Profet i NOLA 2017, del V: House Party hos Professor Longhair


Chefsideolog Filip Lindström är i New Orleans för Jazz Fest, i sällskap med inslagsproducenten och slagverksfantasten David O. Hägelstam. Följ resan i text och i rörlig bild, steg för steg, under de tio dagar som ska spenderas i Louisiana.

Professor Longhair föddes som Henry Roland Byrd 1918 och spenderade sina dagar i livet med att spela piano och vissla om New Orleans storhet. Under 70-talet flög han över Atlanten och gjorde samma sak i Sverige, tack vare Bo Stenhammar som fått upp ögonen för New Orleans musik och bokade Longhair till sin jazzfestival i Stockholm. Bo kan liknas vid lokala konsertproducenten Jimmy Anselmo, som en nyckelspelare i musikhistorien. Han anordnade också gruppresor till New Orleans för svenskar under en lång tid och upprättade på så sätt en mångårig relation med NOLA. Både kärleken till New Orleans och gruppresorna har nu hans son Pär tagit över, för att sprida budskapet om den här fantastiska staden bland svenskar. Det försöker jag också göra, genom att berätta för er om allt vi ser och hör när vi är här, så att ni också tar er hit.
        Eftersom Pärs far tog många artister från New Orleans till Sverige har Pär ett stort kontaktnät i NOLA. Bland annat är han god vän med Pat Byrd, Professor Longhairs dotter som har upprättat ett minnesrum i faderns ära i huset han köpte 1979. Longhair hann bara bo där ett år innan han gick bort, sedan dess har Pat tagit hand om det i hans minne. Huset kallades först för ett museum men Pat föredrar termen minnesrum, något mer personligt än ett museum där man kan gå guidade turer genom någons liv. Vi får visserligen oslagbara inblickar i professorns leverne men Pat är tydlig med att hon inte kan berätta mycket om alla andra musiker som spelat med hennes far, hon berättar hellre om hur han var som person: ödmjuk, snäll och stöttande mot sina barn.

Pat Byrd och Pär Stenhammar

Varje år under Jazz Fest styr Pat upp en fest i huset, där hon fortfarande bor med sin familj. Hon lagar nog med mat för ett helt fotbollslag och bjuder in lokala musiker för att spela Long Hair-låtar i den goda stämningens namn. Pär Stenhammar, jag och David är först på plats och hjälper henne att öppna burkarna med Boston-gurka som hon kämpat med att få upp, därefter börjar ett par turister komma in och slå sig ner i delen av huset som är proppfylld med tavlor av professorn. Det är åter igen åskstorm ute och massorna har därför uteblivit. Istället för en enorm fest får vi ta del av en intim stund där Pat berättar för oss om sin relation till sin pappa. Vi får höra om dagen han dog, då han gick till musikbaren Tipitina’s i Uptown, kanske för att ta farväl, innan han gick hem och drog sitt sista andetag vid köksfönstret. Vi är bara fyra personer samlade kring Pat när hon berättar historien och hon börjar gråta när hon minns den där dagen. Bara för en stund, säger hon, skulle hon vilja att hennes pappa kunde få komma in i rummet och se människorna som vallfärdar från hela världen till hans hus, för att de älskar hans musik.
        - You love him, and I love you, säger hon uppriktigt.
        Strax anländer de lokala musikerna Tom Worrell och Lionel Batiste, pianist respektive slagverkare. Med dem kommer brasilianaren Luciano Leães som också kommit en lång väg för att se Professor Longhairs hus. Alla tre spelade här om dagen med polaren Pär på The Willow, spelningen som ni kan läsa om i del IV av Profet i NOLA 2017. Samtidigt som de muntra spelemännen kommer ett gäng genomblöta turister, däribland en australiensisk kvinna som är i stan för att försöka få pianolektioner. Efter att ha sett Tom hamra på pianot samlar hon mod och frågar honom om han vet var hon kan lära sig att spela, och han erbjuder vänligt sina tjänster till hennes förtjusning.
        Pär sjunger några nummer med Tom och Lionel innan det är dags för fotografering med Pat framför en bild av professorn. Musikerna skingras åt olika håll, det börjar dra ihop sig till soundcheck för deras respektive kvällsgig. Som musikant i New Orleans håller man igång, speciellt under Jazz Fest, ibland med flera spelningar under samma dag.

Professor Longhair

Regnet tar ett uppehåll och vi besöker Norska Jazzkyrkan för en klassisk Crawfish Boil, där man kokar kräftor med grönsaker och korv för att sedan äta dem varma och kryddiga. Mitt livsmål att stadigt gå från att vara vegetarian till vegan är svårt att hålla på, men vegetarian kommer jag absolut inte upphöra att vara bara för att utbudet är skralt. Jag tackar nej till kräftorna och äter majs och lök med pensionärerna som sitter och lyssnar på livejazz på kyrkans innergård. Norska Jazzkyrkan i New Orleans är den äldsta av Norges sjömanskyrkor som finns utplacerade runt om i världen och på söndag ska vi där besöka en Jazz-gudstjänst med vår hyresvärd Jon Rekdal som jazzpastor. Tom Worrell spelar senare under kvällen med soulsångerskan Marilyn Barbarin och bandet New Soul Finders på centrala Little Gem Saloon. Bandet leds av vår nya kompis Marc Stone, som inte bara spelar gitarr utan även är radiopratare på New Orleans favoritkanal WWOZ – Guardians of the Groove. Nästan varje taxichaufför vi åkt med har skruvat in WWOZ och namnet syns överallt.
        Spelningen visar sig vara väldigt annorlunda gentemot den på The Willow där både Mark och Tom deltog. Jag måste erkänna att jag var tveksamt inställd till att gå dit eftersom jag trodde att i princip samma band skulle spela igen, men musiken är en annan och musikerna utbytta. Marilyn är en äldre dam med en kraftfull röst och en aura som lyser upp hela The Little Gem. Det finns inget tvivel om vem som är stjärnan och det finns ingen tveksamhet kring att det var ett bra beslut att se den här spelningen. Kvällen avslutas som alltid på vår kvarterskrog Delachaise, mitt i åskstormen som har dragit igång igen under tiden Marilyn sjöng för full hals.

4 Maj 2017