Wont Bow (don’t know how)!

En New Orleans-skildring av Roger Karlsson

När jag blev ombedd av Filip Lindström att skriva något för Profet, något om musikscenen i New Orleans, var min första fråga - varför då?
        Tydligen hade jag några månader tidigare erbjudit mina skribentkonster i samband med att Filip kungjorde att han skulle starta bloggen Profet. Jag kom med glada tillrop och som gammal bloggare hade jag givetvis många råd och idéer! Uppenbarligen var en idé att jag kunde skriva någon om just New Orleans.
        Nu är inte ämnet mig helt okänt, jag är ingen egentlig expert – men några tankar om infallsvinklar dök ändå upp i mitt huvud.
        På frågan »Do You Know What It Means To Miss New Orleans« (sång skriven av Eddie DeLange & Louis Alter på 40-talet) så kan jag svara helt ärligt »Nej, jag har ingen aning«. Jag har aldrig varit i staden, inte rent fysiskt i alla fall.
        Men genom musiken och maten har jag gläntat på dörren och fått en liten föraning om hur det skulle kunna vara. Jag har genom åren lyssnat på en del artister som har en mer eller mindre direkt koppling till New Orleans (som hädanefter kommer omnämnas som NOLA i texten). En snubbe som Louis Armstrong är svår att undvika att nämna när jag ska skriva om NOLA.
        Född 1901 (på en bordell sägs det) och uppvuxen i staden där jazzen föddes. Han lärde sig att spela trumpet med några av dåtidens musikaliska giganter – King Oliver och Kid Ory.

Louis Armstrong

Även om jag väl aldrig varit någon stor diggare av just jazz så finns ändå en naturlig koppling – då jag istället älskar blues. Vad kom först – hönan eller ägget, blues eller jazz? Det enda jag vet med säkerhet är att »The Blues Had a Baby (And They Called it Rock & Roll)«.
        För denna artikel väljer jag att berätta om NOLA genom mina upplevelser av staden i tv- serien Treme. De fem grundstenarna i berättelsen är Mat, Musik, Makt, Mutor och Kärlek (till staden, musiken, maten och människorna). För min del är det musiken som fick mig intresserad av serien (låten »I Don’t Stand a Ghost Of a Chance With You« var den som definitivt fick mig fast). Musiken är en stor del av handlingen – även i scener som inte är direkt kopplade till musik förkommer det allt som oftast musikaliska inslag.

Tv-serien Treme

David Simon och Eric Overmeyer

TV-serien Treme skapades av David Simon och Eric Overmeyer (som tidigare tillsammans skrivit för serier som den hyllade serien The Wire och innan dess Homicide; Life on the Street), och hade premiär 2010. Första avsnittet tar sin början 3 månader efter Katrina, stormen som 2005 ödelade stora delar av staden, dödade tusentals människor och gjorde ändå flera hemlösa – människor tvingades fly hals över huvud när deras hem fylldes med flodvatten.
        Översvämningar borde ha förhindrats av de naturliga och konstruerade barriärer/skyddsvallarna – kallade »levee« – som finns runt staden, men precis som så många gånger förr så brast dessa. Många anser att detta, åtminstone delvis, berodde på brister i konstruktion och underhåll.

John Campbells "Howlin' Mercy"

På sjuttiotalet spelade Led Zeppelin in låten »When The Levee breaks«, men originalet skrevs och spelades in redan 40 år tidigare, av Memphis Minnie och Kansas Joe McCoy. Låten handlar om översvämningen som hände i början av 1900-talet. Jag föredrar en mer sentida inspelning av låten – John Campbells (uppvuxen i Louisiana) version finns på plattan »Howlin’ mercy« från 1993. Jag såg honom spela live i Stockholm i mars samma år, 3 månader senare avled han plötsligt.
        Delar av Louisiana har ju under sommaren 2016 drabbats av svåra översvämningar (på grund av mycket regn), men vad jag förstår så är NOLA inte direkt berört.

