Profet möter Fredrik Strage

Sedan 90-talet har Fredrik Strage varit en av Sveriges mest uppmärksammade kulturjournalister. Med stor kärlek och respekt gräver han grundligt i popmusik och film, något som lyser igenom starkt i hans texter. Profets Filip Lindström möter Strage, en evig inspirationskälla, för ett långt samtal om popkultur i stort och popjournalistik i synnerhet.

Foto: Rasmus Elfton

Få personer har influerat mig och, utan att jag överdriver, förändrat mitt liv som Fredrik Strage har gjort. Tillsammans med Andres Lokkos texter är det Strages verk som fött min vilja för att skriva om musik och lärt mig hur jag ska göra det. Visst har Lokkos två biblar »Andres: 1989-1998« och »Lokko: 1999-2009« påverkat mig på en själslig nivå, men det var med Strage allt började. Det var redan när jag gick i högstadiet som den absoluta höjdpunkten på hela min vecka var när Strages fredagskrönika publicerades i DN. Det var väl roligt att det snart skulle bli helg, men läsningen vid frukostbordet på fredagsmorgonen var det som spelade mest roll.
        Jag fastnade direkt för Strages lättsamma ton som bröt av den underbara kavalkad av obskyr information som krönikorna kunde innehålla. Jag förstod inte i min tonåriga besatthet varför alla musikjournalister inte fick mig att skratta och tänka på samma sätt som Strage gjorde. När jag senare föll för Lokko och därigenom hittade 90-talstidningen Pop insåg jag att det fanns fler skribenter som fick mig att känna så, de växte bara inte på träd. Idag har min konsumtion av popjournalistik breddats men grunden den vilar på är fortfarande densamma.
        Jag har träffat Fredrik Strage en gång tidigare, då han DJ:ade på öppningen av en restaurang. Jag arbetade som servitör och hade ingen aning om vem som skulle agera som kvällens DJ, naturligtvis blev jag slagen av häpnad när jag fick reda på nyheten.

När jag öppnade dörren åt Strage fick jag knappt fram ett ord och det gick flera timmar tills jag ens vågade närma mig för att prata. Ett par år tidigare hade jag ju suttit i precis samma restauranglokal och läst »Strage TEXT«, boken med samlade texter som kom ut 2009, och drömt om att få skriva som honom. Så plötsligt stod jag framför honom och diskuterade hans intervju med Digital Hardcore-gudarna Atari Teenage Riot från nämnda bok. I en dryg vecka efteråt kändes det som om jag drömt ihop hela mötet.
        När jag träffar Fredrik Strage igen, flera månader efter konversationen om Atari Teenage Riot på restaurangen, har saker och ting förändrats. Jag har lyckats börja skriva om musik, som jag så länge drömt om, jag har funnit gamla begagnade nummer av tidningen Pop och snöat in mig än mer. Det har till och med gått så långt att jag tatuerat in tidningens logga på vänsterarmen och inför mötet är jag livrädd för att bli sedd som en hopplös fanboy. Min rädsla visar sig vara helt onödig, för Strage blir förtjust över tatueringen och ber om att få fotografera den. All min oro smälter och jag kastar mig huvudstupa in i intervjun med en fråga om hur han från första början vann intresset för att skriva om musik.
        - Jag skrev om det mesta jag var intresserad av när jag var liten, säger Strage när vi sitter på Fridhemsplanshaket Dovas och sippar på ställets finaste öl, Norrlands Guld. Han fortsätter:
        - Egentligen var film den stora grejen, jag är uppväxt under den så kallade videovåldseran, när video ansågs vara livsfarligt för att barn kunde ta skada av videovåld. Hela den debatten gjorde att många filmer förbjöds i Sverige. Jag minns när jag gick i mellanstadiet och vi skulle se på video hos en tjej i min klass, Ann-Charlotte. Vi skulle se en Bond-film, »Goldfinger«, och någon i klassen råkade säga det till sina föräldrar som startade en telefonkedja. Dagen efter i skolan sa vår fröken »Det har kommit till min kännedom att ni ska se på video hemma hos Ann-Charlotte. Det kommer inte hända.« Så de stoppade oss från att se på video och det gjorde förstås att vi ville se på video ännu mer. Det blev en sport för mina kompisar och mig att försöka hitta så många oklippta skräckfilmer som möjligt. Vi började med relativt milda amerikanska slasherfilmer och slutade med italiensk kannibalskräck.

