Way Out West-intervju #4: Oscar

Oscar. Foto: Pejman Biroun Vand/The Forumist

När jag till slut går av buss 52 på rätt hållplats, Utlandagatan, är det inte svårt att hitta det fula torn som är nästa hotell jag ska besöka. Klockan är snart tolv, det har inte än gått två timmar sedan jag satt och pratade med Moon City Boys, och det är dags att träffa indieprinsen Oscar. Precis som Moon City Boys spelade han kvällen innan på Nefertiti och drog tydligen till och med ihop en mosh pit bland indiekidsen som kom och såg honom. Det är både ovanligt och förvånande att det kan uppstå slagsmålsdans till Oscars musik, en indiepop som klippts och klistrats ihop av många musikaliska influenser.
        Jag och Oscar träffas på hans lediga dag, en stund innan han och hans band och manager ska bege sig till Liseberg. Senare under dagen ska de åka hem till London men först ska det åkas berg-och-dalbana. Jag rekommenderar Flume Ride, den åkturen som jag gillade bäst under somrarna på Liseberg när jag var liten, innan vi sätter igång intervjun i lobbyn till det fula tornhotellet vid Utlandagatan.
        - När jag började var det bara jag och en trummaskin, säger Oscar som utvecklat sitt koncept med åren. Då spelade jag mycket i London för att öva men så fort jag fick skivkontrakt började jag spela utomlands. Fördelen med att ligga på ett indiebolag är att man skickas dit det finns en efterfrågan. De försöker inte bygga upp dig och få dig att slå på ett ställe, så det fanns ingen press när det gällde det.
        Oscar kan förknippas starkt med termen DIY med tanke på hur hans skapande fick sin start. Han gjorde inledningsvis all sin musik i sitt sovrum för sig själv och byggde sedan vidare sina idéer tills det blev vad han gör idag.
        - För varje gig jag gjorde la jag till en medlem till live-situationen. I och med att jag blev bättre kunde jag ha andra människor med mig, för jag skulle inte göra någon besviken. Så nu är det ett helt band.
        - Har du några intentioner för att expandera vidare? undrar jag, medan jag försöker hålla mig upprätt i en av tornhotellets djupa lobbyfåtöljer.
        - Min dröm är att ha en stråksektion, men det är nog för att jag vill göra soundtracks till film i framtiden. Och jag skulle gärna vilja ha en kvinnlig körsångerska på heltid.
        - Som GIRLI (Oscars förakt på en kommande brittisk turné, som rappade på hans »Breaking My Phone«)?
        - GIRLI vore bra, skrattar Oscar på ett sådant där dånande sätt som hans mörka röst tillåter. Men hon har sin egen grej på gång.

Foto: Pejman Biroun Vand/The Forumist

Där Oscar sitter i den lilla fåtöljen mitt emot min har han nästan sina långa ben uppe vid hakan. Stående är han nog uppåt två meter och med sin medvetna men spretiga klädstil är han en uppenbarelse, en varelse ämnad att vandra runt i indievärlden som en hägring. Hans album heter »Cut and Paste« och den filosofin anpassar han på sina kläder, sitt liv och sin musik. Bara det att en nykläckt popsångare i sviterna av sin debut pratar om att göra filmmusik säger nog om hans ihopklippta artisteri. Med det sagt så ska det påpekas att Profet uppskattar en eklektisk karaktär och därför är Oscar en ypperlig samtalspartner.
        - Är du intresserad av filmmusik i sig eller av helheten som skapas tillsammans med det visuella? frågar jag honom.
        - Det är en intressant fråga, svarar han och tänker efter för ett ögonblick. Musik kan helt och hållet förändra en bild. Det var ett subjekt för ändlös fascination när jag gick i konstskola [Central Saint Martin’s i London]. Jag experimenterade alltid med hur text och berättande kan ändra en bild, hur musik kan ändra en bild. Musik kan helt alternera ditt humör och det är nästan mäktigare än helheten för mig. Men äktenskapet av de två är det magiska.
        - Jag kommer ihåg att The Brian Jonestown Massacre gjorde ett soundtrack till en film som inte fanns, »Musique de film imaginé«, berättar jag för Oscar, som blir förtjust.
        - De är så galna, säger han. Men jag gillar idén. Då kan man göra sin egen film. Jag gillar det bättre än de här visuella albumen. Jag gillar konceptet men de är för planerade, jag tycker aldrig att det är något bra. Kanske det är människorna som gör det som är för planerade.

Foto: Pejman Biroun Vand

Oscar själv är planerad på ett mycket oplanerat sätt. Hans klädstil och hans musik känns planerad för att på ett obesvärat vis rimma med hans vänliga men aningen bohemiska personlighet. Han pratar mycket om att anpassa gamla erfarenheter på nya upplevelser och berättar glatt om sina kreativa kompisar i London som antingen precis fått en första filmroll eller blivit stora inom modevärlden. Han är indieprinsen som rättmätigt kan få sin krona eftersom han bryr sig så otroligt lite om vad andra imponeras av och tar sig an nya männsikor med ett öppet sinne. Jag kommer hålla ögonen öppna efter Oscars verk, speciellt hans eventuella filmmusik, och jag önskar djupt att jag hade kunnat varna honom om att han inte behövt åka Flume Ride på Liseberg för att bli blöt i Göteborg sommaren 2016. Det skötte nog regnmolnen alldeles ordentligt på egen hand.

8 september 2016