Utredning av Västrock och självförtroende

En intervju med Wrstlng

Profet fortsätter inblicken i vad som gör Göteborgsrocken så speciell. Filip Lindström talar med Wrstlng och försöker poängtera hur viktigt det är för musiker att tro på sig själva, att visa att man vet sitt eget värde. Självsäkerhet är alltid intressant, kom ihåg det!

- Det är väl jag som står för shoegazeandet, säger Oskar Pålsson, basist i den göteborgska kvartetten Wrstlng över telefon från västkusten.
        Jag har precis frågat sångaren och gitarristen Anders Bergman, gitarristen Patrik Berglund, trumslagaren Jon Höglund och tidigare nämnda basist hur de ser på Shoegaze, en genre som allt som oftast tas upp i samband med deras musik. Termen Shoegaze kommer ifrån den engelska musikpressens gyllene era, där tidningar som NME och Melody Maker myntade uttrycket efter hur genrens artister stirrade på sina skor under konserterna.
        - Oskar shoegazear, vi andra är jävligt uttrycksfulla. Nej, jag vet inte hur vi är live men vi står inte bara och kollar på skosnörena, säger Anders Bergman med en hes stämma som inte alls låter likadan när han sjunger de smäktande indiepoplåtarna som Wrstlng spelar.
        När den svenska musikjournaliststaben gett sig an Wrstlng har det inte enbart talats om Shoegaze, det har dessutom skrivits friskt om Swindie. För er som inte vet vad Swindie är så beskrivs det lättast som en rörelse av svensk indiemusik som exploderade på 90-talet med band som Popsicle, Brainpool och The Wannadies. Ni som inte känner till denna rörelse kanske undrar vad skillnaden är mellan Swindie och den svenska indiepopkultur som fortsatt leva och frodas sedan Popsicle önskade livet ur Arvingarna? Skillnaden är enkel: då fanns det en klämkäck paraplyterm, nu finns det inte en sådan längre.
        - Det är ett roligt begrepp framför allt. Mäktig musik. Snälla melodier över skränigt sound, säger Anders.
        - Vi förknippar det begreppet med vågen på 90-talet med svenska band som försökte göra brittisk popmusik, säger Jon.
        När Jon yttrar orden hajar jag till på andra sidan telefonlinjen. Just termen »försökte« finner jag underhållande, även om det kan ha varit ett hastigt val av uttryck. Med tanke på att Wrstlng förknippas med Swindie är det spännande att höra huruvida de också försöker göra brittisk popmusik.
        - Vi har nog aldrig försökt göra brittisk skränig musik men vi är influerade av sådana band som Popsicle, Wannadies och Bad Cash Quartet, menar Jon.
        - Vi har ju lyssnat på musik sedan 90-talet så det är klart att man fått en jävla massa olika influenser under tidens gång, säger Anders med en ton som lutar ifrån kärleksförklaring till Swindie och utvecklar tanken: Vi är lika influerade av nutida indieband, men allt börjar i de rötterna kanske. Det började ens musikintresse, i alla fall för min del.
        - Det var väldigt olika för alla oss egentligen, vilken musik man lyssnat på när man var liten och vilka vägar man har tagit för att hitta det man gillar idag, tycker Patrik Berglund.
        - Men alla vägar leder till Rom? frågar jag, helt utan att referera till Göteborgsbandet Rome Is Not A Town som jag intervjuade på Profet innan årsskiftet.
        - Ja, precis, skrattar Anders. Alla vägar leder till Swindie.

Wrstlng från vänster: Patrik Berglund, Anders Bergman, Oskar Pålsson och Jon Höglund.

Musiken som de enskilda beståndsdelarna i Wrstlng själva lyssnar på har en gemensam grund i textbokspop som Oasis och The Strokes. Anders uttrycker dock att det finns skillnader i vad de konsumerar:
        - Vi lyssnar på olika mycket hip hop, men det är väl inget som hörs i musiken. Jag kan inte annat än att fnissa till åt Anders självdistans. Wrstlng är så långt ifrån hip- hop en grupp människor som gör musik kan komma, och det är just därför det är underbart att de lyssnar på »olika mycket hip hop«. När jag vill veta vad för slags hip hop en hes indievokalist från Göteborg tycker om avböjer Anders frågan och säger sig vilja hålla sina preferenser inom genren för sig själv. Istället ställer jag min favoritfråga när det gäller band från Göteborg. Ni förstår, som stockholmare kan det verka exotiskt med en stad på motsatt kust som har sin egen musikscen och pressar ut band som har någon slags melankoli trots hemstadens munterhet. Därför har jag tidigare frågat Rome Is Not A Town och William Hellström i Vita Bergen om hur mycket av Göteborg som finns i deras musik. Eftersom Wrstlng drog upp ett genomgöteborgskt band som Bad Cash Quartet blir favoritfrågan befogad.
        - Vi har upplevt samma nattklubbar och druckit samma öl som Broder Daniel och Bad Cash men annars har vi ingen superkoppling till dem, förutom att vi så klart har lyssnat på dem under olika delar av livet. Men vi är inte en del av det nätverket, säger Anders, som helt klart är den mest uttalade medlemmen i bandet tillsammans med Jon.
        - Ligger det något i ölen i Göteborg? frågar jag Anders, för jag tycker att något måste flyta i kranarna som frambringar den nedstämda indiepopen.
        - Ja, det är väl billigare än i resten av landet, ger sångaren som självklart svar.
        Ölen må vara billigare i Göteborg och för stunden kan vi nöja oss med den förklaringen till varför Västkustrocken låter som den gör. Anders säger att om man ska gå efter klyschor kan soundet också bero på att det regnar sidledes och att det alltid är mörkt, men han vänder å andra sidan på steken och tycker att det blivit naturligt att spela musik i band och att det behövs rock från Västkusten.

