Way Out West-intervju #6: Talib Kweli och NIKO IS

Den otroligt långa fredagen 12 augusti börjar lida mot sitt slut och jag har lidit och hoppats på mitt slut. Ett helvetesregn har plågat Way Out West hela dagen och krossat mig till den milda grad att jag gör ett medvetet val att missa The Libertines för att åka till mitt tillfälliga hem i Munkebäck för att torka och ladda om batterierna inför kvällen. Klockan tio över ett ska jag infinna mig på Hisingen för att se hip hop-legenden Talib Kweli och dessförinnan intervjua honom och hans skyddsling NIKO IS. Efter att ha åkt buss fram och tillbaka genom Göteborg flera gånger under dagen blir den lite längre resan förvånansvärt lätt; jag är torr igen, den värsta ångesten efter Libertines och dagens känslomässiga sammanbrott har stillat sig en aning. Om jag var trött när jag pratade med Moon City Boys, förvirrad när jag pratade med Peder Stenberg, halvt borttappad när jag pratade med Oscar, genomblöt när jag pratade med Hurula och körd i botten när jag bestämde mig för att hoppa över Libertines så är jag på bussen mot Hisingen fast i en cocktail av alla de känslorna. De bubblar och tar olika mycket plats vid olika tillfällen, men de är alla närvarande.

Cleo. Foto: Simon Younan.

        På Hisingens Gothenburg Studios sker under kvällen en slags releasefest för den nya Netflix-serien »The Getdown«, som handlar om hip hopens födelse i New York på 70-talet. Därför spelar en rad svenska och internationella akter inom genren på två scener fram till nattens minsta timmar. Talib Kweli ska spela näst sist på den stora scenen och efter honom giganterna De La Soul.
        När jag kommer fram slaktar Cleo på samma scen, med mängder av gästartister som springer in och ut. Publiken älskar henne och det är underbart att se vilken ikon hon blivit. Under hennes spelning står jag tyvärr och tittar på min telefon, för enligt överenskommelse ska NIKO IS möta upp mig och släppa in mig bakom scenen innan giget. Tiden går och jag ser inte skymten av NIKO, varken i lokalen eller på mobilskärmen. Cleo avslutar i triumf och tiden går tills det är dags för Talib Kweli att gå på. Intervjun blir alltså inte av, den skulle ju göras dessförinnan, och den emotionella stabilitet jag lyckats bygga upp rivs ner på en gång. Jag blir surmulen och återigen trött på den industri som kretsar kring musik, som ska fungera perfekt men som alltid lämnar någon på den förlorande sidan. Jag går direkt till baren och tar en öl i ren protest mot allt och alla.

NIKO IS.

        Talib Kweli drar igång och jag är fientligt inställd till en början, jag står med armarna i kors och sippar på smaklös flasköl. Men inom några minuter börjar jag smälta. Talib är en veteran av den andra vågen stora rappare, som slog igenom i slutet av 90-talet och han ägnar första halvan av sitt set till covers på musiker som influerat honom. Han stannar musiken många gånger och frågar om vi vet vilka han pratar om, ber oss visa respekt för de som grundade genren och fortsätter. Det må låta arrogant men det är en hjärtlig tacksamhet han vill sprida vidare till oss, och han lyckas. Mot slutet berättar Talib att han och parhästen Mos Def (som tyvärr inte medverkar) vill att man inte ska stänga ute någon form av hip hop, för det är den ultimata formen av uttrycksfrihet. Passionen känns starkt i lagerlokalen på Hisingen. NIKO IS, för att snabbt nämna honom, springer mest runt och filmar publiken med sin mobil men han lägger in en högljudd vers här och där.
        Efter konserten lyckas jag med fotografen Pejman Biroun Vand, tillika chefredaktör för The Forumist, faktiskt komma backstage. Vi står och huttrar i nattens kalla väder utanför Talibs husvagn och känner den söta doften av gräs sippra ut genom dörrspringan. Plötsligt får vi komma in och jag skakar fortfarande av kyla men min tidigare ilska har försvunnit och lämnat plats åt nervositet istället.

Kamasi Washington.

