Det sitter något i väggarna på Café Twang. Exakt vad det är går inte att ta på eller se, men det går att känna av. Det är på grund av den känslan som jag ofta väljer att utföra intervjuer just där och det var också anledningen till varför Profets releasefest hölls där i maj förra året. Det som händer på Twang är att all den musikaliska energi som någonsin vistats inom de fyra väggarna på Katarina Bangata fyller luften och människorna som sätter sin fot på cafét. Det gör alla samtal om musik på Café Twang snäppet livligare och varmare.
        Visst, jag kanske använder Twang som en hartass, något som jag tror bringar mig tur i mina intervjuer med artister, men konversationerna jag haft just där har alltid blivit friare och luftigare än de jag haft på andra ställen. När jag sätter mig ned med Peter Morén inträffar samma sak.

Peter Morén. Foto: Marcus Jernberger

Vi är till en början helt ensamma på cafét efter vi hängt på låset en stund. Peter berättar att han spenderat mer tid i gitarraffären på Twang än i cafédelen, och det är väl inte så svårt att förstå varför en multi-instrumentalist som han gjort just det. Strax efter vi satt oss beskriver han hur hans solospelningar skiljer sig ifrån hur hans musik framförs på skiva.
        - I vanliga fall försöker jag hålla det ganska enkelt och tight, dels av ekonomiska skäl men också praktiska skäl. Jag tycker det är lättast att spela med en trio, som vi gör med Peter Bjorn and John. Det är så enkelt att få det bra live, så fort man drar in en massa musiker på scenen krävs det att man ska repa mycket. Det händer så mycket med bas, trummor och gitarr, men det låter inte som skivorna kanske.
        Till släppet av Peters fjärde soloskiva anordnar han en releasefest på Fasching 26 januari, som kommer dra iväg en bra bit ifrån det sparsmakade konceptet av en trio. Kvällen kommer dessutom bli mer än ett simpelt släppkalas.
        - Jag vill att det ska bli en festlig kväll. Jag kallar ju skivan för »40« för jag fyllde 40 förra året och min plan var från början att den skulle bli klar och släppas innan jag fyllde. Det var min förhoppning, men det sprack. Som en present till mig själv ville jag kalla den »40« och då säger jag att spelningen är min 40-årsfest. Jag hade ingen 40-årsfest i somras för då var jag på turné. Jag säger till alla kompisar att »Ni får faktiskt betala entré« för det är det som gör att musikerna kan få betalt, men jag bjuder på CD:n i entrén. Jag känner mig lite givmild, för att ha lite fest.
        Peter Morén skrattar varmt och förväntningarna inför den försenade födelsedagsfesten syns i hans ögon. Passande nog för Fasching kommer han gå ifrån sitt vinnande koncept: spelningar i små konstellationer i 90-minuterssjok på rockklubb. Likt en jazzakt kommer Peter spela två set på sin fest och på scen får han sällskap av många fler än bara två medmusikanter. Jag frågar om det kommer bli en slags musikalisk rundpingis – alltså att ett gäng musiker cirkulerar kring Peter som konstant är på scen – och får ett jakande svar.