Karnivalen Mardi Gras i NOLA

Steve Zahn i rollen som DJ Davis

Handlingen i TV-serien Treme utspelar sig bland annat i stadsdelen med samma namn, men hela NOLA är en stor del av serien. Berättelserna kretsar kring verkliga och fiktiva händelser/personer i dyningarna efter Katrina och medborgarnas strävan att återfå sina normala liv. Barägaren LaDonna, kocken Janette, läraren Creighton, radiomannen DJ Davis, polisen Terry, Big Chief Albert Lambreux, musikerna Annie T & Sonny, Delmond, Harley och inte minst den ständigt taxi-prutande trombonisten Antoine Batiste. Även om alla inte direkt umgås regelbundet med varandra så finns det mer eller mindre direkta kopplingar mellan dem – inte minst genom advokaten Toni.
        Serien gjordes endast i 4 säsonger – totalt 36 avsnitt. För dem av er som lyckats missa denna pärla så kan jag varmt rekommendera att ni söker reda på denna HBO-produktion.
        Förutom de delvis fiktiva karaktärerna så förekommer också många ”riktiga” lokala musiker (även i soundtrack) – Elvis Costello (inte lokal), Kermit Ruffins, Trombone-Shorty, John Bouttè, Allen Toussaint, Dr John, Big Chief Monk Boudreaux, bröderna Neville och en av mina favoritgitarrister Sonny Landreth.

Sonny Landreth

Sonny Landreth föddes i Mississippi i början av 50-talet men växte upp i Lafayette i Louisiana. Han är inte någon renodlad NOLA-musiker, men musikaliskt så hör han hemma i Louisiana.
        Musikalisk inspirerades han tidigt av Scotty Moore och Chet Atkins, men det var när han först lyssnade på Robert Johnson som han fick fäbless för sitt kommande signum – slide- gitarren. Han släppte sin första platta 1981 – med tydliga influenser av både Cajun och Zydecho. Men jag fick upp öronen för honom först i samband med att han i slutet av 80-talet var med i studion och spelade in plattan Slow Turning – av och med John Hiatt. Jag såg Hiatt spela på Palladium i Stockholm i slutet av 80-talet – men har inget direkt minne av att Landreth var med honom då – men jag vet att han har turnerade med Hiatt i Europa på slutet av 80-talet.
        Han har sedan dess släppt ett antal plattor i eget namn men också fortsatt att jobba med just Hiatt – senast på hans skiva »The Tiki Bar Is Open«. På den plattan så är Landreths inverkan på ljudbilden tydligare än på deras tidigare samarbeten, nästan så pass att den känns mer som en Sonny-skiva än en Hiatt-platta.
        Senaste plattan »Bound by the Blues« (2015) är en mer renodlad blues-platta, men han har, precis som NOLA-musiken, under sin karriär blandat stilar och influenser. Min absoluta favoritlåt med honom är »Groovy Goddess« – en instrumental slide-rykare som tyvärr inte finns med på någon av hans reguljära inspelningar.

John Hiatt

Stephen Rossi och Stene Isacsson i Crawfish

Här i Stockholm (där jag bor) finns ett krympande antal scener för live-musik, problemet verkar dock inte vara begränsat till min hemstad – läs gärna rapporten ”Vi fortsätter spela pop (men vi håller på att dö)”.
        Men ett ställe där det finns koppling till NOLA är puben Akkurat (Hornsgatan 18, Södermalm - en av världens bästa ölpubar). Där är det livemusik nästan varje söndagskväll året runt och dessutom fritt inträde. Dock är det långt ifrån alla band som lirar musik med koppling till NOLA. Här förekommer allt från Anna Bergendahl till The Refreshments. Band som Boppers och Fatboy är regelbundet återkommande gäster på den lilla scenen.
        Varför just söndagar? Stene Isacssons självklara förklaring är att få ställen har öppet då, många – och bra – band vill spela. Liveband lockar dessutom gäster till krogen en dag som annars inte är allt för många som går ut och käkar och dricker öl.
        Så vilken är kopplingen till New Orleans? Stene - en av dem som driver stället - är själv musiker/sångare med ett visst specialintresse för just musiken från NOLA i allmänhet och soul-funken i synnerhet. Akkurat har dessutom ett nära samarbete med en av de bästa ölpubarna i USA – Avenue Pub, som ligger i New Orleans. Stene uppger att en drömbokning för livescenen på Akkurat skulle vara ett riktigt bra Brass-band från NOLA.
        I samband med att jag började skriva denna artikel så tog jag ett snack med Stene på Akkurat. Och för att få ytterligare inspiration så besökte jag stället någon månad senare när Stene och hans band Crawfish (trummor, percussions, blås, keyboard, bas, gitarr) spelade där fyra kvällar (jag såg två av spelningarna) i slutet av juli. Låtarna som bandet lirar är en bra mix av musiken från NOLA. Allt från det suveräna öppningsspåret Loup Garou (Willy DeVille) till flera låtar från svenskfödde Anders Osborne (som bor/verkar i NOLA sedan 1985). Däremellan finns låtar av artister/grupper som Dr John, Neville Brothers och The Meters, plus två av Stenes egna låtar.
        Det är lite segt i första setet (första kvällen), ljudet är inte perfekt (kan ha berott på min position i lokalen). Dessutom tycker jag att keyboarden får allt för stor del av ljudbilden – men spelar man många låtar av Dr John så är det ju rätt naturligt. Jag skulle gärna höra mer av blås-sektionen (trumpet, baryton- & tenorsax). Men andra kvällen så sitter hela spelningen som en sportmössa, bra ljud (jag står bättre till dessutom) och bra tryck bland publiken.