        I husvagnen är det fullt med folk, det är stimmigt och oklart om de ska gå ut eller stanna kvar. Där står NIKO IS med sitt långa yviga hår och sina rödsprängda ögon, där står DJ:n Thanks Joey med klarare blick, där står jazzsaxofonisten Kamasi Washington som spelat i Slottsskogen tidigare under dagen. I en soffa sitter Talib Kweli i egen hög person (no pun intended), med en kvinna som verkar vara hans hustru. Han ser att vi fryser och bjuder oss att sitta ner, han frågar oss till och med om vi vill ha något värmande att dricka.
        - Dricker ni whiskey? undrar han och i samma ögonblick jag svarar ja får jag en plastmugg med bärnstensdryck i handen. Jag blir tillfrågad om jag vill ha den utblandad med något men tackar nej.
        Klockan är lite drygt två på natten och precis som när jag 15 timmar tidigare intervjuat Peder Stenberg över telefon så sätter Talib själv igång vårt samtal. Han har bytt om från baseballkepsen han bar under spelningen till en svart hatt och fokuserar till fullo på mig när han talar till mig. Så känns det åtminstone när whiskeyn har bränt bort den värsta kylan och vi sitter mitt i husvagnsfesten med min bandspelare påslagen. Han frågar mig om jag såg hans framträdande, vilket jag ju gjorde.
        - Det här är inte mitt crew som jag vanligtvis arbetar med, som jag brukar spela med, säger Talib i husvagnens soffgrupp. Jag har oftast min egna DJ och nu hade jag inte det så det var ett annorlunda set för mig. Det var därför jag frågade om du såg spelningen. Det kändes som om publiken visade mig mycket kärlek. Det här är andra gången jag spelar med Thanks Joey, men vi har gjort musik tillsammans länge. Han är inte DJ egentligen, han är producent, så jag utmanade honom till att spela.

»Det jag fått se under fredagen, med de stora skivbolagen som behandlar sina artister som varor i en matbutik och de etablerade tidningarna som går runt festivalområdet med kundvagnen i högsta hugg, det fick mig att må väldigt dåligt. Talib Kwelis lugnande energi och sunda syn på sin industri får mig att må bra igen. Han gör det lätt för mig att öppna upp mig och dela med mig av vad jag känt, för han förstår precis vad jag menar.«

        Thanks Joey är från början NIKOs kompis från Florida, där de båda kommer ifrån. Joey berättar om när NIKO kom till honom med en skriven vers för första gången, något om att han hade tjejer i Brasilien, där han föddes, och över resten av världen. Vi skrattar åt den juvenila rap som NIKO körde med när han fortfarande gick i High School, då han och Joey träffades.

NIKO IS och Thanks Joey.

NIKO ligger under Talibs bolag Javotti Media och det är därför det var så viktigt att intervjun skulle inkludera honom. NIKO är dock upptagen med att svamla med Kamasi och Joey, ointresserad av att delta i min och Talibs konversation som nu kretsar kring tanken bakom Javotti.

Talib Kweli. Foto: Pejman Biroun Vand/The Forumist.

        - Jag har lärt mig mycket av hur jag tar hand om mina affärer i musikindustrin, säger Talib som om vi sitter på ett strikt möte, och talar vidare: Jag har lärt mig att marknadsföra och distribuera själv och hur man kan vara en självständig artist oavsett trender i musikindustrin. Om jag kan föra vidare den kunskapen till andra artister är det jättebra. Artisterna på mitt bolag, från NIKO till Jessica Care Moore och K’Valentine, är fantastiska artister. Jag driver inte ett stort bolag, men jag kan visa dem en värld där de få ut sin musik och vara professionella musiker. Jag garanterar ingen rikedom och berömmelse, men artisterna som jag jobbar med kan jag garantera att jag ger dem min tid och att de kan ha musik som levebröd.
        Jag känner mig märkligt nära Talib Kweli när han pratar om sitt lilla bolag som vill hjälpa de artister han tror på. För trogna läsare är det ingen nyhet att jag tycker mycket om eldsjälar som sätter musiken först av allt, en egenskap som jag ser hos Talib. Det jag fått se under fredagen, med de stora skivbolagen som behandlar sina artister som varor i en matbutik och de etablerade tidningarna som går runt festivalområdet med kundvagnen i högsta hugg, det fick mig att må väldigt dåligt. Talib Kwelis lugnande energi och sunda syn på sin industri får mig att må bra igen. Han gör det lätt för mig att öppna upp mig och dela med mig av vad jag känt, för han förstår precis vad jag menar.

»Talib Kweli ställer sig upp hastigt och utbrister ett ”Goddammit!”. Min bandspelare hamnar på golvet och min mugg med whiskey åker ut över hans byxor. Han blir skämtsamt arg och frågar vems fel det var att han missade Grace Jones.«

Talib Kwelis ilska över att ha missat Grace Jones spelning

Jag berättar för honom att hans set påverkade mig positivt eftersom det var helt och hållet grundat på respekt för de som kom före honom. Jag tackar honom för hur han visade oss i publiken varifrån han kommer och vad hans musikaliska bakgrund tillika värdegrund bygger på. Jag frågar honom om han känner att han lyckas förmedla sitt budskap när han gör sådana här framträdanden.

