The Ruby Factory

En intervju med Ruby Empress


De inleder giget en rockstar-timme sena, med dansvänliga “Danseus de Delphes” och fortsätter med en cover på, vad som kallas synthens genombrott, »I Feel Love« av Donna Summer & Giorgio Moroder. Vilka är de? Ruby Empress, Sveriges svar på Tame Impala med en disco-touch om du frågar gemene man. Men skulle de själva hålla med om att förknippas med Tame Impala är något fördelaktigt? Profets Elizeth Casal-Eriksson tog ett samtal med Ruby Empress, straight off the stage på Profetklubben på Scalateatern den 10 mars.


Ruby Empress beståendes av Tom Serner på sång, Axel Agervi på keybord, Melker Petterson på gitarr & bas och Gustav Hyllstam på trummor är Sveriges nya stora musikexport. Bandets huvudpelare, Tom och Axel, reser mellan Paris och Göteborg, två platser där Ruby Empress innehar skivkontrakt. I Sverige är de signade till Woah Dad, dit artister som Håkan Hellström, Bob Hund, Nicole Sabouné, Mouthe & Dolorez Haze tillhör. Stjärnstatusen och det perfekta skivbolaget har de redan. Finns det något som fattas? De har verkligen allt.
        Deras konst berör en in i grunden. Den är grymt genomarbetad, intellektuell, känslig och vacker. När en lyssnar på EP:n hemma i sängen, så kan man inte tro att det blir bättre. När man ser dem live så vänds hela ens bild av Ruby Empress upp och ner, jag låg ju där hemma och kunde inte förmå mig tro att det skulle bli mäktigare än det var inspelat. Men det var bättre live. Deras expressiva scenframträdande, androgyna looks och fria lek med konst, musik och mode är svårt att hitta 2017. Som i deras »Escapism Deluxe» sjungs; »…a genderbending, never ending juvenile, wonderlust«. Sedan åker jag hem och lyssnar på »Empressionism« igen. Jag vill bara höja volymen, mer och mer, datorns volymlimit nås, men jag vill höra mer, och allt, varenda detalj. Det är så vackert! Kul, det är kul att lyssna på dem. Det tål att sägas igen, Ruby Empress når en ända in i kärnan!

Chefsideolog Filip Lindström, Elizeth Casal-Eriksson, Tom Serner och Axel Agervi. Foto: Anna Lönn

Men det där med att förknippas med Tame Impala då?
        - Alltså det kändes ju gött i början, men nu känns det mindre som en sanning. Vi är mer rotade i R’n’B, soul och disco än vad Kevin Parker och gänget är, tycker frontman Tom Serner.
        - Deras sista platta »Currents« var ju mer R’n’B-ig, men vi är mer Electric Light Orchestra & KAYTRANADA än vad de är. Om ni lyssnar noga, spetsar era öron och koncentrerar er på EP:n »Empressionism«. Så startar den med den fantastiska instrumentalaren »Danseuses de Delphes«. Mina öron säger mig, och jag vill inte att de ska ha fel, att den är väldigt Daft Punk-ig.
        Att minimera Ruby Empress konst - för det är verkligen konst - till något sorts »härmaperi« är helt och komplett befängt. Om man ser på David Bowie, Daft Punk, Donna Summer, Stevie Wonder och Melody’s Echo Chamber så är alla nutida eller tidlösa vägröjande pionjärer. Pablo Picasso, helt oberoende av tid, kommer alltid vara aktuell och anses vara en banbrytande klassiker. Men till och med han lånade av Cézanne. Ser ni var jag är på väg? Evig och äkta konst inspireras alltid av den bästa kryddan från andra konstnärers verk, vilka i sin tur har lånat kryddor från någon eller några andra. Tom, Axel, Melker & Gustav gör just det, medvetet eller omedvetet. Hur som helst är deras musik genuin och äkta. Infantilt ren, de är föregångsmän. Känslostyrda samtidigt som de utgör ett os av kontroll där inget är slumpmässigt.

Melker Petterson. Foto: Anna Lönn

Millennium-filosoferna berättar om vad de själva inspireras av när de ska repa och skapa ny musik. Axel Agervi berättar:
        - Det är lite »den som kommer på bäst text först« som vi utgår ifrån.
        Musiken då? Gustav Hyllstam fortsätter:
        - Det man lyssnar på, vill man spela. Ibland är det hip-hop till exempel.
        Axel Agervi instämmer.
        - Allt är ändå efter humör, vissa dagar vill man spela mer R’n’B än andra.
        Tom Serner håller med om det känslostyrda konceptet.
        - I ett parallellt universum skulle vi vilja vara Electric Light Orchestra. Men inte här.

Axel Agervi. Foto: Anna Lönn

Jag har försökt namnge denna underbara nya genre som Ruby skulle kunna få vara en del av eller leda. Det måste låta som en stor guldkrona som de ska bära, med en röd mantel och inget annat. Många timmar och tankar, namn & onamn har flugit genom min skalle. Inget som liknar det de förtjänar. Disco, R’n’B & den där sjuka elgitarren är genomgående, jag försökte med el-R’n’B/L-R’n’B, men Tom Serner, det geniet, kontrade med Neo Soul Psyche. Det lät så sjukt bra! Medvetenheten om att göra ett performance, en show, utan att få det att se övertänkt ut. Verka svåra och oåtkomliga med sin stjärnglans, medan de i själva verket är inbjudande, öppna och varma. Det är märkligt hur de lyckas.
Precis som att jag har tolkat att Ruby Empress är en affektiv konstellation artist-personer, så skulle jag benämna mig själv på samma sätt. Ett exempel på det, är just hur låten »I Feel Love« får mig att känna. Den har sedan jag upptäckte den vid 13 års ålder alltid fått mig, vid lyssningstillfällen, att känna gråten i halsen på grund över hur bra arrad den är, musiken och den simpla texten som fungerar 100% bättre än så många invecklade kärlekslåtar. Den är verkligen mamman till så många hits, elektroniska och technolåtar. Så att Donna Summer-covern ingick i Ruby Empress set-list fick mitt hjärta att hoppa över ett slag, både grund av att det är ett genidrag att ta med den, och hur de framförde den. Hoppas ni kan känna samma sak när ni ser Ruby Empress live. Jag hade kunnat förenklat och förkortat den här artikeln till ett stycke från EP:n »Empressionism«, från låten »The Empress« som jag tycker gestaltar hela Rubys aura. Så nu får ni både denna uppvaktning till artikel och Ruby Empress egna ord.

                                   »I am pure, clean and beautiful
                                              New in this world
                                              And ready to lead«

20 Mars 2017