Way Out West-intervju #5: Hurula

Hurula. Foto: Pejman Biroun Vand/The Forumist

Robert Hurula möter mig i ett pressrum på festivalområdet. Vi befinner oss på den enda platsen i Slottsskogen som är varm, torr och helt skyddat ifrån marathonregnet som härjat nu i de fyra timmar som gått sedan jag sa adjö till Oscar på tornhotellet vid Utlandagatan. Varje festivalbesökare har gett vika för skyfallet och köpt varsin färgglad regnponcho, och jag är inget undantag. När jag ska hälsa på Hurula behöver jag på ett osmidigt sätt pula ut högerhanden ur mitt neongröna regnskydd, men hanterar situationen med så mycket värdighet som den tillåter.
        Han är inte ensam. Med honom är ett filmteam som ska filma hans vistelse på Way Out West för en dokumentär som de skämtsamt säger ska handla om Luleå, Hurulas hemstad. De har även dokumenterat releasefesten som hölls för första singeln på kommande skivan. Om att bli filmad tycker Hurula följande:
        - Jag tycker intervjuer är jobbigt. När man spelar och gör sin grej spelar det ingen roll, då är det bara kul att någon vill filma. Men när man ska snacka, då tycker jag att det är jobbigt. Därför ska jag göra fem intervjuer i rad nu.
        Robert Hurula skrattar ett nervöst men märkligt varmt skratt åt situationen han satt sig i. Utan konkret bevis är jag stensäker på att han många gånger beskrivits som lik Thåström av trötta journalister som desperat vill hitta en tronföljare till den svenska punkkungligheten. Jag vill göra samma liknelse, men med annan, i mina ögon piggare grund. Hurula liknar Thåström i det avseendet att de båda har en integritet som går över en sådan sak som intervjuer. Hurulas artisteri kanske skulle tjäna på att han inte gjorde några intervjuer, dels eftersom han uppenbarligen inte tycker om det, dels för att hans verk skulle torna upp sig än mer mystiskt och intresseväckande. Dock är det mycket intressant att försöka sig på att bryta igenom den yta som han sätter upp i sådana här sammanhang, för de få gånger jag lyckas märks en person värd att lyssna på och fördjupa sig i till tidens ände. Men det är kanske det Hurulas - och Thåströms - musik gör, öppnar upp för något som aldrig kan visas fullt ut i en intervju. Hurula säger något som sätter fingret på det som allt handlar om egentligen, när det kommer till artister och intervjuer.

Foto: Pejman Biroun Vand/The Forumist

        - Jag tycker mest synd om de som ska intervjua mig. Jag har heller ingen stolthet över att jag ska göra det bra, det är inte det jag håller på med.
        Det är inte intervjuer Hurula sysslar med, det är musik. Vissa skulle säkert säga att det är en del av en artists yrke att göra intervjuer och på pappret borde ju jag, som sitter på andra sidan anteckningsblocket, vara den förste att hålla med. Men när man hör Hurulas musik och hans blottade, nakna röst så förstår man att det är precis vad han ska hålla på med. Slutsatsen som kan dras är att det han skapar med en gitarr och sin röst talar för sig själv så pass mycket att vad han än kan säga om hur Masshysteri egentligen splittrades, eller om den döda fågeln han har som logga (en fågel han har kvar i frysen), eller om hur han ständigt sitter och ritar och gör merch till speciella spelningar, så är det överflödigt. Musiken säger allt och lite mer därtill.

9 september 2016