Fasching presenterar Robert Glasper Experiment på Kägelbanan 1/11-2016

Första dagen i november intog Fasching Kägelbanan på Södra Teatern och bjöd in Robert Glasper Experiment, som lekte med kontraster och fick Profets Filip Lindström att binda kopplingar mellan musikstilar som till synes inte har något med varandra att göra, såsom amerikansk modern jazz och chilensk krautrock. Dessutom berättade Glasper själv sanningen om den ekonomiska situation som digitalisering har satt dagens musiker i.

Robert Glasper. Foto: Janette Beckham

Likt en Morrissey-konsert börjar Robert Glasper Experiments uppträdande på Kägelbanan med en video spelad på storbild som bryter ned vad allt handlar om. Första november i Stockholm visas kung fu-legenden Bruce Lee i en gammal intervju om vad det betyder att verkligen uttrycka sig själv. Lee säger att han lätt kan uppträda kaxigt och göra stiliga konster för att imponera, men att finna ett sätt att uttrycka sig själv på riktigt, det är ett experiment.
        Där Lees ord slutar tar Robert Glasper Experiment vid och videon ligger kvar i mina tankar när de börjar spela. Konserten inleds nämligen med exhibitionistiska utsvävningar på saxofon av Casey Benjamin, liknande gensvar på piano av Glasper själv och frenetiskt hamrande på skinnen av trumslagaren Mark Colenburg. Jag ser Bruce Lees konster i detta spel, det är nästan svårt att lyssna på efter någon stund, för det slår mig som ytterligare en jazzkonsert där huvudmålet är att bevisa färdigheter.

»Tänk dig att du skulle gå till jobbet och någon skulle säga ’Tack för ett fantastiskt jobb, det här var det bästa jag sett’ och sedan skulle du inte få betalt.«

Robert Glasper uttalar sig från scen

Dock blir jag skriven på näsan när basisten Derrick Hodge och gitarristen Michael Severson kommer in under de epileptiska tongångarna med en stilla melodi. Sakta går hela bandet över till att spela samma sak och plötsligt har musiken blivit något helt annat, slick funk i vad som låter som »This Is Not Fear«, öppningsspåret från senaste albumet »Art Science«.
        Publiken jublar, för kontrasten är kraftfull i sig. Ett band som kan bygga upp och riva ner något utan att vi märker det är värt att jubla åt. Det blandas många bra musikstilar, precis som det pratas om i spåret på skivan, men det jag blir påmind om är inte relaterat direkt till jazz. Jag känner nämligen likadant som när jag såg det chilenska krautrockbandet Föllakzoid på Debaser Strand tidigare i år. De tre chilenarna höjde trycket i lokalen så långsamt att vi som publik trodde att inget hände, tills det bombastiska de trappat upp till snabbt gick tillbaka till något försiktigt och minimalistiskt. Precis så går Robert Glasper Experiment fram och tillbaka mellan raka musikaliska motsatser på den av Fasching anordnade kvällen på Kägelbanan.
        Ett par låtar in i spelningen frågar Robert Glasper om någon i publiken har köpt »Art Science«. Bara några få jublar, för hans ord går förlorade i ljudet av Derrick Hodges utdöende baston. Glasper tolkar det dock som att väldigt få har inhandlat hans musik och när någon ropar att de i alla fall lyssnat på den på Spotify skrattar han.
        - Tänk dig att du skulle gå till jobbet och någon skulle säga »Tack för ett fantastiskt jobb, det här var det bästa jag sett« och sedan skulle du inte få betalt, säger han bitterljuvt.
        Robert Glasper säger äntligen sanningen till de som behöver höra den. Vi har hört ryktesvägen att upphovspersonerna till musiken vi lyssnar på digitalt inte får vad de förtjänar, men nu får vi höra direkt från källan att det stämmer. Jag personligen försöker köpa musik för att stödja dem jag gillar, men jag gör det inte alls tillräckligt ofta. Jag bestämmer mig för att köpa på mig alla tre skivor som Robert Glasper Experiment har gjort, för att visa tacksamhet för den storartade konsert som jag fått se på Kägelbanan den första november 2016. Det är den minsta respekt jag kan visa mot en grupp som visat mig likheten mellan modern jazz och psykedelisk krautrock.

3 November 2016