Profet i NOLA 2017, del II: Rainin’ Pain Down in New Orleans


Chefsideolog Filip Lindström är i New Orleans för Jazz Fest, i sällskap med inslagsproducenten och slagverksfantasten David O. Hägelstam. Följ resan i text och i rörlig bild, steg för steg, under de tio dagar som ska spenderas i Louisiana.

Morgonen igår var lika solig och grann som den är just nu, idag klockan halv nio. Igår gick det dock utför, precis när vi skulle ta oss till Jazz Fest-området. Vi förberedde oss sparsamt med hemmagjorda regnponchos och gav oss ut i det som än så länge bara var ett lätt duggregn med Louisiana-mått mätta. Strax exploderade himlen i ett sådant skyfall som får Way Out West förra sommaren att se ut som en fjuttig dusch i jämförelse. Gator lades under vatten, åskan dånade högt över oss, festivalen förflyttades och ingen förutom vi var förvånade. Vår Uber-chaufför berättade senare hur lokalbefolkningen ser på Jazz Fest och vädret:

»If it ain’t rainin’, it ain’t Jazz Fest«

Vårt plan mellan London och North Carolina blev inställt på grund av vattenproblem och vår första festivaldag blev nära inpå inställd, också på grund av vattenproblem. Dock upphörde det monumentala åskovädret och vi kunde komma in på området, uppspelta över att få se den gamle midnattstripparen Dr John. Doktorn var trött, det märktes, och trots att det var mäktigt att se honom i kött och blod så var spelningen inget som vände min värld upp- och- ner. Jag har i alla fall äntligen uppfyllt min dröm om att se Dr John sjunga »Iko Iko«, något som jag velat göra sedan jag såg honom i TV-serien »Treme«.
        Jazz Fest är belagt på ett enormt område där olika musikstilar representeras här och var. Bäst energi finns i Cuba-tältet, där ett smattrande rytmiskt band utstrålar sådan glädje att jag kommer på mig själv med ett stort leende. Den stora skylten med texten »Viva Cuba« antyder ju om något att den kyliga relationen mellan USA och Kuba har smält på sistone. Nu vill man i USA ta sig en lyxig cigarr, dricka rom och dansa till la musica cubana.
        Jazz & Heritage-scenen huserar äkta NOLA-kultur, såsom Big Chief Monk Boudreaux & The Golden Eagles. Monk Boudreaux är ledare för en av New Orleans många så kallade indianstammar, som klär ut sig i färgglada fjäderdräkter och sjunger en slags folksånger. De olika stammarna styrs av Big Chiefs och är en ovärderlig del av festivalen Mardi Gras och dess parader. Musiken som indianerna framför är baserad på call and response och därför underbara att skråla med i på en munter festival. Bandet The Golden Eagles kompar mässandet med stundtals psykedelia, stundtals reggae och publiken älskar det. En civilklädd indianstam från 9th Ward dansar mest av alla och deras glädje smittar av sig.

Big Chief Monk Boudreaux

När vi går från festivalen hittar min kamrat och inslagsproducent David Hägelstam ett stånd som säljertamburinen, varifrån han köper två stycken. De tar han med sig och ansluter sig till varenda gatumusikant vi går förbi på vår väg mot Canal Street. Först ut är tubaspelaren Tubad, en ung katt som använder tuban som ett medium för funk. Därnäst blir en jazzsaxofonist som står och charmar äldre damer på Canal, där Hägelstams latinorytmer ger jazzblåset ett nytt sväng. Sist ut blir den åldrade gitarristen Daniel, även känd som »Chief« på Royal Street i French Quarter. Han har ett stort vitt skägg, pratar ohörbart och sjunger likadant. Det sista jag kan urskilja innan vi går är att han inte bryr sig om var vi kommer ifrån och att vi kan »eat a bag of dicks«. Det är inte en förolämpning, snarare tvärtom. Han välkomnar oss varifrån vi än kommer i världen och jag tror att han skämtar med oss som om vi vore hans vänner. Jag tror också att »Chief« faktiskt blev glad över att få någon att spela med, han såg lite ensam ut på sitt trappsteg bland alla fulla festivalbesökare.
        Jag älskar att se så många intressanta gatumusikanter, men anledningen till att många av dem står på gatan är inte älskvärd. Det finns stora sociala problem här och hemlösheten syns av mycket mer här än hemma i Sverige. Utifrån vad Monica berättade för oss när hon skjutsade oss från flygplatsen så har många förlorat sina liv i Katrina och inte kunnat få tillbaka några pengar av försäkringsbolag, och heller inte fått någon hjälp från myndigheter. Som sagt så börjar kulturen och stabiliteten komma tillbaka, men klyforna mellan människor är påtaglig.
        Något positivt i det här eländet är att alla människor vi möter på gatorna är väldigt öppna och vänliga, villiga att prata om sina problem för att hitta en lösning på dem. Vi träffar Uber-föraren Willie utanför en bensinmack och han frågar oss en obekväm fråga.
        - Would you think I’m going to rob you if I would ask you if you need an Uber?
        Willie är så van vid att bli dömd på grund av sin hudfärg att måste fråga oss en sådan fråga utifall vi vill åka med honom. Han säger att folk hellre betalar hundra dollar för en taxi med en vit chaufför än tio dollar för en Uber med en svart chaufför, tack vare att sådana fruktansvärda stereotyper fortfarande hålls vid liv. Willie är trebarnsfar och kämpar för att försörja sin familj, men han kan inte göra det tillräckligt för att han är svart i ett rasistiskt land. Jag hoppas att vi kunde ge Willie någon slags positiv energi genom att prata med honom en stund och att visa att vi inte har en sådan märklig bild av världen.
Slutligen, när vi anlände i lördags hittade vi nyfödda kattungar under Jazzvillan på Delachaise Street. Deras mor har gått bort och i natt fick de sova hos oss, rädda och desperata efter närhet. Hela min överkropp är fylld av rivmärken, men det har ändå varit mysigt att ha små krabater hos sig. Nu har myndigheten Animal Rescue hämtat katterna, som förhoppningsvis får ett fint liv.
        Ikväll ska vi besöka Maple Leaf Bar, där George Porter Jr ska uppträda. Läs allt om det i morgondagens uppdatering och missa inte våra Instagramfilmer från New Orleans gator.

1 Maj 2017