt, för det är inte så svårt som det beskrivs att boka jämställt.

Tess är, i samarbete med den långvarige Profetvännen Axel Dalsmo (intervjuad i det kortlivade initiativet Profet Podcast), ansvarig för Amplified, Medborgarskolans musikverksamhet, i Stockholm. Till klubbkonceptet applicerar hon självklart jämviktsdevisen, nu också i en satsning för hösten på den relativt nystartade livescenen Bongo Bar. De vackra affischerna till klubbarna både på Bongo Bar, och nu inför fredagen den trettonde på Hus 7, har Profetvännen Axel Wingborg från Glenn Echo stått för. Jag kontaktar Axel för att fråga honom om tanken bakom endagsfestivalaffischen, som syns högst upp i den här artikeln.
        »När jag blev frågad att teckna affischen frågade jag Tess om ramar eller tankar« svarar han. »Hon sa att hon ville att den skulle vara riot girl, punkig och in your face. För att ta reda på vad som var ’in your face’ så tog jag kontakt med min inre gubbe och frågade vad som störde honom. ’El-sparkcyklar’ kom snabbt tillbaka.«
        Allas vår inre gubbe kan nog identifiera med Axels affischdesign. Eller är det bara min inre moralpolis som blåser i visselpipan? Ibland syns ju nämligen fler fortfarande farbröder flyga fram längs Stockholms gator än unga, stereotypiska ligister. Farozonfordonen bör ha en åldersgräns, så individer över 40 inte tillåts färdas på dem.
        »Står det 'boi' istället för 'voi' på sparkcykeln?« frågar jag efter en närmre titt på affischen.
         »Det var tänkt att stå ’hoj’ men blev lite svårt att se« skrattar Axel. »Vill ju inte ge reklam till Voi på grund av min inre gubbe.«
        »Hur valde du tatueringarna?« säger jag när jag vidare granskar de två hojligisterna som Axel tecknat.
        »Då vi jobbade med konceptet ’jämställd musikscen’ ville vi få in ett venustecken som pekar på festivalens feministiska ideal. Det syntes bäst som en stor tatuering.«
        »Vad spelar hornen för roll?«
        »När jag gör affischer brukar jag använda mig av motiv och karaktärer som inte är helt mänskliga« berättar Axel. » Ja tycker att det blir mer uttrycksfullt och lättsamt med att teckna människor i andra färger, med horn, som cykloper, etcetera. De står ut och kan ibland representera folk som inte är, eller känner sig, som alla andra.«

Affisch inför ytterligare en Club Amplified. Design: Axel Wingborg

Eftersom Axel både genom Glenn Echo och sina musikrelaterade illustrationer definitivt är en del av Stockholms Underjordiska Musiksällskap frågar jag honom vidare hur han ser på framfarten för den jämställda musikscenen.
        »Den växer och jag hoppas mycket på den« säger han. »Som en flitig konsertdeltagare i Stockholm har jag sett hur fler kvinnor och icke-binära tar plats i scenen och hur allt färre konsertkvällar med fullproppade pojkband sätts upp, i alla fall inom punk, garage och hardcore. Mycket ligger på att arrangörer vill ge dessa band och artister en chans och att promota dem. Vissa är dock inte helt med på detta och har kritiserat det som ’inkvotering’, vilket jag faktiskt tar alla dagar i veckan framför ännu ett snubb-band som sjunger om sina galna ex-flickvänner.«
        »Jag vill aldrig exkludera män, det blir också fel« säger Tess de la Cour inne på Medborgarskolans kontor, där Axel Wingborgs affischer pryder väggarna. »Jag tycker att separatistiska initiativ kan vara bra, men det är ingenting som jag vill göra. Det är viktigt att inte exkludera män eller kvinnor. Jag kan förstå Statementfestivalen, men Club Amplified ska vara så jämställt som möjligt.«
        Statementfestivalen i Göteborg (vars ansikte utåt, Emma Knyckare, intervjuades i Profet-artikeln »Med Huvudet I Spat«) tog till drastiska åtgärder för att göra sig hörda, vilket de lyckades med. Festivalen där både artister och besökare enbart var kvinnor eller icke-binära blev en av fjolårets mest uppmärksammade kulturhändelser.

