Way Out West-intervju #1: Laura Mvula

Laura Mvula

I ett kallt partytält bakom Linné-scenen i Slottsskogen sitter Laura Mvula i en stor pälsrock. Hon är missnöjd, om hon ska vara ärlig, med spelningen som hon just avslutade. Ljudproblem med en harpa la sordin på framträdandet, menar hon, men jag övertalar henne om att harpan hördes bra ut i publiken. Det verkar lugna Laura Mvula, som säger att det ju i slutändan ändå är viktigast att publiken knyter an till musiken.
        En anknytning till sina lyssnare är något som Laura verkligen lyckades uppbåda under uppträdandet på Way Out West, på den där första dagen då det faktiskt inte regnade en enda droppe. Den egensinniga, jazziga soul hon framför har en förmåga att påverka på en rad olika sätt; ena stunden är den dansant och lättsam, i nästa är den tankfull och storslagen. Det finns inga synbara sömmar mellan känslolägena, som byter av varandra smärtfritt på skiva men felfritt på scen.
        Laura sitter ensam i partytältet med hörlurar i öronen. Hon tar inte ut dem när jag sätter mig ner, stressad och förvirrad efter att slutligen kommit backstage tack vare hennes svåråtkomlige turnémanager Nigel. När vi etablerat att spelningen som jag bevittnade alldeles nyss i själva fallet var mycket bra kommer vi in på andra festivaler som Laura och hennes band ska besöka, främst den unika Afro Punk.
        - Vi ska spela på Afro Punk i Brooklyn och i London, säger Laura som flyttade från Birmingham till den engelska huvudstaden för ett par år sedan.
        - Åh, jag visste inte att det fanns Afro Punk i London också, frågar jag, genuint ovetandes.
        - Ja, Afro Punk händer i London för första gången i september och Grace Jones ska spela.
        - Ska du se henne på Way Out West? undrar jag.
        - Är hon här!? Wow, det visste jag inte.
        Att Grace Jones är ett namn som dyker upp snabbt är vanligt under Way Out West, som ni kommer märka i senare intervjuer. Bara att få spela på samma festivitet som legenden är stort för många artister. Laura berättar hur det känns att medverka i något så inflytelserikt som Afro Punk, som ju startade i Brooklyn och tydligen börjar sprida sig.
        - Afro Punk har varit en livslång dröm, eller inte livslång för den har inte funnits livslångt, men sedan jag åkte till Brooklyn förra året. Jag har aldrig upplevt en sådan festival, för jag är från Storbritannien. Brittiska festivaler innebär gummistövlar, lera, regn, tristess och öl medan Afro Punk för mig är en catwalk. Min stil blev verkligen utmanad senaste gången och jag anser mig själv vara på pricken [en lat översättning av »on point« Reds. Anm]. Och musikaliskt, som svart artist, är det en väldigt viktig festival för mig.

Vidare talar jag och Laura om hennes senaste alster »The Dreaming Room«, en skiva som blivit nominerad till det prestigefyllda Mercury Prize, precis som hennes första, »Sing To The Moon«. Vad kan egentligen albumets titel syfta på?
        - »The Dreaming Room« är en metafor för den plats där jag är som mest fri. Jag tror att jag spenderat mycket tid de senaste åren med att personligen försöka hitta sinnesfrid, att hitta den punkt där jag kan vara snällare mot mig själv och leva mer autentiskt. Det betyder att jag inte bygger upp en fasad och låtsas, att jag ger mig själv plats att vara lysande likväl otillräcklig, vacker likväl ful. »The Dreaming Room« är menat att ta in allt, det finns plats för allt, för varje tanke och idé. Ingenting döms ut. Jag tror att det är därför jag lyssnar på [skivan] varje dag. Jag gissar mig till att det är »The Dreaming Room« som Laura lyssnar på i lurarna, för att lugna ner sig efter spelningen. Jag frågar henne om denna sinnesfrid är något hon kommit fram till nyligen.
        - Jag håller fortfarande på att komma fram till den. Ännu mer så när jag gör en spelning som idag, som jag anser var hemsk, då det fortfarande är väldigt givande. När vi sätter igång vissa låtar går jag förlorad i dem. Ljudet kan vara dåligt, mycket kan gå fel, men musiken stiger över allt det där. Det är då jag blir påmind om den sanna kraften av kreativitet. Det finns inga gränser. När jag tittar på publiken och sjunger kan jag ibland få en utomkroppslig upplevelse, jag kanske får spel och tänker: »Varför kan jag inte höra den jävla harpan? Varför är det distat i mitt vänstra öra?«. Men jag kan se att publiken är någon annanstans, de är med musiken och det påminner mig om den universella kraften hos musik.

Laura Mvula kommer som sagt från början ifrån Birmingham, en stad som hon lämnade för att den två timmar långa bilturen till London blev för lång och skedde för ofta. Kvar i Birmingham är större delen av hennes familj, där inräknat hennes farmor, som tillägnades ett helt spår på »The Dreaming Room«. Med den enkla titeln »Nan« är det mer av en sketch, där Laura pratar på telefon med sin farmor innan skivans bästa låt, »Phenomenal Woman« sätter igång.
        - Min farmor är enormt viktig för mig, hon är den fenomenala kvinnan [Laura lägger extra betoning på ”den”]. I min familj är det väl känt att jag gör den bästa imitationen av min farmor. Jag vill tro att jag kanaliserar henne, för när jag tänker på hur hennes livsresa har varit verkar mycket, i synnerhet de tidiga åren, fiktiva för mig. Hon föddes i Karibien, fick några barn och bestämde sig för att flytta till Storbritannien. Hon lämnade några av barnen bakom sig tills hon etablerat sig för att sedan ta de med sig och skaffa fler barn, hon har tio barn. Jag tänker på 50-talet och 60-talet och vad det betydde att ha karibiskt ursprung i Birmingham och att göra något av sig själv, att uppehålla en familj. Hon åkte med min farfar men han dog på 90-talet. De hade vart gifta så länge och du vet hur man säger att när en person dör så dör den andra direkt efter? Jag känner att jag skulle vara sådan, men han dog 1995 och nu är det 2016 och hon är 90 år gammal, fortfarande full av energi och lust för livet.
        - Så »Nan« är du som imiterar din farmor? frågar jag förundrat.
        - Till besvikelsen av de flesta som blir känslosamma för att de tror det är min farmor, skrattar Laura.
        - Var det likt ett äkta telefonsamtal mellan dig och din farmor?
        - Ja, jag försökte återskapa ett samtal som hände på riktigt. Hon förblir relativt frånkopplad ifrån min musik, hon bryr sig inte särskilt mycket om berömmelse. Hon bryr sig om ditt välmående och din hälsa och att du gör något bra. Så våra konversationer är alltid så där, väldigt enkla. Avslutningsvis frågar jag hur Laura känner inför 15 september, då vinnaren av The Mercury Prize annonseras. Hon skrattar hjärtligt och skickar frågan vidare till sin assistent, som skämtsamt säger: »Inga kommentarer«, varpå Laura menar att hon och hela hennes team väntar med spänning på beskedet. I min värld behöver någon som Laura Mvula inte vara nervös för något sådant, hon kan ju alltid gå in i sitt drömrum för att finna den frid hon behöver.

18 augusti 2016