Esperanza Spalding presenterar »Emily’s D+ Evolution« i Stockholm

Esperanza Spalding är sångerska och basist med sin grund i jazz, som med sina fem soloskivor har undersökt ett antal olika musikstilar och koncept. På tisdag kommer hon till Stockholm och Debaser Medis med sin senaste skiva »Emily’s D+ Evolution«, ett projekt som sträcker sig från musik till filosofi och scenkonst.

På de tio år som gått sedan Esperanza Spaldings debut som soloartist, »Junjo«, har hon vandrat en lång väg. Den första skivan är väldigt rotad i jazzen och för varje musikaliskt steg hon tagit har hon låtit något nytt färga av sig på hennes verk. Det självbetitlade andra albumet gjorde Esperanza mer lättmottaglig för en bred publik och de två därefter, »Chamber Music Society« och »Radio Music Society«, tog upp klassisk respektive radiovänlig musik i blandningen. Efter ett två år långt uppehåll har hon kommit tillbaka med en ny vision och ett koncept som tar med sig det konstnärliga förflutna hos både henne själv och världen i stort.

        Tro bara inte därför att Esperanza har tagit på sig någon slags retrokostym för att spela redan gjord musik. Nej, »Emily’s D+ Evolution” är gjord med både framfart och tillbakagång i åtanke, som en milstolpe mellan evolution och det som Esperanza själv kallar devolution, en antites till den mänskliga utvecklingen. Den Emily som nämns i titeln är en karaktär som tagit Esperanzas mellannamn och gjort det möjligt för sångerskan att komma närmre sin andlighet. För att kanalisera Emily har hennes karaktäristiska afro bytts ut av långa, vackra flätor och stora glasögon pryder hennes näsa.

Esperanza Spalding

Kläderna har också blivit mer extravaganta än innan, mer uttänkta och passande för musiken. Det bästa exemplet på skillnaden i både stil och musik mellan »Radio Music Society« och »Emily’s D+ Evolution« ser du om du först tittar på »Black Gold«-videon från 2012 och sedan »One«-videon från i år. Se bara till att hitta »Black Gold« med långt intro, den slår den kortare versionen med hästlängder.

        »Emily’s D+ Evolution« har gjort soundet mer elektriskt men inte nödvändigtvis hårt för det. Pitchfork beskrev skivan som rock/funk men jag anser att det är en mycket lat analys. Den tidigare medspelaren Leo Genoveses frigående pianoslingor har ersatts av gitarristen Matthew Stevens elektriskt förstärkta jazzsolon. En tacksam liknelse är Larry »Ler« LaLondes märkliga gitarrspel över en basist som är minst lika duktig som Esperanza Spalding, Les Claypool i Primus. Esperanzas musik har dock som sagt inte blivit rockigare för det, jag skulle vilja säga att den blivit större. Jazzen från de två första skivorna, de klassiska inslagen från den tredje och den välproducerade, poppiga känslan ifrån den fjärde har alla slagits ihop och filtrerats genom Esperanzas nya trio.

        Lägg dessutom till att liveframträdandena har formats om till en mer teatralisk upplevelse, där Esperanza spelar upp sitt budskap om evolution och dess motsats, i rollen som Emily. Hon har uppmanat sin publik att komma som den person de helst vill vara och hon verkar vara uppspelt över att se vad projektet kan leda till. Vilket slags skådespel »Emily’s D+ Evolution« förvandlas till på Debaser Medis scen kan alltså påverkas av publiken som bevittnar det Esperanza Spalding kokat ihop den här gången.