Profet i NOLA 2017, del IV: Compact Living Louisiana


Chefsideolog Filip Lindström är i New Orleans för Jazz Fest, i sällskap med inslagsproducenten och slagverksfantasten David O. Hägelstam. Följ resan i text och i rörlig bild, steg för steg, under de tio dagar som ska spenderas i Louisiana.

Vart jag än i världen vänder ser jag först och främst till att lokalisera närmaste skivaffär eller skräpbörs. Som Compact Disc Jockey är jag tvungen att hela tiden utöka mitt förråd med kompaktdiskar och en del av CDJ-filosofin innebär att musiken som spelas ska vara så bred som den bara kan. För att leva upp till de tankarna så är det tacksamt att resa runt och införskaffa sig musik som är unik för varje resmål. Inför New Orleans hade jag höga förhoppningar om att varje antikaffär skulle ha mängder av CD-skivor med The Meters, Dr John, Professor Longhair och resten av originalen. Antikvariaten har dock oftare vinylsinglar än CD, och inte så mycket lokalproducerat, men jag fyndar även där. Tro det eller ej men till och med Compact Disc Jockey går ibland ifrån sina principer och spelar vinyl, och då kan det vara behändigt att äga en vacker ask med 45-or som går under namnet »Dancing with Zig«.

På CD-fronten har jag fått besöka de välsorterade skivaffärerna för att finna vad jag vill ha. På Peaches, som vi besökte här om dagen, köpte jag åtminstone en New Orleans-skiva: Dr Johns debut »Gris Gris«. Utöver det fick jag med mig fyra diskar som inte har något med staden att göra över huvud taget, nämligen Big Audio Dynamites »The Globe«, Jungles självbetitlade mästerverk, Porno For Pyros »Good God’s Urge« och The Budos Bands »III«. Perry Farrells Porno For Pyros och Mick Jones Big Audio Dynamite blir de två skivor i högen som jag faktiskt inte hört, medan resten är säkra kort som kommer spränga CDJ-giggen i bitar. Priserna för en ny kompaktskiva ligger sällan under 12 dollar, snarare oftast över 20 dollar. De begagnade diskarna får jag dega 9.99 dollar för, dock får jag en gratis tack vare att jag köpt två stycken.

Poro For Pyros

På gatumarknaden French Market, i French Quarter strax bredvid klassiska beignetstället Café Du Monde, gräver jag fram en samling med Professor Longhairs bästa Mardi Gras-låtar. Senare under kvällen ser vi ett band som vår kamrat Pär Stenhammar gästar, en grupp musiker som började som en Longhair-tribut. Spelningen hålls på The Willow, som tidigare hette Jimmy’s och drevs av Jimmy Anselmo, Phil Anselmos släkting måhända? Utanför The Willow stöter vi på en 19-årig rappare som bott hela sitt liv i kvarteret och längtar efter att få se världen. Han har bara lämnat landet en gång, till Honduras som barn, och han verkar tro att vi kommer från en annan planet när vi berättar att vi kommer från Sverige. Jag säger åt honom att lyssna på Erik Lundin om han vill uppleva svensk hip hop, och jag måste upprepa namnet minst tio gånger innan han kan säga det själv.
        De bästa fynden gör jag på Music Factory i French Quarter, där priserna är ännu högre. Jag skiner upp när jag ser Scientists »Dub from The Ghetto« och tar den direkt. Gladast blir jag av att komma fram till Mardi Gras Indians-hyllan där varje skiva pryds av äldre män i grälla färger och fjädrar. Jag väljer Wild Tchoupitoulas enda album, en gulklimp där både The Meters och The Neville Brothers medverkar, producerade av hjälten Allen Toussaint. Nu har jag äntligen en äkta indian-CD från New Orleans i min ägo, en sann fröjd efter en produktiv dag där nya vänskapsband har knutits och där David har köpt ännu fler slagverk.

3 Maj 2017