Akkurats Cajun Chicken Fingers

Förutom ett enormt utbud av bra öl så har även Akkurat en spännande meny, jag käkar mer än gärna deras Cajun Chicken Fingers (från barsnacks-menyn), på á la carte-menyn rekommenderar jag gärna någon av deras mussel-rätter (6 olika, varav 1 med New Orleans- koppling). Men menyn ändras givetvis under årets gång.
        Som ytterligare ett led i skrivandet av denna artikel bestämde jag mig tidigt för att tillaga en hemgjord Jambalaya. Och häromveckan skred jag till verket.
        Ska man lag cajun-käk så finns några grundingredienser som »måste« ingå. Framför allt gäller detta den heliga treenigheten – Selleri, grön paprika och gul lök. I min Jambalaya fyller jag på med krossade tomater, kyckling, Andouille-korv, räkor och givetvis ris.
        Kryddningen (jag körde färdig cajun-kryddmix) bör innehålla Timjan, Oregano, Cayennepeppar, Chili, Vitlök, Vitpeppar och Salt (jag använder sellerisalt).
        I NOLA finns det mycket musik, och precis som i Jambalayan så är det en härlig mix av olika stilar. Här finns både traditionell och modern jazz, här finns folk - Cajun och Zydecho, Funk, Brass, Soul, NOLA-Indian-music, R’n’B, Bounce, Hip Hop, till och med något Death metal-band – och självklart finns här också Blues.

Stene Isacsson

Stene Isacsson ser vissa liknelser i mentaliteten hos de klassiska belgiska bryggarna av ölstilen Lambic och den motsvarande musikaliska och kulinariska i NOLA. En järnvilja att gång på gång resa sig ur motgångar och omgivningens oförstånd – och fortsätta att stå för sina traditioner. Oavsett om man lirar musik i NOLA eller brygger spontanjäst suröl i Bryssel. Ett klockrent direktcitat från Stene; »De måste få göra det de är satta på jorden för att göra«.
        Lambic är en så kallad spontanjäst öl som många ölnördar hävdar är ölens motsvarighet till Champagne. Stene tilldelades häromåret hedersutmärkelsen »Lambic Award« från HORAL-sällskapet i Belgien för sina insatser att främja kärleken till Lambic i Sverige. På Akkurat finns det alltid minst ett fat med Lambic-öl från det klassiska bryggeriet Cantillon.

Om någon vill grotta ner sig i musikalisk litteratur så har jag ett riktigt bra tips – »Dans efter svart pipa« – av Milton Mezz Mezzrow. En självbiografisk berättelse om författarens öden och äventyr med bland andra Louis Armstrong och Sidney Bechet i 30-40-talets USA. Slutkläm på denna artikel får bli ett citat från en av alla suveräna låtar, »This City« av och med Steve Earle som spelar Harley i tv-serien Treme: »This city won't ever drown«.

FAKTARUTA - NOLA
  • Grundad – 1718, av fransmän.
  • Delstat – Louisiana – som bildades (ägdes) av Frankrike, sedan Spanien, sedan återigen Frankrike innan slutligen USA köpte loss delstaten.
  • Invånarantal före/efter Katrina/nutid - 1 337 726 (2000) / 223 388 (2006) / 1 235 615 (2013) (759 inv/km2)
  • Smeknamn – the Crescent City, The Big Easy, Nawlins, NOLA
  • Mardi Gras – årligt återkommande veckolång karneval som avslutas vid midnatt på fettisdagen/askonsdagen.
  • Rubriken på denna artikel hänvisar både på låttext (från NOLA-indian- musik) och undertitel på dvd-omslaget till Treme säsong 1.
  • Livemusik Sverige
    Ljudupptagning av Groovy Goddess
5 september 2016