Som »Cannibal Holocaust«?
        - Exempelvis, fast just den lyckades vi aldrig få tag på för den var så förbjuden att vi inte kände någon som hade tillgång till den.

Jag vet inte ens om den är italiensk i och för sig.
        - Det är den faktiskt, det är Ruggero Deodato som gjort den. Italienarna har gjort de mest psykiskt sjuka skräckfilmerna. Den moralpaniken, för det var en äkta moralpanik, det triggade mitt filmintresse något enormt. Jag började köpa en tidning som hette »Scandinavian Film & Video« när jag gick i sexan-sjuan, så försökte jag skriva egna filmrecensioner. Mitt språk var väldigt färgat av den tidningen och jag snodde deras uttryck, jag skrev mycket att »det här är en schysst actionrulle« och sådant.
        - Sedan när jag gick i gymnasiet började musik bli allt viktigare. Framför allt elektronisk musik. Jag hade lyssnat på hip-hop och hårdrock några år men det som fick mig att börja skriva om musik var en genre som kallades för Electronic Body Music, EBM, en slags punkversion av syntmusik. EBM relaterad till klassisk synt är ungefär som Death Metal relaterad till klassisk hårdrock, mycket mer extremt, skrikigt, monotont, rått. På samma sätt som Death och Black Metal flörtar med satanism så fanns lite lätta fascistiska estetiska vibbar inom EBM. Jag började skriva för ett fanzine som hette New Life, en av medarbetarna där var senare med och startade tidningen Pop.


Vem var det?
        - Sebastian Stebe heter han. Efter att han börjat på Pop var det faktiskt via Linda Skugge som jag kom in där. Jag skrev för tidningen Ultra och då hörde Pop av sig, så jag skrev några korta texter för Pop 1994 och började skriva där på heltid 1995 som ungdomspraktikant. Jag är född 1972, ganska sent, så jag var bara 21 när jag började skriva där och 22 när jag började på heltid. Sedan dess har jag egentligen bara jobbat med det här. Jag pluggade två år, idéhistoria och mediakommunikationskunskap, men jag har ingen formell journalistutbildning. Jag sökte journalistlinjen men jag hade för låga betyg, på grund av min trea i naturkunskap. Den fick jag för att jag gick på en Front 242-konsert i Stockholm när jag gick i tvåan på gymnasiet, då bodde jag fortfarande i Linköping. Konserten var dagen innan ett prov som jag skrev väldigt dåligt på. Två år senare var jag så nojig över att inte få högsta betyg i matte att jag struntade i att åka och se Kraftwerk i Solnahallen, där de spelade dagen innan centralprovet. Har jag haft stor nytta av min femma i matte? Nej. Däremot har jag haft rå-ångest i 25 år för att jag inte såg Kraftwerk.

Jag återläste precis din text om hur du missade Broder Daniels sista spelning och mådde ungefär lika dåligt.
        - Det var lite samma sak. Jag tänkte faktiskt på det i eftermiddags när jag såg en affisch för att Deep Purple ska spela på Gröna Lund. Då tänkte jag att jag såg Deep Purple i Linköping samma kväll som Broder Daniel gjorde sin sista spelning. Jag minns att Hipster-Kristofer [en vanligt förekommande person i Strages texter] frågade om jag var »helt dum i huvudet«.