Foto: Pejman Biroun Vand/The Forumist.

        - Förhoppningsvis, jag gillar vad du hade att säga, hur du tog in det. Men du är unik. Du är, av vad jag kan avgöra, inte bara någon som är uppmärksam på musik, som har en kärlek och passion för musiken. Du har också lyckats tjäna pengar på den. Så det är inte bara något du älskar, du får också betalt. Kanske inte mycket, men jag får inte heller mycket betalt, vi är arbetarklassmänniskor. Jag gör det jag gör för människor som du. Alla andra är [här använder Talib ett uttryck som jag varken hör ordentligt eller känner igen, men som betyder något i stil med »oviktiga«]. Ta det inte på fel sätt, jag stöter inte bort dem. De känner till »Get By« [Talibs största hit] och de vet att Kanye kan ha nämnt mitt namn i en låt, men de vet inte riktigt vad jag gör. Vilket är okej, alla måste inte veta. Men jag känner mig välsignad när jag får prata med människor som verkligen investerar sin tid i det jag gör.
        Efter Talib tystnat behöver jag en sekund för att smälta vad han sagt, för att förstå att det där just hände på riktigt. I skrift kan det se ut som om jag hittat på ett citat som hyllar mig själv, i en slags narcissistisk kupp, men citatet är 100% äkta. Bland otroligt mycket annat har Talib Kweli rappat med Mos Def i duon Black Star. Mos Def har ju dykt upp på Profet i Det Turkiska Musikundret, del 2, eftersom han samplat den anatolianska stjärnan Selda. Jag känner mig tvungen att fråga Talib om han också gillar turkisk psykrock.
        - Mos gillar allt turkiskt. Det här är faktiskt första gången jag hör talas om turkisk psykrock, och jag kommer nog gå hem och googla det, men så fort du sa »turkisk« så visste jag att det var något som Mos tycker om. Och allt han gillar är oftast häftigt. Jag tror att han är i Tanzania just nu, han har bott i Sydafrika ett tag och jag hälsade på honom för några månader sedan.
        Under tiden vi pratar turkisk psykrock hör jag hur NIKO, Joey och Pejman diskuterar Grace Jones spelning, som genomfördes tidigare under dagen. Talib hör det också och börjar tala ut i rummet, som slås av total tystnad, i respekt för hans röst.

Grace Jones.

        - Grace Jones är sanningen. Grace Jones var den första ikoniska svarta kvinnan som var modell och definierade västvärldens syn på skönhet.
        - Såg du hennes spelning idag? undrar jag.
        - Var hon här idag!?
        Talib Kweli ställer sig upp hastigt och utbrister ett »Goddammit!«. Min bandspelare hamnar på golvet och min mugg med whiskey åker ut över hans byxor. Han blir skämtsamt arg och frågar vems fel det var att han missade Grace Jones.
        - Vem visste att Grace Jones skulle spela utan att berätta det för mig?
        - Tror du att vi skulle veta och inte säga det till dig? säger NIKO lugnt.
        - Missar vi De La Soul nu? frågar Talib desperat.
        Det gör vi inte. Klockan är halv tre och De La Soul går på om en halvtimme. Anledningen till att Talib så gärna vill se de är att trion är en av hans största influenser, tre av hans största idoler. När det är dags för spelningen går vi i samlad trupp till baksidan av scenen. Vi ställer oss uppe på scen, i kulisserna, så att vi ser De La Soul från sidan och publikhavet rakt framifrån. Så här sent på natten, efter en så lång dag som gått upp och ner och fram och tillbaka, är jag överlycklig över att vara klar. Jag får stå med en stor rappare och titta på hans idoler, vid sidan av en scen på Hisingen, och jag är så glad över att få vara där. Att få träffa Talib och ta del av hans vishet var ett mäktigt ögonblick som jag kommer använda när jag mår dåligt igen, om den dagen kommer.

Talib Kweli och Vincent Mason efter De La Souls spelning. Foto: Pejman Biroun Vand/The Forumist.

        Det sista som händer innan dagen äntligen är över är att vi går tillbaka till husvagnen igen en stund. Jag pratar med NIKO om vilket märkligt land USA är, jag pratar med Joey om hur det är att vara vegetarian och om cashewfrukter som han ätit. Plötsligt dyker Vincent Mason och Kelvin Mercer från De La Soul upp, svettiga och slutkörda efter en fantastisk spelning. De frågar om de får vara med på det som Joey håller på att rulla och de alla kommer överens om att röka i bilen som de ska åka därifrån med. Vi vinkar hej då till De La Soul, Joey, NIKO, Kamasi, Talib och hans fru och den långa fredagen den 12 augusti är äntligen över.

18 september 2016