Schlegel-Samtalet del III

En intervju med Sylvester Schlegel

För en sådan samtalsjunkie som jag finns konversationer som ger olika typer av kickar. Där finns ruset som föds ur en kemi mellan två eller flera människor, där ett utbyte kan kännas som ett vakuum, skyddat ifrån allt som tillhör den yttre världen. Där finns också de dialoger som vecklar ut sig som en jämn eldstrid av ord, snabba frasbyten som inte är tjattriga utan bara väl ihopsatta, som en scen ur en amerikansk topplistefilm där varje replik är värd flera miljoner. Inga pauser, inga tystnader, inget trevande efter den rätta formuleringen står i vägen för ett sådant samspråk. För att uppnå detta krävs en evig närvaro i stunden och självklart en gnutta gemenskap och samförstånd, alternativt eldiga motsättningar som bringar liv till kommunikationen. Att skapa eller låta svepa sig med av ett eldstridssnack är en konstform som är svår att känna till innan man börjar jaga den. När jag sitter ned och talar med Sylvester Schlegel inträffade i mitt tycke en sådan stund, och detta är mitt försök att återskapa de bytta orden i text:

Nu är det äntligen dags för den spännande avslutningen i »Schlegel-Samtalet«. Ni minns väl för all del hur förra delen av samtalet slutade? Sylvester pekade ut vilka människor som troligtvis kommer bli påverkade av hans musik och han filosoferade kring storlek och färg på en hatt i relation till musikens budskap. Här återtar vi konversationen, i den allra sista delen av »Schlegel-Samtalet«.

Samtalet går tillbaka en aning, tillbaka till temat kläder, denna gång kläderna som bars i The Ark. Sylvesters tidigare tankar kring hur en färgglad hatt kan stå i vägen för ett budskap passar inte direkt in där. I The Ark var färgglädjen en del av budskapet, en ideologi som jag vill veta hur delaktig Sylvester var i.
        - Jag kan inte säga att jag var jättedelaktig. Vi hade ju en chef som visste precis vad han höll på med och hade visioner väldigt tidigt, och som gjorde det så himla bra. För varje album vi gjorde hade vi en ny visuell presentation, en ny stil som skulle hänga ihop med resten. Den hade Ola tänkt ut i förväg. Han är dessutom en väldigt skicklig illustratör, så många gånger kom han till replokalen med ett kompendium där han hade ritat upp hur varje bandmedlem skulle kunna se ut. Utifrån det fick vi såklart anpassa det efter individen, varje enskild medlem fick skräddarsy konceptet så det skulle passa dem. Jag hade hand om min del, så den skulle passa in i det uttänkta konceptet, men det var inte som om jag satt och planerade hur vi skulle se ut på nästa turné.
        Jag smyger in med att säga att jag var på The Arks sista spelning på Gröna Lund 2011, en tillställning som var känslosam för många närvarande. Inte minst för bandet själva. Jag måste också passa på att tacka och ge komplimanger för min favoritlåt i gruppens katalog, »Laurel Wreath« från debutalbumet.

The Ark, med Schlegel näst längst till höger.

- Det är en doldis, säger Sylvester om »Laurel Wreath« och minns: En gammal låt, den hörde jag The Ark spela fem år innan jag var med i The Ark. Då kunde man gå och titta på när de spelade i Växjö.
        När Sylvester tar upp Växjö kommer jag ihåg att jag hört att han ska ha spelat med Växjö-sonen Nicklas Stenemo från Kite, tidigare intervjuad på Profet. Det stämmer delvis.
        - Han har hoppat in och vickat i The Ark några gånger och vi är väldigt goda vänner. När vi var väldigt unga hade vi ett David Bowie-coverband, han, jag, Ola och en kille till. Sufragette Citizens hette vi och vi gjorde två eller tre spelningar. Nicklas var också en tilltänkt producent till den här skivan. Det hade låtit kallare, ledsnare och syntigare. Han gjorde några bearbetningar på mina demos och det blev väldigt bra men det blev lite som Kite, vilket var fint men inte så långt jag ville dra det.
        Jag tycker mycket om Kite, både som personer och som musiker, och det gör uppenbarligen Sylvester också eftersom de tydligen varit vänner sedan många år tillbaka. Dock ser jag skillnad i musiken de gör, en skillnad i energi och känsla. Kite gör kall och vacker musik medan Sylvester gör varm och lycklig musik, att blanda dem två kan bli svårt. Emanuel Lundgren och I’m From Barcelona har en liknande värme som passar Sylvesters skapande i min bok. Jag frågar Sylvester om han är lättpåverkad av andra människors energi, både musikaliskt och personligt, strax efter han berättat att Emil Svanängen (Loney Dear) haft rum bredvid Emanuels studio och ibland kommit in och bidragit med ny experimentlusta i arbetet.
        - Ja, det är jag nog, mer än vad jag tänker på själv. Jag är nog ganska känslig där, på gott och ont, svarar Sylvester i det som blir slutet på vårt samtal.

Jag vet inte om det är jag som är lättpåverkad av andra människors energi och om det var därför jag frågade Sylvester om detta. Det kändes bra att prata med honom om just det, för han har en energi som är väldigt lätt att bli påverkad av, på enbart gott, inget ont. Om det är så att jag blir påverkad av energi kan det vara en anledning till min samtalsnarkomani, min strävan efter utmanande konversationer som inte nödvändigtvis behöver utvecklas till konfrontationer. Det i Sylvester Schlegels personlighet som smittar av sig är detsamma som sprider sig ur hans musik, Värmen med stort V. Därför lyssnar jag på musiken och låter mig bli förlorad i smala referenser till gamla poplåtar, precis som när jag låter minnet av Schlegel- Samtalet värma mig och göra mig glad.

6 februari 2017