Angående just utbildning, något som inspirerar mig är skribenter jag uppskattar som inte läst journalistlinjen, eftersom jag i slutet av gymnasiet visste att jag inte skulle komma in på Journalisthögskolan. Något för mig legendariskt är det Jan Gradvall en gång ska ha sagt till Lokko: »Om du kan skriva om musik på samma sätt som du pratar om den, då klarar du dig«.
        - Andres skriver faktiskt exakt som han pratar. Han är en av få personer vars röst i text skiljer sig ytterst lite ifrån hans röst privat. Gradvall är totala motsatsen, det är nästan lite Dr. Jekyll och Mr. Hyde. De som fått mig att vilja bli journalist, nästan ingen av dem har gått journalistlinjen. Då tänker jag på Gradvall i väldigt hög grad faktiskt, han är också från Linköping så därför har han betytt mycket för mig. Men också Susanne Ljung, Kristina Adolfsson och utländska namn som Chuck Klosterman och Vanessa Grigoriadis.
        - Att du inte kom in på journalisthögskolan är inget du ska gråta över. Det är ganska bra att du inte kom in. Det här sa i och för sig folk redan för tjugo år sedan, men journalistiken är i en så djup kris att dagstidningarna inte kommer existera i den form dem gör nu om tio år. Det kommer fortfarande produceras journalistik, men folk kommer inte kunna försörja sig på att skriva texter. Antingen kommer man ta andra jobb, eller så flyter produktplacering ihop med journalistik så man bara kan göra något om man samtidigt promotar en produkt. Så är det egentligen redan nu, ska du göra en podcast måste du ha en sponsor som är knuten till en produkt. Att plugga journalistik i tre år och få studielån på det, det är kanske inte en toppenidé. Att Fredrik Strage pratar om journalistikens fall får mitt hjärta att hoppa över alldeles för många slag. Han talar inte cyniskt, utan mer utredande, om det som verkar vara en rimlig utveckling av dagens mediaklimat. Jag intalar mig att jag har hört samma ord så många gånger tidigare och att det för mig inte spelar någon roll att det inte finns någon framtid inom journalistik. Jag säger åt mig själv att jag vet vart jag är på väg och att så länge jag får skriva så är jag nöjd. Strages ord om utbildning och Gradvalls profetiska uttalande till Lokko stärker mig i den tanken och jag är därmed på banan igen. Även tanken på att Strage var lika gammal som jag är nu när han började skriva för Pop ger mig medvind. Vi fortsätter prata och jag undrar om hur Strages författarskap kom till.
        - Jag vet inte om man kan kalla det ett författarskap, säger han. Jag har skrivit två böcker, »Mikrofonkåt« (2001) om svensk hip-hop, (2005) om idoldyrkan och så gav jag ut »Strage Text« (2009) med samlade texter. Jag har försökt göra en ny bok och misslyckats helt enkelt, jag har haft svårt att komma på en idé som håller. Nyss fick jag ett definitivt nej från en person som jag sökt för en intervju, för en grej som jag dragit i de senaste två åren. Det handlar om ett superobskyrt svenskt band som ingen hört talas om alls.

Någon skämtade på Twitter om att jag borde ta över Gradvalls bok om Kent. Han påbörjade boken men la ned den, jag minns att jag fick en otrolig respekt för honom som skribent för att han valde att kassera ett så stort arbete. Men så länge jag inte har en lika stark idé som »Fans«, som jag var väldigt nöjd med, så ser jag ingen anledning till att skriva böcker. Plus att jag får enorm prestationsångest av det. Det får jag av andra texter också, jag tänker att det inte är tillräckligt bra, att jag håller på att bli tråkig, att jag blivit för gammal för att skriva om popmusik eller att jag borde ägna mig åt något annat. Många av mina gamla kollegor har gått i en mer politisk riktning. Det hör väl till tidsandan. Det intressanta med det är att vänster- och-högeråsikter blivit kommersiella, eftersom de får fler delningar på sociala medier. Jag undrar vad Karl Marx hade sagt om radikalism blivit kapitalistisk hårdvaluta.
        - Igår kväll kom Isobel Hadley-Kamptz, som är politisk skribent, fram till mig och sa »Fredrik, lova mig att du aldrig börjar skriva om politik«. Jag tyckte det var skönt att höra för jag försöker verkligen aktivt att undvika det, även om det ibland emotionellt känns som jag borde göra det.

Flera av dina kollegor som tidigare gjort många intervjuer har gått över till att skriva annat. Vad är det med intervjuer som tilltalar dig, nog för att fortsätta göra dem?
        - Det är en bra poäng, det kan bero på att det inte ger så mycket pengar med tanke på hur mycket tid du lägger ned och att intervjuer inte har samma klick-värde som krönikor. Jag älskar att göra intervjuer, jag gillar att göra ett porträtt på någon annan och inte behöva tycka något. Jag gjorde nyligen en intervju med Little Jinder som gick bra, vi hade mycket gemensamt, som gamla syntmodeller och David Lynch. En av mina största drömmar är att intervjua Lana Del Rey på en restaurang i L.A i fyra timmar.

En av mina största drömmar, att intervjua Fredrik Strage, har gått i uppfyllelse, även om det inte var på en restaurang i L.A utan på Dovas på Fridhemsplan. Om ändå jag vetat om det vid frukostbordet en fredagsmorgon när jag gick i högstadiet. Vissa saker tar man med sig hela livet. Jag är säker på att det här mötet, och den inspiration jag fått från Strage, aldrig kommer försvinna ur mitt minne.