Premiär av Simon Norrsvedens »Människor Som Du«

I samband med att Simon Norrsvedens »Människor Som Du« idag har premiär på Profet träffar Filip Lindström honom för att reda ut likheterna de emellan och kommer in på ämnen som narcissism, skapande kontra psykisk ohälsa och återkommande fantasier i textform. Var med om en exklusiv uppvisning av spåret från kommande skivan »Tarquinia« och ta reda på vad Simon Norrsveden och Filip Lindström har – och inte har – gemensamt.

Kära läsare, ibland ter sig livet så att du behöver gå utanför gränserna för det du känner dig bekväm med. I mitt fall kan det gälla en förfrågan om att skriva om något som jag på pappret inte borde tycka om, men som på något sätt tilltalar mig på ett undermedvetet plan. När det gäller Simon Norrsvedens musik stöter jag på detta, för om jag ser över vad jag annars lyssnar på så passar den i teorin inte in. Ändå finns där en tillhörighet som jag känner till vissa delar av hans verk, till exempel i refrängen till »Bloodsucker Boy« där han går upp i falsett på orden »Gör vad du vill ikväll/Jag ställer upp på allting så länge du minns mig«. Det måste finnas någon sorts koppling mellan mig och Simon Norrsveden, någon slags likhet som gör att jag känner så starkt när jag hör utvalda delar av hans sånger. Den tanken i sig är ironisk eftersom just »Bloodsucker Boy« till viss del handlar om en vilja att känna samhörighet med någon som knappt vet om ens existens, men det blir premissen för mitt möte med Simon. Jag vill undersöka vad vi kan ha gemensamt som gör att jag tror mig få en direkt förbindelse till honom genom en falsetton i en popsång.
        - Jag vet inte om det relaterar till det du frågar men jag kan verkligen uppleva att vissa låtar säger olika saker om mig själv. Många av mina gamla låtar berör mig inte på samma sätt och vissa gör det, säger Simon då vi träffas innan öppning på Kåken, klubben som han driver vid sidan av musiken och arbetet som psykolog. Delvis relaterar hans svar till det jag undrar, det finns uppenbarligen aspekter av Simon som jag känner mer närhet till än andra, eftersom vissa av hans stycken representerar olika delar av honom som person.

Simon Norrsveden

Det spår ifrån skivan »Tarquinia« som vi på Profet idag har fått chansen att hålla premiär för, »Människor Som Du«, innehåller en sådan text som jag känner igen mig i. Simon sjunger om att vara trött på orden han själv säger, tankarna han tänker och låtarna han skriver då de alltid handlar om samma sak. I de mörkaste stunderna blir varje kreativ person, om inte varenda människa, trött på det hon skapar, säger och tänker eftersom hon ser det utifrån sitt eget perspektiv och nöter ut det. Det är när hon väljer att titta på det hon skapat, sagt eller tänkt med andra ögon som den äkta kvaliteten får visa sig. Jag vill veta om Simon verkligen känner som jag stundtals gör inför mina verk, att allt går i en cirkel och åter ställs framför en. Hur känner han inför låtarna som alltid handlar om samma saker?
        - Jag tror inte det märks för lyssnaren. Det är kul, du har ställt väldigt bra frågor hittills. Jag har gjort väldigt många dåliga intervjuer, inte att jag har svarat dåligt men frågorna har varit usla. Ofta frågar folk »Hur går det till när du skriver texter?«, »Vad handlar dina texter om?« och det är så platta frågor vilket också ger ganska platta svar. Något som jag brukar svara då är att jag ofta skriver utifrån fantasier, jag vet inte alltid vad mina låtar handlar om utan det kan vara så att jag fantiserar om något och vill få ner det i text. Det finns vissa fantasier som återkommer på varje album.
        Simon berättar att genom fantasiernas återkomst kan han se tillbaka på gamla låtar och känna att vissa dyker upp flera gånger, i uppdaterade versioner. Han drar paralleller till filmskapare som David Lynch, Lars von Trier och Quentin Tarantino, som alla har scener i sina filmer som kan kännas igen i flera av deras skapelser, ett slags signum. Fantasierna som Simon vill få ner på papper kan även verka filmiska, som en scen som spelar upp sig för honom. När jag frågar om texten till »Människor Som Du« bygger på att han själv lever ett upprepande liv svarar han nekande.
        - Jag upplever inte att det är så, men i den fantasin så är det så. Jag ser framför mig en hemmafest och jag hur rummen ser ut och hur tamburen ser ut och jag vet vad man gör. Låten slutar för mig med att man åker till en klubb. I den fantasin har jag de tankarna om att jag skriver om samma sak och att jag gör samma sak, men i verkligheten har jag ett ganska varierat liv.

