Filip Adamo flyttar in
Stockholm har förlorat Några av sina bästa ställen för livemusik, men viljan och drivet för att hålla musiken vid liv finns kvar. Profets chefsideolog Filip Lindström möter och låter sig inspireras av Filip Adamo, som presenterar musiken han älskar på Lilla Hotellbarens scen i vår.
Det är min okuvliga och återupprepade åsikt att musiklivet vilar på ryggarna av eldsjälar. Du som läser detta må säga att det är ett självklart faktum, men andra runt omkring dig må lika gärna tro att fantastiska konserter och klassiska klubbar bara dyker upp ur tomma intet. I själva verket ligger extremt mycket hårt arbete bakom det vi får chansen att se på Stockholms scener och det är inte enbart de uppträdande akterna som står för arbetet. Arrangörerna, som ofta ställer sig i skuggan vid sidan av scenen och nöjer sig med att ge andra äran, är de som drar i trådarna för att se till att vi ska få det vi har närmast hjärtat: musik som förgyller vår stad. Jag har tidigare höjt de självständiga skivbolagen till skyarna för strået de drar till vår kollektiva stack, och det tänker jag fortsätta göra. Dock inte i den här artikeln. Här vill jag ge mina kärleksförklaringar till de som anordnar konserterna vi går på och som aldrig riktigt får ett erkännande för det.
På Södermalm, specifikt i området kring Medborgarplatsen, har två stora etablissemang nyligen tvingats lägga ner verksamheten. Göta Källare och det fantastiska Debaser Medis låg båda i Medborgarhuset som i år ska rustas upp av Stockholms Stad. Främst Debaser känns som en ljuspunkt på Söder som plötsligt släckts, och som lämnar efter sig stor saknad. Det var ju där jag såg Niki & The Dove för första gången och fick följa med bakom scenen, det var där Pet Sounds hade sin underbara Record Store Day-fest med Mazarine Street och det var där jag drack min första Espresso Martini.
Mitt i förödelsen efter dessa giganters förfall möter jag Filip Adamo, som erbjuder en lösning på vårt problem. Han har tillsammans med Janne Kleman arrangerat spelningar på Lilla Hotellbaren under hösten och fortsätter i vår, precis rakt över gatan från det monumentala Medborgarhuset. Det är där vi träffas, vid ett bord i den tomma baren. För mig som väldigt nyligen börjat styra upp klubbkvällar för Profets räkning är det nyttigt och väldigt lärorikt att träffa någon som Filip Adamo, som sysslat med detta länge.
Min förutfattade mening är att en person som hållit på med konsertarrangemang under en lång tid lär ha blivit härdad av industrins karska vindar och enbart tänker på sina vinster. Ni trogna Profetläsare vet om att jag bävar inför och avskyr sådant som sätter musiken på andra plats efter simpla penningar. Därför drar jag en lättnadens suck när Filip Adamo visar sig förstå sig på vikten av att bra musik ska spelas på scener i Stockholm.
- Jacob Dahlberg heter han, chef på Malmen, som hade en idé om att förvandla det här till en bra konsertlokal, säger Adamo. Vi kände att vi ville hitta på någonting som inte finns. Många pratar idag om att det [konsertväsendet] dör, och det är klart att det är jättetråkigt att Debaser har stängt och att Göta Källare har stängt. Vi är ju nästan enda stället kvar här på Söder, men vi mår alldeles utmärkt. Jag tycker inte man kan säga att det inte går. Det går visst. När jag var yngre fanns ett ställe på Sankt-Eriksplan som hette Studion, som idag är Cajsa Wargs delikatessbutik. Det tyckte jag var en optimal, intim klubb att se riktigt bra livemusik på. Där gick kanske in – jag kan minnas fel – 300-400 personer. Sådana lokaler tycker inte jag finns i stan, antingen är det sittande publik på Södra Teatern eller så är det Kägelbanan som nästan tar tusen personer. Om man bara vill gå på en schysst konsert för ett
hyfsat pris och stå och trängas med 300 personer, varenda stad av självaktning har ju något
sådant. I Stockholm kan jag inte komma på det, och när jag inte kunde komma på det sa jag
att då får väl vi göra det. Alla intima konserter vill man ju inte se sittande. Bara för att det är
intimt kan man ju ändå vilja ha en energi i rummet. Den här lokalen har fördelen att om det är
150 personer är det jättebra stämning. När vi hade Eek-A-Mouse, den gamla reggaelegenden
från Jamaica, då hade vi nästan 380 personer. Det gick knappt att andas, men satan vad
energin blev rolig.
