Blod, svett och techno

Del I i en artikelserie om svartklubbskulturen


Inför denna artikel om svartklubbar och klubbkultur har jag funderat en hel del på klubbandet, all musik, karaktärer och eldsjälar. Du som läsare ska få följa med på en odyssé och djupdykning i klubbkulturen, fyllt med sena nätter, DJ-s, rökmaskiner och en och annan discokula. Någonstans i allt detta kanske vi även kommer finna själva kärnan i klubbkulturen, det där som genomsyrar en riktigt bra svartklubb, dansen, musiken och drivet.
        Det här är en intervju med Aleksej som arrangerar svartklubben Nicolaj. På grund utav den känsliga informationen som framträder i intervjun och för att arrangörerna som ligger bakom klubben ska kunna få fortsätta med sina events har vi valt att göra intervjupersonen, medarrangörer och klubben anonyma genom att ge dem andra namn, i verkligheten heter Aleksej, Georgij och klubben Nicolai något annat.
        Aleksej är en av dem som driver klubb Nicolaj och kan definitivt räknas in bland Göteborgs allra vassaste svartklubbsarrangörer. Aleksej är på många sätt den ultimata personen att inleda artikelserien med då han inte bara är arrangör utan även DJ och flitig klubbesökare. Vi inleder samtalet med att reda ut varför valet landade i att arrangera klubbar svart istället för att husera i någon av stadens lagliga klubblokaler.
        – Den musik vi håller på med handlar mycket om att det ska vara en lång fest och att den ska stänga sent, så det är väl för att man inte vill kompromissa med öppetiderna som vi arrangerar svartklubbar, det är inget politiskt eller så. Vi vill göra det så kompromisslöst som möjligt och då är det enda alternativet att göra det till en privatklubb eller svartfest. Istället för att göra det lagligt och stänga klockan tre, det är väl den stora anledningen till varför det görs svart. Sedan tror jag att om man gör det bra, är ett gott föredöme, sköter det snyggt och inte provocerar på fel sätt så kan man säkert förändra någonting. Det är lite folks rättigheter att kunna göra vad de vill när det kommer till fest och det tycker jag det är när det kommer till svartklubb, man ska kunna få festa en hel helg om man vill.

Musiken Aleksej pratar om är techno men en stundtals kan en även finna house på deras events, förra året arrangerade Nicolaj exempelvis en labelnight med Dirty Hands som är en housevinylslabel med bas i Malmö där en bland annat finner Per Hammar. Musiken är som så ofta på svartklubbar i Göteborg pulserande och rytmisk, den drar in en på dansgolvet och försätter en i en slags danstrance. Technon blir i sådana sammanhang något alldeles speciellt och de som någon gång vistats på ett riktigt bra dansgolv för att sedan traska hem klockan åtta på morgonen efter flera timmars konstant dansande utan att märka hur trött en egentligen är i benen vet nog precis vad jag menar.
        Vissa kanske undrar om det är pengarna som driver arrangörerna i Nicolaj men snabbt kan en konstatera att pengar är så långt ifrån sanningen en kan komma. Istället verkar det handla om en ren och skär passion för dans, klubbkultur och technomusiken, att få bygga upp sin alldeles egna fest in i minsta detalj helt från grunden.
        – Vi tjänar verkligen ingenting på det här. Alla är typ helt panka, vi går plus minus noll liksom. Sedan finns det säkert folk som tycker om att kapitalisera på svartklubbar men vi gör det mest för musiken, berättar Aleksej.
        Men hur började då historien om svartklubben Nicolaj och Aleksejs fascination kring den elektroniska klubbkulturen? Aleksej berättar att han brukade arrangera fester med sina vänner i en liten klubbstuga och när de fyllde 18 år åkte de till Fabric (en stor electroklubb i London) som gjorde ett stort intryck på dem och sedan dess var han fast.
        – Vi var runt 18 år när vi gjorde den första svartklubben. På den tiden spelade jag i samma band som Georgij som var på festen och frågade om han fick vara med, sedan slutade det med att bara han och jag gjorde grejer tillsammans eftersom vi var dem som var mest drivna. I början var det väl mest jag och Georgij som hade fester. Vi gjorde allting på festerna och riggade upp allt själva. Under själva festen så var det bara jag som spelade för vi hade inte råd med något annat och Georgij skötte allt ljus. På den tiden spelade jag som mest runt nio timmar i sträck, drack kaffe och hade mappar på mina USB-stickor som jag hade döpt till Paus med alla de allra längsta låtarna, jag kunde sätta på en sådan låt och gå på toa och sedan komma tillbaka och köra vidare. Det var jävligt kul faktiskt, ibland kan jag sakna det. Det var kul att spela så länge för man märker att folk kommer in i en sådan sjuk stämning att man nästan kan göra vadsomhelst.