En del av Tess de la Cours arbete med Amplified handlar om att informera musikintresserade om att verksamheten finns. Där har Tess varit aktiv i flertalet forum för kvinnor inom musik, i önskan att konkretisera balansen på Medborgarskolan. De klubbar som Amplified vanligtvis anordnar bokar bara Medborgarskolans anslutna, och självklart speglar då jämställdheten på deras scener dito bland de värvade.
        När jag sitter och sörplar kontorskaffe i Medborgarskolans högborg, lyssnandes till Tess tal, förstår jag min egen oförståelse för förbundslivet. Visst, jag förstår poängen och processen, men jag har själv aldrig satt mig in i att starta studiecirkel – trots att jag på varierande sätt har varit delaktig inom Stockholms Underjordiska Musiksällskap i mer än tio år.
        Det framgår från Tess att jag absolut inte är ensam i denna ovetskap. Ensamhet brukar i regel betrygga mig, men i det här fallet väcker dess motsats samma sensation. Tess berättar att de flesta förknippar Medborgarskolan med kursverksamhet istället för studieförbundsaktivitet. I synnerhet gällande musik vänder sig de flesta intressenter till de mer etablerade förbunden ABF och Studiefrämjandet, som förvisso Medborgarskolan tydligen har ett hälsosamt konkurrentförhållande till. Oavsett vart en musikintresserad individ styr kosan inser jag genom samtalet med Tess att för få faktiskt tar den hjälp de kan få från sådana här organisationer. Om det är något jag hoppas att den här artikeln kan åstadkomma (förutom att få fler att ansluta sig till Profet MGMT-akten LULAs spelning med fem andra band fredagen den trettonde september, och att spinna vidare på diskussionen om den jämställda musikscenen) så är det att väcka tanken om mottagande av assistans från studieförbund hos artister som är i behov av det. Det är så lätt, som självständig aktör inom musik, att bygga vallar runt sig själv som blir svårare att ta sig över för var dag som går. Musik behöver inte vara ett så kämpigt tidsfördriv som det ibland kan vara.

Malmöbandet Arre! Arre! som spelar på Club Amplified 13 september

Tess omnämner det stockholmska musikklimat som Profet, i och med våra arrangemang av klubbar och dylikt, är en del av. Treenigheten som ligger bakom anordnande av konserter – artist, arrangör och krögare – går inte alltid ihop, eftersom pengar är en bristvara och missnöje kan uppstå från alla håll. Någonstans kan ett studieförbund komma in och idka fred mellan aktörerna, och kanske till och med göra treenigheten helig.
        Jag erkänner för Tess att jag knappt känt till detta stöd, varpå hon säger:
        »Nästan varje vecka säger folk så till mig. Det är därför vi vet att vi måste jobba ännu hårdare för att marknadsföra oss och synas.«
        Apropå att synas är endagsfestivalen på Hus 7 den trettonde september som sagt ett sätt att synliggöra strävan efter en jämställd musikscen. Förutom de sex banden, däribland Profet MGMT-akten LULA, hålls second hand-försäljning och det visas dessutom en film om projektet Riot Grrrl Sessions, som Tess medverkade i för två år sedan. Initiativet gick ut på en gräsrotsfinansierad skivinspelning i Benny Anderssons studio där bara kvinnor var involverade. Albumet blev nominerat till senaste Manifestgalan och filmen, som premiärvisas på Hus 7, dokumenterar arbetet bakom det. Filmvisningen inleder kvällen, som enligt vilken måttstock som helst kommer bli fullspäckad.

Länk till event, Club Amplified 13/9

10 September 2019