Födelsedagspresenten som Peter ger sig själv skiljer sig från de tidigare soloskivor han gjort, i det avseendet att fler än en producent har medverkat. Daniel Bengtsson, Zacke, Mördar- Anders från Movits! och Magnus Frykberg har alla bidragit med olika influenser till produktionen av »40«. Peter säger att han länge var den ende som hört helheten och när jag ändå är igång med liknelserna drar jag en parallell till de där teckningarna man ritade som liten, där en ritade huvudet, en tecknade torson och en skissade benen utan att någon sett resterande delar av verket. I fallet med »40« var Peter Morén den som fått se hela teckningen i förväg.
        - Jag tycker att det är väldigt fruktbart, både socialt och musikaliskt. Det som är skönt med det här sättet att jobba är att om man har två eller tre låtar att ansvara för kanske man lägger ner ännu mer själ i dem. Det är ganska mastigt att göra en hel skiva, att producera tio- tolv låtar. Här har jag fått ett övergripande ansvar, de har inte hört vad de andra har gjort förrän nu. Innan har de bara hört vad de har jobbat med och sedan har jag fått tänka om det kommer funka ihop. Jag tycker verkligen att det funkar bra ihop, det är väl någonstans att det är mina melodier och texter och att jag spelar många instrument, då blir det inte spretigt. Jag har en genomgående grej, att jag hemskt gärna vill att det ska finnas ett sväng i musiken, oavsett om det är en superdeppig text.
        Svänget är något mystiskt och svårdefinierat, mer av en känsla än något påtagligt. Kan det vara så att Peter som ständigt söker efter det i skapandet av egen musik letar efter samma sak när han lyssnar på andras?
        - Det där är en väldigt intressant fråga, för jag tror säkert att jag lyssnar på en massa grejer som inte svänger. Det jag tar upp i »Rytmen i blodet« [från »40«] är att det är helt individuellt – subjektivt – vad som svänger. Jag gick på musikgymnasium i Västerås, det var där jag träffade Björn [Yttling]. Jag gick inte vidare till någon fortsatt musikutbildning, jag lärde mig aldrig noter och den biten tycker jag fortfarande är väldigt tråkig. Då var det många som höll på med jazz och det fanns en känsla av att det var bestämt vad som var ett sväng. Men det är individuellt, det går inte att bestämma. Alla har olika pulsar, alla har lust att dansa till olika saker.

»Jag känner att när jag är glad nu är jag gladare än jag var förut och när jag är låg är jag lägre.«

Peter Morén om skillnaden i livets upp- och- nedgångar

Uppväxt i Dalarna, skolad i Västerås och till slut bosatt i Stockholm. Det är inte bara en fysisk lång väg som Peter Morén kommit, han hann med mycket mellan studenten och slutet på 90- talet då Peter Bjorn and John gav ut sitt debutalbum.
        - Jag flyttade hit till Stockholm och började plugga, först litteraturvetenskap och sedan filmvetenskap och det har jag förstått att det finns många musiker som har gjort. Det var fruktansvärt kul att se på film hela tiden, även på fritiden. Jag jobbade på antikvariat och som vikarierande lärare, först i förskola och sedan som musiklärare. Känner du till ett band som heter side effects? Dem hade jag när de var elva-tolv, två av dem – Billy och Jocke. Då får du en känsla av hur gammal jag är. Eller, du vet ju hur gammal jag är, jag är 40. Det var väldigt kul när de började dyka upp, att tänka på att jag hade dem när de var elva.
        Vanligtvis brukar jag haka upp mig på människor som påpekar sin egen höga ålder som något negativt, men när Peter känner sig gammal för att side effects har växt upp känns det mer som en charmig fotnot. Det beror nog på att skivan »40« i mitt tycke är en praktisk och underhållande markör för en enskild människas plats i en specifik tid. Denna enskilda människa berättar mer om tiden efter gymnasiet i Västerås, innan genombrottet med PBJ.
        - Jag höll fortfarande på med musik, jag hade en period när jag spelade bas i The Plan med Theodor Jensen. Det var han och en kille som spelade orgel som hade bandet men skivbolaget ville att det skulle framstå som ett riktigt band med fyra killar. Jag var med och turnerade, det var roligt på så sätt att jag från början är gitarrist, men jag tycker det är väldigt kul att spela bas. Jag var inte ens med på skiva, så det blev konstigt att vara med på pressbilder. Det var i samma veva som vi startade Peter Bjorn and John, efter vi haft en period där jag och Björn suttit själva och gjort demos hemma. Vi behövde en trummis efter att ha upplöst vårt gamla band och så träffade vi John [Eriksson]. John är klassisk slagverkare, han var med i Kroumata, en världskänd slagverksensemble som inte finns längre tror jag. Det var det högsta man kunde nå om man var slagverkare i Sverige. Vi tänkte inte att han kunde spela poptrummor, men han passade väldigt bra till våra låtar. När The Plan var poppis gjorde vi vår första EP och då stod det överallt att »Nu ska han från The Plan göra en solosatsning« men det där hade jag hållit på med, med Björn, sedan jag var 16. The Plan var bara en parentes, sedan blev det PBJ som blev fokus.