Adamos analyser av Stockholm som musikstad är precisa. Det finns för få ställen som
snabbt fylls upp, där det lätt skapas atmosfär. Profetfesten 21 januari på Nomad är i mitt tycke
ett undantag och de kvällar vi kommer anordna i Scalateaterns källare lär också bli intima och
energifyllda. Det är inte bara i detta som jag och Adamo tänker likadant, vi har en gemensam
värdegrund gällande vad som ska bokas till våra respektive scener.
- Om vi är en internationell stad, som vi säger, så måste vi kunna hitta en klubb som på
en onsdag kan ha reggae och på torsdagen har någon svår garagerock. Den här stan är väldigt
uppdelad tycker jag generellt.
Jag får veta att Adamo tidigare har varit aktiv som DJ och han berättar att de som bokade
honom gjorde det för att han inte hade något intresse av att vara creddig, han ville bara att folk
skulle ha roligt.
- Och om det betyder att spela Public Enemy men att inte ha något problem med att spela
»Motorcycle Emptiness« med Manic Street Preachers är ju det kanon, säger han. Alla gillar ju
inte bara en sak. Vi gillar att umgås, ta en öl och lyssna på bra musik. En bra låt är en bra låt
är en bra låt.
Konceptet som flyttar in på Lilla Hotellbaren i vår kallas för C/O, något som startades av Filip
Adamo under en sommarvistelse på Gotland 2014. I ett kalkbrott i Bungenäs nära Fårösund
drog han ihop spelningar och attraherade i slutet av sommaren gotlänningar till gigs som de
aldrig hört talas om förut, såsom dubbelkonserten Simian Ghost och Azure Blue. De visste
inget om musiken men var säkra på att Adamos C/O garanterade bra musik, och det var därför
de närvarade. C/O flyttade sedan vidare till Hak i Göteborg, där tio spelningar hölls, varefter
konceptet togs till Anglais vid Humlegården. Där var söndagens bakismys i fokus med egen
meny på drinkar och mat, i sällskap med livemusik. Nu har C/O bytt verksamhetsplats till
Malmens lilla hotellbar och fortsätter med musik från spridda genrer.
I vår kommer Albert af Ekenstam, Xavier Rudd, The Garden, Japanese House, Mighty
Oaks, Torsten Flinck, Oddjob och flera andra inta hotellbarens scen. Adamo kallar Xavier
Rudd för »Australiens Hoffmaestro«, eftersom ingen vet vad det är för något, men
framträdandet är ändå utsålt och flyttat till Nalen för mer plats.
Min personliga favorit bland vårens bokningar är The Garden, universums kyligaste (här
menat coolaste) tvillingpar, och jag hoppas innerligt på en intervju med dem innan deras
spelning 28 mars. Adamo säger att sådana konserter är något som man kanske inte går runt
ekonomiskt på, men som man vill arrangera för att det är fantastisk musik. Det är här jag
finner en beundran för Adamo, på grund av att han är villig att vid tillfälle riskera sin
ekonomiska säkerhet för att visa upp något för Stockholm som han tycker är oerhört bra. Det
är sådant Stockholm är i behov av, arrangörer som både ser till faktumet att artister faktiskt
behöver pengar för att kunna spela sin musik live, och att det krävs bra liveakter vars storhet
alla kanske inte är beredda att betala för vid deras första uppträdande i Stockholm. The
Garden är en sådan akt som, om det går bra på Malmen, kommer bana vägen för andra
utländska, mindre band. De kommer öppna stockholmarnas ögon för att det fortfarande finns bra musik live på Söder, även efter giganternas fall. Precis som de godtrogna gotlänningarna i kalkbrottet kommer stockholmarna till slut stå på Lilla Hotellbaren och titta på något som de inte vet någonting om, för de kommer vid det laget veta att C/O och Filip Adamo är sigill för kvalitet och stort hjärta.
Den första spelningen C/O sätter upp i vår är Albert af Ekenstam 16/2, med support av Micke Allén. När The Garden uppträder 28/3 spelar Profets chefsideolog Filip Lindström skivor under namnet Compact Disc Jockey och sprider allmän kärlek. Länk till event