Juvelen i Kronan

En intervju med Nite Jewel


Föroreningar, veganska hippiefamiljer, idoldyrkan. Drömmar, ytlighet, fantasier. Ramona Gonzalez, Nite Jewel, Filip Lindström. Projektioner, personer som är mer som personer, Änglarnas Stad. Kultfigurer, normkritik, brun luft. Allt detta går att hitta i denna intervju.

Ramona Gonzalez har precis kommit hem från en hajk någonstans i Los Angeles dit internet inte når. Hon beskriver att staden vanligtvis ser ut som när man tittar ut över en sjö och ser dimma, att luften till och med kan vara brun ibland på grund av alla föroreningar. Just idag har det regnat och hon kunde därför faktiskt se havet under utflykten. Hon liknar upplevelse vid det hon såg när hon körde mellan Köpenhamn och Göteborg, då hon turnerade med musiken hon skapar under namnet Nite Jewel. I Göteborg spelade hon på en klubb som hon glömt namnet på, men som låg bredvid »den där veganrestaurangen«. Jag, som efter en period som vegetarian nu strävar efter att komma bort ifrån resterande animaliska produkter, känner att den här klubben och »den där veganrestaurangen« borde vara något för mig.
        Eftersom Ramona kom ihåg att klubben låg bredvid en vegankrog undrar jag om hon är vegan själv. Det var hon en gång i tiden, men inte längre, och hon säger att hon ändå äter mest linser och brunt ris. Tydligen är det väldigt vanligt i L.A att vara vegan, många är det för att veganismen är en populär klubb som man ser bra ut om man tillhör. Medlemmarna är dock inte mestadels musiker som försöker sprida det veganska budskapet, snarare politiska människor enligt Ramona. Trenden började på 60-talet som en del av hippievågen, delvis via en spirituell kult vid namn The Source Family som kretsade kring restaurangen The Source och det psykedeliska jambandet Ya Ho Wa 13, båda styrda av ledaren Father Yod. Allt detta berättar Ramona för mig, med viss stolthet i rösten, bara för att jag sa att jag intresserar mig för veganism för tillfället.

Father Yod från hippiekulten The Source Family

Som jag nu fått lära mig så är veganism inte ett vanligt ämne för artister i L.A att sjunga om idag. Nite Jewels budskap handlar mer om att sprida Ramonas egna perspektiv på att befinna sig utanför normen, att inte vara i linje med samtidens tankar och att vara någorlunda kritisk mot hur saker och ting ser ut. Detta är Ramonas egen definition av sitt artistskap, direkt översatt till högtravande svenska. Lyssnarna har reagerat positivt på detta och hon ser det som att de olika tolkningarna som människor kan göra kring Nite Jewel är något positivt det också. När en låt är klar och bortlämnad är den inte längre Ramonas, den är öppen för tolkningar.
        Idoldyrkan är för Ramona Gonzalez något märkligt, främst då när den faller på andra. Tidigare idag, kanske under sin hajk, tänkte hon konstigt nog på just den frågan jag ställer, den om hur hon ser på vördnad för en idol. Hon tänkte på hur artister som inte skriver sin egen musik bara är kärl för någon annans budskap, men också på att ikoner som Michael Jackson låter alla sina åskådare projicera sig själva på dem som en bioduk. Ramona själv ville en gång i tiden bli en sådan ikon, en kultfigur. Idag, när hennes karriär snart når sitt tioårsjubileum, vill hon hellre vara en person som är mer som en person, åter igen en lat översättning av Ramonas sägning »I want to be like people who are more like people, you know what I mean?«. Som en sann västkustbo avslutar hon ungefär var fjärde mening med »…you know what I mean?«, inte lika snabbt och ofta som rappare från samma kust men ändå tillräckligt ofta för att det ska vara något som hon knappt tänker på att hon säger.

»...you know what I mean?«

Ramona Gonzalez aka Nite Jewel

Ramona säger att många artister idag marknadsför ärlighet som ett varumärke och jag gör en längre utläggning om hur det finns två typer av artister:

            1.De som positionerar sig själva över sina lyssnare för att nå gudastatusen som bara en ikon kan få.

            2. De som ställer sig på samma nivå som sin publik för att kunna skapa en äkta relation.

Både Ramona och jag ser fördelar och nackdelar med båda typerna och jag tror att vi båda två har valt nummer 2 i våra kreativa liv. Nite Jewels EP »Am I Real?« från 2010 kan måhända referera till hennes äkthet, antingen som person eller som artist. Ramona är inte rädd för att prata med publikationer, det säger hon rakt ut. Hon gillar att tala om sin musik och om samhället, så mycket att hon inte spenderar tid med människor som inte är kapabla till djupa konversationer. I L.A är många inte intresserade av annat än lättsamma ordbyten, säger hon, och går man på en middagsbjudning anses det nästan oartigt att ta upp något allt för djuplodande.
        I en så ytlig stad som Los Angeles är alla ändå välkomna. Alla drömmar får plats i änglarnas stad. Här får drömmarna springa på grönbete och växa sig stora, så stora att deras ägare snart inte kan hålla dem för sig själva. Ramona beskriver en för evigt pågående tävling i att skryta om sina talanger som pågår i L.A. Jag tycker det låter plågsamt men befriande och jag säger att jag borde åka dit och testa hur duktig jag är på att skryta. Kan man skryta stort i Los Angeles kan man skryta störst över allt annars. Enligt Ramona är skrytandet smittsamt i hennes stad och hon säger att jag inte skulle kunna låta bli, att man måste snacka upp sig själv till ytan för att få någon luft. Till och med i änglarnas och drömmarnas stad måste man kämpa för att synas, men vem so helst tillåts att fantisera. Fantasierna som får finnas till i L.A är orsaken till att Ramona vågat bli artist. Alla omkring henne drömde och skröt, så då fick hon också göra det. Drömmar, skryt och en stor dos talang har tagit Nite Jewel lite mer än nio år in i musikkarriären och inom en månad släpper hon den nya skivan »Real High«.

14 April 2017