Oddjob på Fasching 2/12-2016

När Oddjob intog Fasching 2 december 2016 infann sig Profets Filip Lindström för att bevittna psykedeliska trumpetsolon, norrländska mellansnack och en lärorik publik.

Fasching är nästan fullt redan en dryg halvtimme innan Oddjob ska gå upp på scenen den 2 december. En av de största anledningarna till att jag så gärna velat se denna jazzens supergrupp är trumpetaren Goran Kajfeš, vars soloprojekt jag fastnat för den senaste tiden. När jag i jazzkretsar har pratat om artikelserien Det Turkiska Musikundret på Profet har jag dessutom fått höra att Goran är intresserad av den turkiska psykrocken. Han är därför ett drömobjekt för en intervju, både om Turkadelica och hans egna projekt. När jag står i baren innan konserten ser jag honom bara några meter ifrån mig, men jag vågar inte gå fram och tala med honom. Vad ska jag säga? »Hej, jag har hört att du gillar psykedelia från Turkiet, det gör jag med.« Så kan man inte starta en konversation med någon man beundrar.
        Publiken är uppdelad efter ålder i lokalen. Sittplatserna har gått till de äldre, som sitter och äter middag när jag kommer in. Jag ser förvånansvärt många långa hårdrocksmanar och Black Sabbath-hoodies för att vara en jazzspelning, men jag står helt bakom människor som uppskattar musik som de inte klär sig efter. Goran själv ser mer ut som en gitarrist i ett stonerband än en jazztrumpetare med sitt axellånga hår och sin svarta skjorta, så hårdrockarna vid Faschings middagsbord kanske inte är så förvånande ändå.

Goran Kajfeš. Foto: Elin Herlitz

Vid den yttre baren står den yngre delen av publiken samlad. De slår mig som nyblivna musikhögskoleelever - spralligt glada över att äntligen få gå ut på etablissemang tar de stolt upp sina legitimationer när de ska köpa öl. I sanning är de nog bara något år yngre än mina 22, men i grupp förstärks deras färskhet när de vajar av och an till DJ:n Daniel Savios val av funkig jazz. De utgör en intressant kontrast mot silverryggarna vid middagsborden och får mig att fundera över hur en jazzare egentligen ser ut idag. Svaret är att en jazzare ser rätt vanlig ut, det är väldigt svårt att definiera en persons jazzintresse utifrån individens yttre.
        När Oddjob drar igång sitt första set för kvällen är det med musik ifrån skivan »Folk« som kom ut förra året, där inspirationen kom ifrån den folkmusik som hittas i Svenskt Visarkiv. Samplingar av traditionell sång blir till scat som Goran och Per »Ruskträsk« Johansson svarar på med trumpet respektive saxofon. Basisten Peter Forss, trumslagaren Lars Skoglund och pianisten Daniel Karlsson lägger en upplyftande bakgrund till trumpeten och saxofonen, som spelas på ett vis som jag tycker mig känna igen från en av mina favoritartister Mulatu Astatke.

Per "Ruskträsk" Johansson. Foto: Mikael Lindberg.

        »Ruskträsk« tar på sig mellansnacket som dyker upp efter ett par nummer. Med sin norrländska charm river han ner ordentliga publikskratt, ni vet sådana där långa skratt från en dam i fjärran som tycker allt är fruktansvärt roligt, sådana skratt man kan höra när man lyssnar på livealbum med Cornelis där han vitsar friskt mitt i sina sånger. När Goran och »Ruskträsk« inte spelar sina medryckande melodier går de loss på diverse slagverk och effekter. Goran skakar på en skallra som liknar en färgglad manet och »Ruskträsk« visslar i en liten skojig pipa, medan resterande bandmedlemmar levererar ett dynamiskt sväng.
        I andra set bjuds det på låtar från nya albumet »Oddjob plays Weather Report«, vars titel på egen hand förklarar musiken. Mitten av setet ger mig kvällens mäktigaste stund, när Goran silar trumpeten genom en Wah-Wah-pedal och därmed skapar det mest psykedeliska ögonblick jag upplevt med ett sådant instrument. Tillsammans med mellansnacket från »Ruskträsk« och lärdomarna om hur en jazzpublik ser ut 2016 är det Gorans trumpetpsykedelia som jag kommer minnas starkast ifrån Fasching den 2 december.

5 decembber 2016