Det är synd att det inte blev The Plan som Peter Morén slog igenom med, The Plan-Peter är ett smeknamn som rullar smidigt av tungan. Jag frågar The Plan-Peter vad han tar för inspiration ifrån litteratur och film efter sina studier på 90-talet.
        - Jag tror man får inspiration av allt, mer eller mindre. Det finns några instanser där jag kan peka på att en låt är inspirerad av att jag läst en bok eller sett en film, men inte på den här nya skivan. På min förra fanns det några sådana låtar, bland annat en låt som är döpt efter en dokumentärfilmare som heter Erik M. Nilsson. Det finns en låt som heter »Capri, Cannes & Brighton«, den skrev jag texten till under min smekmånad på Amalfikusten, då läste jag en bok av hon som precis gått bort – Karin Johannison – »Melankoliska Rum«. Jag är generellt sett fascinerad av begreppet melankoli och vad det innefattar, ett behagligt svårmod som är lite trevligt ändå. En känsla som man tycker om.
        Jag förstår vad Peter menar, känslan av sorg eller melankoli kan vara givande, speciellt för någon som skapar något kreativt. Glädje kan ibland vara likgiltighet, ett slags status quo, medan melankolin i bästa fall är en igenkännbar känsla.
        - Man brukar säga att ju äldre man blir så blir det mer av en gråskala, säger Peter. Det är väl en klyscha, att färgerna inte är lika starka och det är inte lika mycket upp och ner som när man var yngre. Jag vet inte om jag håller med om det, det är klart att man är inne i vardagslunken, särskilt när man har barn. Men jag känner att när jag är glad nu är jag gladare än jag var förut och när jag är låg är jag lägre. Det är mer på spel, dels att man har barn och att man känner av sin egen dödlighet. Sedan är ju världsläget otroligt mörkt och jag känner att det påverkar mig starkt.

Det har tidigare sagts att »40« tar upp någon form av medelålderskris, eller snarare funderingar om livet i medelåldern. Peter Morén tar upp några av de ämnen som han cirkulerar i texterna.
        - Självtvivel och nästan självförakt ibland, delvis kanske för att man är så priviligierad så man får skuld för att man har det bra. Ibland kan man känna sig bitter och avundsjuk, fast man inte har någon rätt att göra det. Det blir ett bearbetande, att skriva låtarna. Jag har aldrig gått till psykolog, jag kanske borde göra det, men det finns vissa låtar som jag inte vet vad de handlar om som jag mår bättre av att skriva. Min förra skiva var mer öppet politisk på sina ställen, den här är lite mer navelskådande. Jag var lite nojig för det, eftersom det är sådana tider då man borde köra plakat.
        Användandet av den plattform man tagit sig upp på har blivit mer viktig för mig på sistone, att dela med sig av det man tror på till de som lyssnar på en känns för mig som en skyldighet. Peter håller med om vikten av att föra ut ett budskap.
        - Det gör man mer eller mindre. Jag gjorde en riktig dräparlåt som heter »Vinstintressen«, som är rakt av plakatpolitik. Jag hade en låt på förra skivan som var inspirerad av det som hände på Utøya, ett slags mardrömsperspektiv. Jag har en låt som heter »Kulturellt Kapital«, som åter igen handlar om det här med att bli förälder och om arv och miljö – vad jag lämnar för arv till mitt barn och vad jag kommer ifrån. Jag tycker det är intressant vad man får med sig hemifrån och hur det formar en.

För att avrunda kan jag säga att samtalet med Peter Morén har varit tänkvärt. Jag har börjat leta efter kicken som kommer av ett välutformat samtal och hur torrt det än låter är det ett starkt fix. Konversationen med Peter gav mig vad jag ville ha, mycket på grund av att vi bröt ner hur nedstämdhet och melankoli kan beröra olika människor, på samma sätt som när vi dissekerade vad ett sväng egentligen kan vara. Jag låter detta vara slutnoten på denna text; att när vi går nära inpå våra känslor – såsom när vi känner för att dansa och när vi känner det där behagliga svårmodet – och låter dem ta tag i oss på riktigt, det är då vi med säkerhet kan säga att vi lever.

Alla foton tagna av Marcus Jernberger

23 Januari 2017