Snöiga Savio


Relationer till skivbolag, historia inom hip hopens fyra grundpelare, viljan att sjunga, »snöig« musik och fenomen som skapar framtid för en ny generation. Dessa ämnen är några av dem som Profets Chefsideolog Filip Lindström diskuterar med den elektroniska ikonen Daniel Savio under ett långt samtal.

- Jag vet inte hur mycket tid jag lägger på min egen musik, eftersom det är något som är pågående hela tiden. Det är lite flummigt, det är som att man gör musik även när man inte gör det. Förstår du den grejen?
        Daniel Savio talar om hur han fördelar sin tid mellan att spela skivor och att syssla med sin egen musik. Fördelningen är inte helt specifik, men han gissar på att hälften läggs på det ena och hälften på det andra. I kreativa yrken stämplar man inte ut. Det finns ingen chans till att inte ta med jobbet hem, för ofta gör man precis som Savio och arbetar hemifrån. Självdisciplin är ett måste, det är det jag som säger, inte Savio. Han pratar hellre om hur yrket egentligen är uppbyggt.
        - Man kan hålla på med någon jävla basgång och så måste man dra iväg och göra något annat. Då håller man fortfarande på med den där basgången i två timmar efteråt, i huvudet. Jag försöker ha kontorstid med min musik, sedan har jag min son varannan vecka. Förut hade jag honom så fort jag var ledig mer eller mindre, eftersom jag spelade. Kontorstid varannan vecka och heltid de andra veckorna. Det är jävligt mycket tid som är dötid också. Ibland tänker man att »Idag ska jag bara göra musik«, sedan blir det sociala medier, man kollar på någon dokumentär och så kanske man går ut och käkar lunch med någon.
        Savio syftar nog mest på att tiden flyger iväg och att man inte alltid kan fokusera fullt på något kreativt. Jag tänker dock mer på att artister idag, popjournalister också, har tvingats bli entreprenörer för sitt eget bästa. Speciellt soloartister måste ofta sköta till exempel sociala medier själva och bygga allt runtomkring ett artistskap, inte bara göra musiken. Det blir ett fall av de starkas överlevnad, då de artister som inte får sig själva att synas försvinner ur det kollektiva medvetandet. För Savio, som ju dessutom är DJ under namnet Kool DJ Dust, finns fler förehavanden att uppehålla. En DJ kan liknas vid ett band på så sätt att mer tid läggs på förberedelse än på framförande.
        - Skivspelandet sitter ju också ihop med skivletandet, jag letar skivor nästan varje dag på loppisar och skivaffärer. Det är mycket runt omkring själva DJ:andet, att samla på sig musiken och lyssna igenom den, även om jag inte använder mig av samplingar i min egen musik, inte som Daniel Savio i alla fall. Kool DJ Dust-grejerna är bara snodd musik, ready- mades. I min egen musik gör jag allt från scratch, då kan jag hålla på att pilla på en kagge hur länge som helst.
        Savio gissar att skivletandet på Söders börsar är ett alstrande av energi som alla konstnärliga typer behöver hänge sig åt. Det kan vara promenader eller i det här fallet skivbacksdykning, men något annat än enbart sitt skapande kan vara nyttigt att göra, för att det som skapas ska hålla någon slags kvalitet.

»Så nu vet jag att jag kan göra det också, även om det blir ganska flummigt. Det är någon slags konstig konst, lite pundigt kanske. Det är mitt temperament som går igenom allt.«

Daniel Savio om att designa skivomslag

Savio kan som sagt vara extremt noggrann när han gör sin musik och ibland har det nästan gått överstyr. Hans första skivor gjordes i grupp, i Hundarna Från Söder, och då kunde han inte pilla lika länge med kaggarna och basgångarna som han ville.
        - Hundarnas första skiva var jag inte nöjd med för fem öre. Den hade jag kunnat pilla på i två år till om jag hade fått bestämma själv, men det var ju tur att jag inte fick det, för att den blev bra. Medan vi höll på kände jag att »Nej, det här är inte färdigt«, det var en mani. Det tar lång tid för mig att göra musik. Jag är lite avundsjuk på de som kan göra klart saker snabbt. När han idag släpper sin nya skiva »Plejjern från Plejaderna« känns det mer färdigt än för 15 år sedan när den omtalade Hundarna Från Söder-debuten kom.
        - Det känns skönt. Det har varit gånger då det inte känts så faktiskt. Många gånger känns det som om det inte är färdigt, ibland är det överarbetat, det beror på mycket andra grejer också. Lite på hur man känner sig i livet generellt. Jag har släppt skivor när jag inte känt ett skit. Eller det är klart att jag känt något, men inte alls den där euforin som det ska vara, glädjen och förhoppningarna. Nu känns det skitnice, men nu är jag peppad på livet också. Det är det som är skillnaden.
        Hundarnas första skiva gavs ut 2003 av det Profetvänliga skivbolaget Flora & Fauna, och deras andra likaså 2005. Sedan dess har Savio inte arbetat med Henrik von Eulers bolag, men nu är samarbetet igång igen, »Plejjern från Plejaderna« kommer ut på Flora & Fauna idag. Min fråga till Savio är om han väljer bolag utifrån hur varje skiva låter och om han tycker att han är tillbaka där han började med Hundarna.
        - Nej, så har jag inte riktigt planerat, det är mer låttitlar och allt det där runt omkring som har känts fritt. Det gör det i och för sig alltid men det kändes helt naturligt att döpa grejerna till svenska titlar. Det här känns lite som min Hundarna fast utan de andra, om man får säga så. Jag är väldigt nöjd med skivan generellt. Sedan gjorde jag omslag själv också, det är första gången jag gör det faktiskt. Jag har velat göra det länge men det har inte blivit av. Så nu vet jag att jag kan göra det också, även om det blir ganska flummigt. Det är någon slags konstig konst, lite pundigt kanske. Det är mitt temperament som går igenom allt.

