Varför Jag Missade The Libertines på Way Out West 2016

I skrivande stund är klockan sju minuter i tio, en fredagskväll i Göteborg, världens regnigaste stad. Det historiska popbandet The Libertines håller troligtvis på att avsluta sin spelning på det gyttjiga området i Slottsskogen framför jublande indiefans och jag är inte där. Jag står inte kvar där i regnet i en ful poncho och ser en spelning som måste ses. Jag har låtit en oändlig anstormning av regn och överrumplande intryck suga musten ur mig, jag har låtit den ta mer energi ur min kropp än där någonsin funnits.
        Svaret på den överhängande frågan om varför jag inte ser ett band som en popälskare måste se är till synes enkelt och tråkigt: Det finns band som jag skulle dö och döda för att se, band som jag skulle utstå tusen och åter tusen regnstormar à la Way Out West 2016 för att se, band som jag skulle motstå större emotionella nederlag än dagens för att se. Pete Doherty och The Libertines är tyvärr inte ett av dem. Ni må korsfästa mig, kalla mig vad ni vill, göra vad ni vill och tycka vad ni vill om mig, men det är den enkla och tråkiga sanningen. De intryck jag nämner, för att endast dra upp de kort, är den hårda insikten om hur väloljad och kall den industri som existerar kring musik är. Den drog mig nästintill ifrån det jag håller närmast mitt arma hjärta, musiken själv.
        Detta leder mig till den riktiga och viktiga frågan, inte varför jag inte ser ett så viktigt band att se, utan varför det har påverkat mig så pass mycket att jag känner mig tvungen att skriva dessa ord för att lätta en börda från mina axlar.
        Svaret på den frågan är inte lika enkelt och tråkigt, det är raka motsatsen. Svaret är att det fick mig att ifrågasätta vem jag egentligen är, när jag gick ifrån den leriga Slottsskogen en kort stund innan Doherty och hans kompisar intog scenen. Jag har identifierat mig som någon som gör allt för musik, oavsett omständigheterna, och det var det jag gick ifrån när jag lämnade området. Jag insåg att det jag i själva fallet behöver göra för att vara hel som människa är att göra allt för det jag älskar, oavsett vad det må vara.
        Insikten gav mig klarhet och får mig att må bättre när jag skriver dessa ord. Klarheten skiner över hur jag lever mitt liv och hur jag väljer att föra mig kring det mitt hjärta bultar för. Jag vet nu, precis nu när jag valt att inte se The Libertines, att jag måste göra saker och ting på mitt sätt för att må bra. Det är vad Profet var meningen att vara från början och det jag hoppas att det alltid ska förbli, en plats där jag och andra kan göra precis det vi vill göra och leva i frid. Profet kommer aldrig vara snabbast med att lägga upp bilder och recensioner från festivaler, för det gör alla andra så bra och det mår de förhoppningsvis bra av att göra. Det Profet kan erbjuda är något personligt, något som tar tid och känslomässigt engagemang i överflöd för att skapa. Jag känner mig nedbruten av hur jag kom till denna insikt, men insikten i sig gör mig starkare i allt jag tror på, vilket jag vet i slutändan kommer göra mig mest gott.
        Detta tar mig till sensmoralen av detta sönderregnade dravel: Om du hittat något du älskar, gör det då på dina egna villkor innan det förstörs för alltid av ett sätt att agera som inte talar väl med din syn på saker och ting. Om det här har varit till någon nytta för dig så är det gott att veta, om inte så vill jag att du ska ignorera allt du läst och leva ditt liv precis så som du vill och gagnas av, utan att någonsin titta tillbaka på en tillvaro som inte passat dig.