Roger Raljerar
David Byrne - »American Utopia«
Än en gång skriver Profets Roger Karlsson om Talking Heads-universat, nu om dess egentliga huvudkaraktär, David Byrne, och dennes senaste trapats på egen hand, »American Utopia«.
I samband med releasen av denna platta så la David Byrne upp ett bildcollage i sociala medier. I collaget ingick bilder på samtliga personer som varit med och jobbat på skivan. Ganska snart var det flera som uppmärksammade det faktum att samtliga deltagare var män!
I kölvattnet dök det upp en mindre diskussion om jämställdhet och kvinnors möjlighet att få bra jobb inom musikindustrin. Jag tror inte någon aktivt pekade ut Byrne som en kvinnohatare, med tanke på att han har en lång karriär där samarbeten med kvinnor har varit frekventa, nu senast med S:t Etienne.
Han publicerade en förklaring/ursäkt, här är några korta citat ur den:
»I’d like to thank those of you who wrote for calling attention to this – this matters a lot to me!«
»I regret not hiring and collaborating with women for this album— It’s ridiculous, it’s not who I am and it certainly doesn’t match how I’ve worked in the past.«
»I never thought of myself being one of those guys but I guess in some extent I am. Your responses serve as a corrective. Thank You.« [denna citattext är utdrag ur en längre text från bild upplagd på instagramkontot davidbyrneofficial publicerad 5 mars 2018]
Med detta sagt så går jag nu på att försöka dissekera hans första riktiga soloplatta sedan 2004.
Öppningsspårets vackra pianoklink påminner en del om filmmusik från »True Grit«, tills det plötsligt slår över och blir monotont industriellt trumljud, som om spelarens laserstråle har fastnat i en fettfläck på skivan och hoppar fram och tillbaka, långt bort i bakgrunden hörs piano och sång. Genom hela låten fortsätter denna udda mix, mellan smäktande vackert och kaotisk distorsion. En väldigt udda låt att starta en ny platta på. Det tar ett par lyssningar för att jag någorlunda ska kunna ta till mig den, utan att den än så länge blivit någon ny favorit.
Och så fortsätter det, det två följande spåren har rätt okonventionell harmonisk följd, blandar friskt mellan falsksång och ljuva toner. Det är först i den fjärde låten som jag tycker mig få någorlunda grepp om vad som händer. I »Dog’s Mind« så inser jag också att titeln har en aktuell politisk anspelning, i just denna låt ur en hunds perspektiv. Just det djuriska perspektivet är återkommande i flera låtar på denna skiva.
I nästa låt så får jag äntligen lite mer skönsång och softa känslor, »This Is That« är en ny favoritlåt i min Spofifylista.
»But something about the way it sounds, When the melody ends
And the rhythm kicks in, It knows where I'm at
And it knows where I've been
Well…«
Den är kanske lite för lättsam, kan hända tröttnar jag snart på den, samtidigt som de svåra låtarna växer upp!?
Resterande låtar, totalt 10 spår, fortsätter på samma sätt i en blandad kompott både musikaliskt och textmässigt. I »It’s not dark up here« är textraderna nästan lite barnsligt enkla, om att livet inte är lätt – det finns mer än ett sätt att vara fri.
»Everybody’s Coming To My House« är den låt som påminner mest om det gamla Heads-soundet, utan att för den delen vara någon Heads-låt. David Byrne gillar att sjunga om hus.
Här en speciell tub-video version av låten, Detroit-style:
Eller denna version från Late show med Stephen Colbert:
I avslutningsspåret »Here« hamnar Byrne återigen delvis i den disharmoniska ljudbilden, det krävs mer än en genomlyssning för att få rätsida på den. På något sätt känns just detta som något som genomspirar skivan i helhet, förutom en låt så är den inte särskilt lättillgänglig.
Jag får tydliga associationer till gammalt låtmaterial i flera av låtarna, bara som ett uppenbart exempel, visst rimmar »Gasoline« med »Vaseline«? Mycket av det jag gnäller på i denna recension förekommer också mer eller mindre frekvent i tidigare produktioner. Alla utom två låtar är skapade i samarbete med Brian Eno, som jobbat med Byrne (och Talking Heads) många gånger tidigare. Eno medverkar även som både musiker och bakgrundsångare.
Jag har följt David Byrnes solokarriär med viss glädje, även om det funnits lite för många udda inspelningar. Har dock helt lyckas missa hans konceptalbum »Here lies love« från 2010, med låtar baserade på Imelda Marcos liv (f.d filipinsk diktatorsfru med svårartad skofetish…..).
I mitten av 90-talet såg jag David Byrne live två gånger i Stockholm, under turnén som byggde på den självbetitlade plattan från 1994. Den andra konserten, hösten samma år på Cirkus, är en av mina absolut bästa musikupplevelser till dags dato.
»American Utopia« förändrar inte den känslan. Skulle jag vilja se honom live igen med denna skiva som bas? Inte helt otänkbart. Vad jag kan se i hans turnélista nu så kommer han aldrig närmare än Roskilde. I bandet som lirar med honom live kommer det denna gång ingå ett stort antal slagverkare.
Finns det någon djupare tanke med denna låtsamling, tio spår mixade i David Byrnes rytmiskt dansanta salsagryta? Titeln anspelar ju på det aktuella läget i hans hemland, dock utan att bli särskilt dystopisk.
Jag är nöjd, det är inte hans bästa soloplatta men här finns en härlig känsla nästan rakt igenom. Troligtvis inga stora hitsinglar för den svenska marknaden, men några nya fans kanske hittar till David Byrnes härliga låtskatt.