»Det är samma sak som när man åker skidor eller har sex, eller gör någon aktivitet där många andra parametervärden försvinner.«

Simon Norrsveden om framträdanden inför publik

Varierat är det första ordet man kan använda för att beskriva Simon Norrsvedens leverne, vilket jag skulle säga är en av de gemensamma nämnarna oss emellan som jag söker efter. Han är som sagt nattklubbschef på Kåken samtidigt som han gör sin musik och arbetar som psykolog. Många frågar honom hur det är möjligt att göra så skilda saker men han förstår inte varför folk tror att det är ett problem och han tycker det är en dum tanke. Jag frågar hur det har hjälpt hans låtskrivande att vara aktiv som psykolog.
        - Det stjälper mig snarare skulle jag säga. Jag hänger lite med Kristian Anttila och jag minns inte om han sa det till mig eller i en intervju, att man kan behöva ett visst mått hybris för att skriva låtar. Det är ett väldigt narcissistiskt görande som handlar bara om en själv och det egna uttrycket. Det har gjorts studier om att psykisk ohälsa hänger ihop med skapande och det har visat sig att det inte finns ett samband men jag tror ändå att det gör det. Jag mår bättre nu, vilket gör att jag skriver mindre musik.
        Jag spekulerar med Simon om Hönan-Och-Ägget-problemet när det gäller detta, om huruvida psykisk ohälsa beror på skapande eller om kreatörer skapar på grund av det.
        - Det är intressant, jag tror inte att psykisk ohälsa kommer som ett resultat av skapande. Jag kommer säkert få skit för det här men jag ser det som en egocentrisk sysselsättning, att skapa konst. Det är inte rätt eller fel, det är bara så jag tror att det förhåller sig.
        Jag anmärker att det är lätt att förstå hans tankegång och Simon säger med ett skratt att de som kan bli förolämpade nog är de som är narcissistiska. Här finner jag ytterligare en punkt där vi knyter an. Simon ser låtskrivandet som en jagbetonad syssla och jag i min tur gör allt för att väva in detaljer om mig själv i texterna jag skriver för Profet. Jag ser det som en chans att fläka ut mitt inre för de som läser, bit för bit, samtidigt som det bygger upp mitt ego när det får handla om mig och mitt egna uttryck. Jag går till och med så långt att jag tar med citat om att jag ställer bra frågor i jämförelse med andra journalister, för det matar mitt behov av bekräftelse som inget annat på denna jord kan. Det här stycket om något illustrerar väl detta, att jag vänder en intervju med en utbildad psykolog till en plattform för min egen självupptagenhet. Jag gissar på att det är därför jag tycker om texten i »Människor Som Du«, för att den får mig att tänka en aning självkritiskt.

Även Simon får ut olika saker av sitt skapande, beroende på vilken del av det han ägnar sig åt. Inspelning och framträdande inför publik är två delar av den kreativa processen som ger honom skilda utlopp.
        - Jag kan tycka att det är viktigt att få möjligheten att visa upp hela registret av det konstnärliga skapandet och därför är det tråkigt att inte spela så mycket. Vi har ju en releasefest på Obaren [imorgon torsdag 10/11] men annars spelar vi inte så mycket. Simon beskriver de gånger han spelar live som en upplevelse som inte kan beskrivas med ord, men som kan jämföras med andra tilldragelser man kan förlora sig själv i.
        - Det är samma sak som när man åker skidor eller har sex, eller gör någon aktivitet där många andra parametervärden försvinner. Jag gillar inte ordet själv men »flow« är ett ord man använder inom populärpsykologin som en sorts benämning på en upplevelse där jaget försvinner och man absorberas i det man gör. Det upplever inte jag att det sker i många andra sammanhang än just att spela live eller åka skidor eller ha sex. Jag tror man kan komma in i samma mode när man slåss, vilket jag inte gör.

I synnerhet efter ett möte som det med Simon Norrsveden kan jag känna – för att dra en sista liknelse till mig själv – att jag ofta absorberas av det jag skriver, precis som han absorberas av det han spelar på en scen. I slutändan lyckades jag alltså i mitt uppdrag, att undersöka vad det egentligen är som gör mig och Simon likadana, vi är sådana som kan förlora oss i det vi gör.

»Tarquinia« släpps 11/11 på Birds Records, »Människor Som Du« har exklusiv premiär idag här på Profet.

9 november 2016