Kärlek, enighet och samförstånd (The Pink Panther Party)


Daterade fördomar skapar fortfarande förtryck, det sker på många platser och röster behöver höjas för att sätta stopp för det. Profets Chefsideolog Filip Lindström ser på hur dammiga, och farliga, värderingar än idag tillåts skapa klyftor mellan människor över hela vår värld. Vad är lösningen, om det ens finns någon?

Nyligen dömdes två män i Indonesien, anklagade för att ha sex med varandra, till runt 80 offentliga piskrapp var i Indonesien. Samtidigt existerar ett sådant ting som ryska koncentrationsläger för homosexuella. Utöver det uppenbart obehagliga och avskyvärda i dessa exempel syns ett tydligt mönster som vi människor följer och lätt faller tillbaka i. Vi går (väldigt) långsamt ifrån gamla, begränsande traditioner och många av oss kämpar för att öka acceptansen mellan alla människor. Ändå är det sorgligt men sant att det än så länge inte går att luta sig tillbaka och känna att kampen är över, för så här pass oroväckande händelser säger oss att utvecklingen och förståelsen inte är tillräckligt stabil för att den ska kunna stå på egna ben. Så fort mänskliga rättigheter har upprättats finns den mycket rimliga chansen att ett bakslag kommer inträffa och rättigheterna kommer tas bort. I Indonesien är det inte olagligt att vara homosexuell, men The Guardian rapporterade förra året att Johan Budi, talesperson för Indonesiens president Joko Widodo, hade sagt att det ”inte finns plats” för rättigheter för HBTQ-personer i Indonesien. Det betyder tydligen att det bör vara fritt fram att piska en medborgare inför publik, en metod som inte bara är vulgär men även overkligt medeltida för att existera i ett modernt land. Diskriminering och förtryck kommer ifrån okunskap som i sin tur skapar otrygghet bland de som inte sätter sig in i andras verklighet. En sådan rädsla är det som får Johan Budi och troligtvis många andra i Indonesien, samt Ryssland, att se ner på homosexuella och finna det acceptabelt att behandla dem illa.

Johan Budi och Joko Widodo

En dag är jag säker på att en sådan här egentligen obetydlig skillnad människor emellan kommer vara just obetydlig, på många ställen i världen börjar verkligheten gå åt det hållet. Det gäller att fortsätta informera om och normalisera våra olikheter tills de inte längre är uppseendeväckande och anmärkningsbara. Stora inspiratörer som RuPaul Charles har flyttat gränserna en lång väg sedan han inledde sin karriär som Drag Queen på New Yorks gator för ett par decennier sedan. Titelspåret från hans senaste skiva »American« handlar föga förvånande om frihet och nationell identitet. Om någon som Keith Urban hade sjungit texten om att alla, från New York till Kalifornien, vill vara fria hade det inte varit något att höja ögonbrynet för. När RuPaul sjunger det känns det som en näve i luften för lika rättigheter och motstånd, likt The Black Panther Party gjorde för sin överlevnad på 60-talet. De Svarta Pantrarna löpte ur en situation som delvis kan liknas vid hur homosexuella har diskriminerats, där misshandel och polisövervåld alltid är en möjlighet. Är de här problemen större för svarta och homosexuella idag än under Pantrarnas 60-tal, eller är de bara lättare att dokumentera och sprida idag? The Black Panther Party, historiens bäst klädda revolution, kände sig tvungna att ta till vapen för att få ett slut på våldet mot den afro-amerikanska befolkningen i USA. Frihet och jämlikhet var målet, att alla människor skulle få leva i fred jämte varandra. Eftersom de i början använde sig av vapen, mer för att markera makt än för att avlossa skott, klassades de som en terrororganisation och blev mål för tillintetgörelse hos FBI. Allt de ville var att ses som jämlika amerikaner, och människor, precis som när RuPaul intygar att även världens största Drag Queen är en stolt amerikan. Acceptans börjar med förståelse, förståelse kommer ifrån att hjältar som RuPaul och Svarta Pantrarna banar vägen för andra.

RuPaul Charles

Jag undrar om de indonesiska män som dömts till öppen lynchning känner sig stolta över att vara indonesier. Den amerikanska patriotismen är starkare än den är i många andra länder. Ändå lär varje individ känna någon slags motsvarighet till amerikanernas nationella identifiering och hederskänsla. Svårigheten däri ligger då i att vi alla föds in i samhällen där lagar redan är etablerade, lagar som vi i princip blir tvingade att följa, tvingade genom uppfostran till lydnad. Vår patriotism och våra principer går inte alltid ihop, ändå ställs vi inte inför några andra val än två vitt skilda: Att följa lagarna och kuva våra principer, som männen i Indonesien, eller att stå upp för vår rätt och riskera att bli nedslagna i vår kamp, som The Black Panther Party.

De Svarta Pantrarna. Foto: Stephen Shames

Det vi som är fysiskt långt ifrån Ryssland och Indonesien kan göra är att sprida det goda ordet och därmed, förhoppningsvis, på villovägar övertyga människor som Johan Budi att det alltid finns plats för varje individs rättigheter i vår värld. Den Svarta Pantern Huey P. Newton sa att det vita människor kunde göra för att stötta svarta var att starta ett White Panther Party i jämlikhetens namn, vilket också gjordes. En annan Panter-ledare, Fred Hampton, mässade om alla färgers lika värde innan han blev lönnmördad av FBI. Det finns plats för Pantrar av alla färger, svarta som vita, gula som rosa, röda som gröna.

30 Maj 2017