Wrstlng Live. Oskar Pålsson shoegazear längst till höger.

Västrocken som Wrstlng hänger sig åt har de tagit med sig ut i landet, bland annat till Skå Festplats på Ekerö. Där tyckte göteborgarna att det inte fanns så många andra bra band och Jon anser att Wrstlng hade mycket att ge i jämförelse. I det hittar jag det Wrstlng som jag gillar. Det självsäkra, charmigt medvetna och lite överlägsna Wrstlng som kommer tjäna på att ta för sig mer. Anders vacklar mellan självsäkerhet och ödmjukhet.
        - Jag vet inte om man har det där »Nu jävlar ska vi visa dem« men man känner när man spelat med andra band att »Fan, vi är ju rätt bra«. Vi tror ju på det vi gör, men det är klart att man därefter spelar bra låtar. Man kan inte bara säga att man gör det.
        - Kommer ni släppa fler bra låtar i framtiden? undrar jag medvetet naivt på grund av att det i en GAFFA-recension av Wrstlngs EP »Hoarse Bear« stod att en fullängdare var på gång.
        - Ja, det är jag rätt övertygad om, säger Anders.
        - Bättre, hojtar Patrik lite längre bort ifrån från telefonen.
        - Det är bra, så ska det låta, säger jag till Wrstlng, glad över att de äntligen verkligen visar att de tror på sig själva och inte bara säger att de gör det. Jag känner att syftet för vårt samtal mer och mer börjar bli att jag vill piska upp ett nonchalant självförtroende hos Wrstlng som ett indieband bör ha. Jag frågar om bandet redan har satt ett datum för den omtalade fullängdaren.
        - Det har florerat runt, jag vet inte var det kommer ifrån, skrattar Anders åt ryktet. Det kanske kommer, vi har inte bestämt exakt vad vi ska släppa.
        - Vi har mycket material, försöker få demos på det och så ska vi spela in i mars är det tänkt, säger Jon. Efter vi har spelat in demos kan vi utvärdera vad det är för låtar vi har, om det kommer bli ett album eller två EP:s. Låtarna får berätta för oss vad vi ska göra.
        - Nu har ju ändå GAFFA lovat Sverige en fullängdare med Wrstlng, påpekar jag sanningsenligt.
        - Det får stå för GAFFA. Apropå hip hoppare så släpper ju de skivor med 17 låtar, det är ingen som orkar lyssna på det, säger Anders och går därmed ett steg tillbaka mot genren han inte ville tala om.
        - Men då lägger de in en massa sketcher mellan låtarna, det får ni också göra, inflikar jag och tänker på de korta spår med prat mellan låtarna som finns på många hip hop-skivor.
        - Ja, vi får göra det så kanske vi får ihop en fullängdare, säger Anders.
        - Det enda som är likt en sketch på »Hoarse Bear« är väl att någon säger »Fan, det där var inget bra« i början av »Pop Circle«, säger jag och tänker åter på självsäkerhet hos ett indieband, jag känner att det borde sagts »Fan, det där var riktigt bra« i början av »Pop Circle« istället.
        - Det är vårt hip hop-interlude, det måste ju höras att vi har lyssnat på hip hop också, säger Anders.

Wrstlng på fest - Festling.

Apropå »Pop Circle« kommer vi osökt in på ämnet titlar och namn. Jag gissar på att »Pop Circle« är en flört med Popsicle, men får höra att jag gissat fel.
        - Vi har allmänt stora problem med att döpa våra låtar. De får konstiga arbetsnamn och när vi ska släppa dem kommer vi på att vi måste ha ett riktigt namn också, säger Jon, följt av en kommentar från Anders:
        - Det blev ett bättre namn än det var tänkt, man kan ju använda det på mycket. Om det står ett gäng och dansar i en ring, då kan det vara en Pop Circle. Man kanske borde lansera det konceptet.
        - Vi gör det nu, vi myntar det uttrycket, säger jag och från och med denna stund innebär en Pop Circle därmed en grupp människor som rör sig i cirklar till popmusik.
        Själva bandnamnet Wrstlng kan vara aningen oklart även det. Idag finns det så många band som vill uttala sitt namn på sätt som inte känns självklara, men Wrstlng är inte ett av dem. Det uttalas Wrestling, men utskrivet ser det snyggare ut utan vokaler. Jag varnar Wrstlng, och er läsare, att i varje intervju de någonsin kommer göra kommer bandnamnet att diskuteras.
        Jag vill till sist veta vad EP-titeln »Hoarse Bear«, med sitt pälsprydda omslag, egentligen betyder.
        - Vi sitter och trollar med ord. Hes Björn [Hoarse Bear på svenska] kan ju tolkas som dig, säger Jon till Anders, som är både skäggig och hes. Jon spinner vidare:
        - Det är kul om man säger det till någon så kanske de tror att det är Häst-Björn, eller Häst-Öl om man säger det dåligt.

För att summera samtalet med Wrstlng - från Shoegaze till hip hop-sketcher, hesa björnar och Häst-Öl – vill jag poängtera hur viktigt det är att de här fyra göteborgarna står upp för det de gör med stolthet och överlägsenhet passande för indiepop. Det är när sådant beteende dyker upp som Anders, Patrik, Oskar och Jon är som mest intressanta och farliga för resten av indie- Sverige. Och ni alla andra indiepopare där ute som precis startat ett band och är lite försiktiga och ödmjuka, ta det här som en lektion i nonchalant beteende: Tycker man själv att man är bäst dröjer det inte länge förrän alla andra tycker likadant.

13 januari 2017