I intervjun »Skatter Gömda av Flora & Fauna« på Profet kallade Henrik von Euler »Plejjern från Plejaderna« för »snöig«, ett ord som jag aldrig hört i samband med musik tidigare. Det betydde »flummig« för Henrik och det är ett uttryck som jag tänker stjäla. Savio hoppas under vår intervju på Henriks uppskattning för skivan och berättar om hur deras arbetsrelation har utvecklats sedan Hundarna Från Söders första skiva.
        - Vi har haft så konstig kontakt. När vi höll på med Hundarna var vi väldigt omogna, både jag och Henrik. Vi hade inte en dispyt men en stingslig grej mellan oss som inte känns längre. Det känns skitbra faktiskt, det är skönt att den grejen har släppt för det fanns någon irritation där förut. Jag misstänker att det var lite för att vi var i samma ålder. De andra som var med då i Moder Jord och Flora & Fauna var lite äldre. Det var någon slags konkurrens, att man ville vara med de stora grabbarna när man var lite yngre. Vi har bröstat mot varandra och retat varandra öppet, men nu känns det helt borta. Det känns skitskönt. Vi spelade in en video igår, det är bara jag som dansar i ett garage. Jag är ingen dansare, men jag försöker.

Ur Daniel Savios "Monkey Pee Monkey Poo"

Savio ler ett genuint leende över den nyvunna vänskapen med Henrik och den nya videon. Han har tidigare bara dansat lite grann i videosammanhang, i sin egen »Monkey Pee Monkey Poo« där även Baba Stiltz rör sig till musiken. Savio säger att Stiltz har en vacker röst och att han gärna skulle vilja göra en låt med detta underbarn på sång. Ett annat musikaliskt mål för Daniel Savio är att själv börja sjunga, ett stort steg som han själv säger kommer kräva mycket arbete. När man kommer ifrån en bandkultur istället för den elektroniska svängen, som jag gör från början, så är nog steget kortare från att inte sjunga till att plötsligt göra det. Det räcker med att några kompisar startar ett nytt band och behöver en sångare, det blir en väldigt naturlig ingång. Savio hängde mycket med musiker under skoltiden, men det var bildkonsten som han till en början sysslade med. Inom hip hop är det väldigt vanligt att först försöka sig på en av genrens fyra grundpelare – rap, graffiti, DJ:ing och breakdance – för att sedan inse att man är dödligt talangfull på någon av de andra. Jag känner igen den resan i vad Savio berättar och frågar honom därför om han någonsin hoppat från pelare till pelare.
        - Jag har försökt rappa och dansa och allting. Jag var lite av en dansman när jag var mindre men det har försvunnit. Jag tänker att jag ska ta tillbaka det också. Graf-grejen grejen hade jag lättast för, sedan var det DJ:andet som tog över. För mig var hip hopen min generations Do It Yourself-kultur. Man lärde sig att man kunde skapa något själv. Alla som jag känner som är någon slags kreatörer kommer från den grejen.
        Varje generation hittar något eget som får nya saker att hända, där man som Savio säger upptäcker att det går att forma sin egen tillvaro. Jag kan inte säga vad min generation, 90- talisterna, samlas kring. Vi kanske inte ens samlas kring något specifikt, men det finns de ibland oss som inte nöjer sig med att vänta på att någon annan ska ge dem en chans. Vi tar den själva. Vi startar klubbar, gör musik, tar foton, skriver artiklar och böcker, gör konst och bygger tillfällen för oss själva och andra att få göra det vi vill. Varje generation fram tills solens död kommer komma till den insikten att något behöver göras på en gång, vi kan inte skapa morgondagen om vi inte gör något idag.

17 mars 2017