Faktum är att Nicolaj numera har vuxit sig riktigt stort när det kommer till att arrangera fester. Jag och Aleksej diskuterar vad det är som skiljer sig när det kommer till att arrangera en klubb semiillegalt jämfört med om en gör det på en av stadens mer etablerade nattklubbsscener och landar i en intressant insikt kring dansande och dess betydelse.
        – Jag har upplevt att det är svårare att arrangera en “vit” klubb i Göteborg fram tills nu, man har varit tvungen att ha kontakter för att kunna få komma in på ett ställe och arrangera. Man har varit tvungen att övertyga någon gammal gubbe om att det verkligen kommer bli bra och att allt kommer att gå fint man får arrangera. Därför har det varit mycket roligare att göra det helt själv. Om vi exempelvis tog hit en bokning från Ryssland eller Rumänien som är jättevan att spela med perfekt ljud på en riktigt bra klubb hela natten fram tills nio på morgonen så känns det sådär att inte kunna erbjuda det, vi vill ju också kunna erbjuda det. Att göra det svart blev den enda utvägen, för då kan vi fixa allt själva och göra det på våra egna premisser. Det är knäppt egentligen för det är så mycket andra grejer som är tillåtna. Jag har tänkt på det här med Dreamhack till exempel. Att det är tillåtet att spela dator hela dygnet runt på ett event en hel helg men det skulle vara jättefarligt att dansa en hel helg.
        – Jag tror att folk blir provocerade av fenomenet att dansa just för att det egentligen är så onödigt. Jag tror att många har svårt att ha förståelse för att man bara dansar i tio timmar och bränner energi på någonting som inte samhället får ut någonting av och därför ser politikerna bara på det som trams, men jag tror att det är jävligt viktigt för folk att göra det.
        Med dessa ord sammanfattar Aleksej något essentiellt med svartklubbar och klubbkulturen, han lyckas fånga kärnan i varför så många söker sig till fenomenet men också varför de stör sig på det. När en tänker efter är det kanske inte så svårt att förstå varför det sticker i ögonen på ett samhälle och en kultur som är uppbyggd utifrån att en som individ ska prestera, producera och leverera, för vad kan då egentligen vara mer provocerande än att dansa? Samtidigt förstår jag precis vad han menar när han understryker vikten av att låta personer göra just detta. Alla som har befunnit sig på ett riktigt bra dansgolv kan nog känna igen känslan av att befinna sig bland andra människor som trots unika dansmoves också är en enda stor enhet som pulserar i takt med musiken, det är något nästintill magiskt och energigivande. Om en ser på dans utifrån Alekejs ord så får hela klubbandet en mycket djupare existentiell innebörd.
        – Jag ser det ganska så mycket utifrån ett samhällsperspektiv. Det här kanske kan låta långdraget och flummigt men om folk exempelvis jobbar i en fabrik en hel vecka så är det viktigt för dem att få göra något annat på helgen, istället för att ta det lugnt. Många av mina vänner jobbar jättehårt på restaurang och det är viktigt för dem att kunna få varva ned med att bara gå ut och dansa i flera timmar och känna gemenskap med andra människor.

Något jag själv har reflekterat kring efter att jag vistats på dessa fester är hur genomtänkta de tycks vara och han berättar att senaste festen de arrangerade tog hela två veckor att bygga upp. Aleksej och hans vänner arbetade fjorton timmar per dag för att rigga upp allt, men när en besöker en vanlig klubb här i Göteborg ser den oftast precis likadan ut som den gjorde två veckor tidigare och de flesta ställen tycks knappt ha hört talas om visuals eller ljus, Aleksej nickar och instämmer.
        – Jag har träffat många människor som ligger bakom sådant, de har några säkra kort som de kör på, framförallt i Göteborg. Det finns inte den konkurrensen här, många klubbar i Göteborg ser likadana ut som de har gjort i femton år, de bryr sig inte om vem som kommer dit eller hur ljudet och musiken låter så länge de får in pengarna. Jag tycker att det är svinkul att pynta upp en klubb med ljud och ljus och sådant där. Själva processen med att få bygga upp en klubb med kompisar är nog det allra roligaste, ibland kan nästan det vara roligare än att ha själva festen.
        Svartklubbsklimatet i Göteborg tycks dock vara välmående och för dem som gillar att dra på sig dansskorna och svänga runt bland rökmaskiner senare än klockan tre på natten är valmöjligheterna hyfsat goda.
        – Jag tycker att det är skitbra i Göteborg. Det finns några grupper som är grymma på att arrangera och som verkligen tycker om det. Som enligt mig gör det för rätt anledningar, för att de vill göra en jävligt kul fest. Sedan finns det ju dem som gör det för statusen och för att vara coola och då blir det oftast inte så bra. Jag tycker att svartklubbsklimatet i Göteborg är bra men ibland kan jag sakna den nördkultur som bland annat finns i Stockholm, med folk som är galet ambitiösa och nördiga, det finns några i Göteborg men inte alls på samma nivå. Men jag vet inte, jag gillar inte att klaga över någonting heller, när människor har fest så är det oftast för ett gott syfte. Jag tror att Göteborgare är bra på att festa men inte lika bra på att göra fester. Så när det är en riktigt bra fest så blir det hur grymt som helst för alla i Göteborg är så bra på att festa, det är en sådan nice stämning bland människor. Stockholmare kanske är dåliga på att festa men grymma på att göra fester. Jag gillar göteborgsandan väldigt mycket, det är liksom på gång på ett roligt sätt.

24 Maj 2017