Ulla Olsson – TV-spelsorgelns Drottning


Kyrkorgeln som instrument är mångfasetterat och dras med förutfattade meningar som kan begränsa dess utövare som försöker göra något nytt med det. Profets Chefsideolog Filip Lindström samtalar med Ulla Olsson, som tar orgeln ut i främmande galaxer tack vare musiken hon spelar. Med en inspirerande stil utmanar hon dessutom den stereotypiska bilden av den gråa organisten.

Jag hade ingen aning om att jag närde ett behov för TV-spelsteman spelade på kyrkorgel, förrän jag upptäckte Ulla Olsson. Hon kombinerar dessa två och lägger dessutom till en extravagant gothstil till sina framträdanden och videos, vilket talar till båda aspekterna av vad en orgel symboliserar. Goth som visuell stil kan innefatta både det mörka, svarta och det ljusa och nästan barnsliga på en gång, såsom hur orgeln används i två extremer av vår kultur. Detta mäktiga instrument används i andliga sånger samtidigt som det starkt förknippas med skräckfilm och ondska. Även inom TV-spel kopplas instrumentet till onda krafter, gärna då spelets skurk sitter i ett kusligt torn och smider planer för övertagande av världen. Denna dubbla natur hos orgeln är fantastisk och Ulla Olsson skördar dess frukter väl.
        - Man säger att det är ett religiöst instrument, men egentligen kan ju inget instrument vara religiöst, säger Ulla över videolänk från Malmö. Ett instrument kan ju inte ha en religion. Det är synd, för orgel kan ju användas till så mycket och det tror jag att många människor inte vet. När man nämner orgel då tänker man kyrka och psalmer och det blir så allvarligt. Det behöver det inte alls vara, som till exempel i den här videon, när Super Mario åker runt i galaxerna och det är upp och ner och fram och tillbaka och fötter och armar och ben och den där rörmokaren flyger i luften. Jag tycker det är så himla kul.
        Ulla Olsson fnissar hjärtligt. Videon hon talar om är hennes senaste, en färgglad klick glädje filmad till hennes cover av »Gusty Garden Galaxy«, ett tema från »Super Mario Galaxy« som tonsätter Marios muntra skutt från planet till planet. Onekligen är denna färgexplosion annorlunda i jämförelse med de mörka, gotiska musikvideos som Ulla gjort när hon spelat mer ondskefulla stycken som teman ur »Castlevania«.
        - Musiken i Super Mario är väldigt sprudlande, det är en helt annan typ av musik än den i »Castlevania« och då måste ju videon vara på ett annat sätt också, säger Ulla om klippet där hon sitter framför en bakgrund av rörmokarens rörliga galaxäventyr, men där även hennes fysiska omgivning är skapad efter spelet.

Ulla Olsson, ur videon till "Gusty Garden Galaxy"

Just »Gusty Garden Galaxy« kommer Ulla inte ge ut på en skiva, då hon redan gjort ett album, »Twillight Queen«, med spelmusik. Hon säger att det kan hända i framtiden, men att hon nu vill göra något annat. Jag får även reda på att det finns ett fenomen som helt gått mig förbi, något kallat VGM. För mig står VGM för Väldigt Goda Mackor, efter David Sundin och Albin Olssons podcast 80 Väldigt Goda Mackor, men i resten av världen betyder förkortningen tydligen Video Game Music. Ulla skolar mig i läran om VGM.
        - I och med att Video Games har funnits så länge nu har musiken blivit klassiker för många. Symfoniorkestrar har börjat spela Video Game-konserter nu, Joystick finns här nere i Malmö. Det har poppat upp som en helt ny genre.
        Nyfiken som jag är på denna, för mig, nya genre vill jag veta mer om gemenskapen kring musiken. På frågan om huruvida det existerar specifika VGM-festivaler velar Ulla, men svarar sedan att de stora spelträffarna som Dreamhack ändå kan räknas, trots att de inte är renodlade musikfestiviteter. Å andra sidan, hur många festivaler fokuserar enbart på musiken? Dreamhack och dess likar har bara bytt ut campingfestivalernas besinningslösa supande mot febrilt datorspelande. LAN-publiken har dock svårt att hitta från datorstolen till kyrkbänken.
        - De som är intresserade av VGM - nördkulturen - de kollar inte på Svenska Kyrkans erbjudanden av konserter. Dem når jag bäst om jag har en annan arrangör, men att jag ändå är i kyrkan. Om man flyttar sig utanför själva kyrkorummet så förlorar man dels mäktigheten i instrumentet och man förlorar all den stämning som finns gratis i kyrkorummet. Det ger en rymd med symbolerna som finns speciellt i de gotiska kyrkorna, som är högt byggda.

Kyrkan som konsertplats är underskattad, troligtvis på grund av den musik vi är vana vid att höra där. Jag tittar lika sällan som VGM-demografin i Svenska Kyrkans kalendarium och det måste bero på att jag spenderat alldeles för många torra skolavslutningar i kyrkolokaler och därför inte finner någon anledning till att söka mig till det. Om »Den Blomstertid Nu Kommer« hade spelats av Ulla Olsson på någon av dessa avslutningar kanske min relation till kyrkan hade sett annorlunda ut.
        - När man tänker på en organist tänker de allra flesta - jag gör inte det men de allra flesta gör det - på en medelålders man i grå kostym och slips, säger Ulla.
        Det är helt sant, när jag funderar på mina förutfattade meningar om instrumentet så stämmer de in på vad Ulla säger. Hon frågar hur konceptet »orgelkonsert« låter i mina öron och då dyker han så klart upp framför mina ögon, farbrorn i grå kostym och slips. Kanske till och med ett par flaskbottnar till glasögon och en försiktigt överkammad begynnande flint. Han sitter med krökt rygg över orgelns gulnade tangenter och hans ansikte säger mig att han hellre dör än spelar psalm 199 en gång till. Men han spelar den ändå.
        Ulla med sin iögonfallande klädstil och sin nya syn på orgelmusik är ju i princip antitesen till den gråa farbrorn och det är därför jag gillar henne. Hon ger liv åt något som i min värld var en rätt död konstyttring. Hur hon sammanför moderna kulturella fenomen med uråldriga sådana gör att jag kanske ska ta och kasta ett getöga på Svenska Kyrkans kalendarium lite oftare trots allt.

13 mars 2017