Profet i NOLA 2017, del VIII: Happy Jazz, Y’all!

Den sista delen i reportageserien från New Orleans


Chefsideolog Filip Lindström är i New Orleans för Jazz Fest, i sällskap med inslagsproducenten och slagverksfantasten David O. Hägelstam. Följ resan i text och i rörlig bild, steg för steg, under de tio dagar som ska spenderas i Louisiana.

Hur summerar jag bäst de två sista dagarna på Jazz Fest-området i New Orleans? Först och främst har den här veckan visat att NOLA är en bipolär väderstad, där det antingen vankas åskstorm eller gassande sol. Den sista och mest välbesökta helgen på festivalen går förbi utan ett moln på himlen, så solen får en god chans att steka de tusentals gringos som tagit på sig festliga hattar och pärlor runt halsen. Jag går fri från de anklagelserna, för jag har inte sjunkit så lågt att jag har köpt en festlig hatt, på så sätt intalar jag mig själv att jag är mindre turistig och mer »True Orleans« än de rödbrända massorna.
        Lördagen är nära på överbesökt, då man knappt kommer fram till de olika scenerna för alla människor som stannar vid de mobila ölvagnarna, eller kikar in i de afrikanska trumtälten, eller kanske står i kö till någon av de lokalinspirerande matstånden. Min inslagsproducent David Hägelstam köper en så kallad Po-Boy, ett förstorat korvbröd fritt från fiber av ren princip som man fyller till överflöd av valfritt kadaver. Hägelstam väljer den makabra fyllningen Soft Shell Crab, vilket alltså innebär en hel krabba som friterats så hårt att dess skal har blivit mjukt nog att tugga igenom. Intryckt i det stora korvbrödet känns den lille krabatens ursprungliga form knappt igen, förutom kanske på en liten förvriden klo som sticker ut under en ledsen saltgurka.

Det vulgära smörgåskonceptet Soft Shell Crab Po-Boy

Musikaliskt sett är lördagen enastående. Congo Square-scenen, som tagit sitt namn från den park där jazzen föddes i NOLA, ger oss Big Freediah och hennes kaotiska show mitt på dagen. Hennes beats är rejviga och ligger på hela tiden, så att hennes dansare kan twerka frenetiskt genom hela uppträdandet. Vår granne Tyrone och hans skakande på klubben Vaughan’s Lounge häromdagen känns blekt i jämförelse med denna kavalkad av vogueande och febril stjärtakrobatik.
        På samma scen spelar senare Los Van Van från Kuba, ett band som funnits sedan mitten av 60-talet och hela tiden förnyat den traditionella musiken från hemlandet. Mest innovativt av allt, får jag höra från slagverksfantasten Hägelstam, är att timbalesspelaren även använder ett vanligt trumset.
        Hela biljettköparskaran börjar strax innan 17:00 att röra sig mot den stora Acura-scenen, så snabbt att vi slöa tu inte lyckas sno åt oss en bra plats för att se Stevie Wonder. Vi ser storbildsskärmarna men det måste vara minst hundrafemtio meter av hoptryckta festdeltagare mellan oss och scenen. Stevie är pigg och inleder med ett långt tal om hur vi alla är lika värda och lika välkomna. Välkomnandet har blivit den här resans tema, för vart vi än gått så har vi välkomnats in i kyrkor, folks hem, slumpartade konversationer och nya vänskaper. Efter festivaldagarna börjar till exempel Porch Fest, där de som bor runt området bjuder in publiken på gratis hemmafest och kanske tjänar lite pengar på att sälja kräftor och öl. Gästfriheten har inga gränser.
        Vi ser ett par hits av Stevie och tränger oss sedan tillbaka till Congo Square, där gräsdoften ligger tung i luften inför den avslutande spelningen. Snoop Dogg kommer upp i triumf och river av ett set som till 66% består av hans eget material, resterande är covers av hans polare Tupac och Eazy-E, bland andra. Det är otroligt fint att han tolkar Biggies »Hypnotize« och för en gångs skull avslutar 90-talets krig mellan kusterna.

Big Freedia. Foto: Fuse

Söndagens morgon börjar heligt, med jazz-gudstjänst i Norska Jazzkyrkan. Vår hyresvärd Jazzpastor Reverend Jon Rex (tidigare känd under efternamnet Rekdal) håller i mässandet och spelar frijazz i kyrkan med två unga musiker. Polaren Pär Stenhammar sjunger ett urval av de låtar vi har fått höra i veckan, såsom Professor Longhairs »Tipitina« (som vi ju hörde i Longhairs hus) och den egna melodin »Everybody Go Dancing« (som vi ju hjälpt till att göra en video till). Jazzpastorn själv läser böner på engelska över psykedeliska jam och gör något spännande av konceptet gudstjänst. Faktiskt måste jag säga, helt utan att vara partisk, att utav alla de fenomenala pianister vi har hört under vår vistelse så gillar jag Jazzpastorns finstämda Guds-Jazz bäst.
        Den allra sista dagen på festivalområdet är ännu varmare än lördagen, vilket kräver en frusen Piña Colada som substitut för isglass. Denna kreation, måste jag påpeka, får jag ta med mig vart jag vill på hela området, till skillnad från svenska festivaler där drycken förtrycks till ett öltält.
        På Jazz & Heritage-scenen imponeras jag av Bill Summers och hans Jazalsa, ett snyggt gifte mellan vild frijazz och Salsa-rytmer, spelade med energi och lust. Åter igen är detta något av det bästa jag fått se i New Orleans. Synd bara är att vi missat merparten av spelningen och bara ser några få nummer på slutet.
        Buddy Guy spelar på Gentilly-scenen och lever rövare med sin gungiga blues. Han är 81 år gammal men spelar sin gitarr upp- och- ner och med rumpan bäst han vill. Blues är ofta för torrt för min smak, men Buddy Guy är värd att se bara för spexandets skull.
        Sist av alla på hela festivalen spelar The Meters, New Orleans-bandet som la grund till funken. Det är originalmedlemmarna som står tillsammans på scen, något man inte sett på länge. På grund av inre stridigheter har originalgruppen tidigare delat upp sig i The Funky Meters och The Meter Men för att spela de gemensamma låtarna utan att bråka. George Porter Jr, som vi såg i måndags på Maple Leaf, har varit kompis med alla och spelat med i alla olika konstellationer. Tillsammans har de svänget kvar, men delar av orkestern är givetvis tröttare nu än när det begav sig. Precis som med Dr John är det ändå en mäktig känsla att ha fått se The Meters, och att höra urfunken i »Cissy Strut« framförd av originalgubbarna.

Polaren Pär Stenhammar och Jazzpastor Reverend Jon Rex i Norska Jazzkyrkan. Foto: David O. Hägelstam

Nu när vår resa i NOLA går mot sitt slut och det är dags att sätta spiken i kistan för den här artikelserien, så har jag bara en sak att säga er: Åk till New Orleans så snart ni kan, det är en stad som måste ses med egna ögon. Happy Jazz, Y’all!

8 Maj 2017