Profet i NOLA 2017, del VII: Don’t be a drag, just be a Queen


Chefsideolog Filip Lindström är i New Orleans för Jazz Fest, i sällskap med inslagsproducenten och slagverksfantasten David O. Hägelstam. Följ resan i text och i rörlig bild, steg för steg, under de tio dagar som ska spenderas i Louisiana.

Det finns en lång tradition av drag queens i den amerikanska södern och här i New Orleans. Den sydliga stilen går ut på att se så riktig ut som möjligt i sin imitation av en kvinna, medan nordligare städer i USA kan lägga mer krut på konstnärliga tolkningar av dragidén. Det finns fördelar hos båda stilarna, dock föredrar jag vad som händer på New Yorks klubbar, där få regler finns gällande hur en drottning ska se ut.
        Jag följer tävlingsprogrammet RuPaul’s Drag Race slaviskt, men jag har bara bevittnat en dragshow live tidigare. Det var på Kungsgatan i Stockholm, när Drag Race-stjärnan Adore Delano uppträdde. Då var jag inte alls insatt i konstformen och följde motvilligt med min flickvän, som lyckades omvända mig till fanatiker och stor beundrare av både Adore och drag i stort. Än så länge är drag inte lika utbrett i Sverige som det är i USA, något som jag hoppas på att se en förändring på.
        I New Orleans finns många gayvänliga barer, också de med olika inriktningar. Jag letar efter de ställen där man kan se drag och stöter istället på många strippklubbar, mest på den hyperturistiga gatan Bourbon Street. Rätt ställe för mig heter The Golden Lantern och ligger på Royal Street, en mer genuin parallellgata till Bourbon. Tre drottningar står på affischen och de har satt igång redan innan vi kommer. Kvällens värd heter Nicole Lynn Foxx, en liten och snabbkäftad förmåga som får sällskap av glamazonerna Latonia Dupree Black och Serenity Lopez Lord. En klassisk dragshow går ut på att drottningarna mimar till hits och får endollarsedlar kastade till sig och kvällen på Golden Lantern är inget undantag. Publiken är extremt blandad, människor av alla hudfärger, kön och sexuella tillhörigheter slänger pengar och jublar. Alla är välkomna, precis som på Jazz in the Villa.

Adore Delano

Efter att ha spenderat en vecka i New Orleans har jag börjat få en bild av matkulturen, där det inte alltid är så lätt att hitta något veganskt, ibland inte ens vegetariskt. När jag tänker på det är det inte så annorlunda i Stockholm heller, man får kämpa för att hitta bra ställen. Mina två förhoppningar för världens utveckling är alltså i dagsläget att jag ska få se fler veganrestauranger och fler drag queens under min livstid.
        De bästa veganvänliga syltor jag lyckats hitta i New Orleans är restaurangen 13 på Frenchmen Street och cafét Rook på Freret. På 13 äter jag en Reuben Sandwich med surkål och tofu, på mitt favorithak Rook blir det mat från Burma.
        Som sagt, vart jag än i världen vänder så lyckas jag alltid hitta hem, vare sig det är på en dragshow, i en skivaffär eller på ett hipstercafé.

6 Maj 2017