Niklas Lind i samtal om kärleken

Under hela sitt liv har Niklas Lind sysslat med musik, vare sig det har handlat om att spela bakom andra artister eller att själv stå längst fram i rampljuset. Med sitt svenska visprojekt och sina otaliga andra musikaliska engagemang har han hittat källan till kärleken, det som vi alla söker efter.

Redan för två år sedan såg jag för första gången Niklas Lind på en scen. Då visste jag inget mer om honom och bandet som han uppträdde med då än det lilla mina kamrater hade berättat för mig. Jag hade fått höra om ett liveband som bara måste ses, som fick publiken att stå på bord och stolar för att dansa och sjunga. Lokalen var Glenn Miller Café, tillfället var mellandagarna 2014 och bandet var The Beeters.
        Allt jag fått höra hade stämt, Glenn Miller Café exploderade flera kvällar i rad av The Beeters New Orleans-musik och Niklas Lind tycktes vara född till att underhålla en publik på ett charmigt jazzcafé. Jag, som precis hade skrivit mina första trevande ord som musikskribent, skrev en recension av spelningen för privat bruk, som en slags träning inför något större. Idag har GMC lagt ner och jag var tyvärr tvungen att skriva en recension om The Beeters sista spelning där på nationaldagen 2016, en sorglig dag som firades med en hjärtlig fest. The Beeters fortsätter sin existens under mellandagarna på Scalateatern och det gläder mig att veta att Niklas Lind underhåller oss även på andra håll.

Niklas Lind. Foto: Anton Östlund.

        Till exempel har han gjort en av årets allra finaste skivor, »Gammal Kärlek«, fylld med vacker visa som i sådana skickliga händer som hans kan vändas om till souligt sväng utan att det känns det minsta krystat. Den omväxlingen ligger i Niklas Linds natur och den är till hans direkta fördel, i min åsikt. Han kan, och vill, spela många olika sorters musik, vilket han gör när han är aktiv som turnémusiker bakom andra artister. I de sammanhangen använder han sig av namnet Niklas Gabrielsson, vilket har gjort mig förvirrad ända sedan jag skrev min första Beeters-recension.
        - När vi började prata om lansering, jag och mitt skivbolag, så tyckte de att det var problematiskt när man söker på »Niklas Gabrielsson« och det kommer en väldigt splittrad bild av mig. Deras idé var att radera det där och det tyckte jag var tråkigt, för det är i alla fall för det mesta saker jag står för. Det skulle vara någon slags historierevisionism att säga att jag inte gjort allt det där, så då tog jag släktnamnet Lind istället.
        Behovet av att separera soloartisten Niklas Lind och musikern Niklas Gabrielsson är viktigt, inte bara för skivbolaget, men också för personen som står bakom de båda namnen. Två alias, om än rätt lika varandra, kan öppna upp för kreativa friheter som annars vore stängda.

"Gammal Kärlek"

        - Jag försökte ett kort tag att bara vara artist, att bara köra Niklas Lind-musik, och jag märkte att jag inte mår bra av det. Jag tyckte inte det var kul. Jag har varit musiker hela mitt liv och jag har spelat med så många människor och så mycket olika musikstilar. Det blev något konstigt fokus som jag inte trivdes med alls.
        Omväxlingen är alltså en grundsten i Niklas välmående, både när det gäller musiken han spelar och vad det är han gör. Inte bara är han artist och yrkesmusiker, aktiv på ett gäng instrument, han extraknäcker också som röstskådespelare i tecknad film. Det sägs att en rullande sten inte samlar någon mossa och det stämmer in fint på Niklas Lind.
        - Jag vet inte vad som är hönan och vad som är ägget, om man blir turné- och (i den mån det över huvud taget finns) -studiomusiker för att man är sådan eller om man blir sådan för att man är det. För det innebär mycket, omväxlingen, när man ena dagen spelar gammal jazz och nästa dag med Göteborgssymfonikerna. Det är väldigt svårt att, när man kommit in i det, ändra på det, för det är väldigt kul. Så länge det är något man tycker är någorlunda bra.
        Också när det kommer till språk får Niklas sin omväxling. I Beeters och i vissa andra projekt sjunger han på engelska men när han skriver sin Niklas Lind-musik är det svenska som känns bäst. Han har tidigare skrivit på engelska och förstod inte förrän han gick över till modersmålet vad det var som felade.

Skivan "Bread Crumbs" (2009) utgiven under namnet Gabrielsson.

        - Jag spelade mycket med Oskar Linnros och han var en av de första på länge vars texter jag tyckte var inspirerande och bra, på svenska. Det inspirerade mig att försöka och jag insåg väl att det var mycket närmre mig än något jag gjort tidigare. Jag gav faktiskt ut en platta för sju-åtta år sedan, på engelska, under namnet Gabrielsson. Det var lite som att hitta hem, när jag började skriva på svenska. Hur bra man än är på ett andraspråk så är det fortfarande ett andra språk. Det är som om man målar en vägg, även om man har jättesmå rollers kommer man inte åt riktigt i hörnet. På svenska har man en arsenal av en jävla massa olika penslar. Man kan leka med språket och det var befriande. Jag tänkte inte på det som ett problem när jag skrev på engelska men när jag började skriva på svenska blev det som första vårdagen när man inser att »Så här lätt kan det vara. Jag har tydligen varit deprimerad utan att veta om det«.
Plötsligt blir det mycket lättare.
        Niklas skrattar åt sin egen liknelse, samma skratt som han utstött av ren glädje när jag sett honom sjunga med The Beeters, som bland annat innefattar hans far Krister Ohlsson på trummor. Tack vare fadern har han spelat hela sitt liv och vikarierade för denne redan som tioåring i band som framförde musik från New Orleans. När Krister fyllde 60 bjöd Niklas med honom till NOLA för att gå på jazzfestival, tillsammans med Scalateaterns delägare Conrad Nyqvist, en kamrat sedan länge.
        - Det är en stor festival, berättar Niklas. Det finns ett zydeco-tält och det som nästan var största behållningen var gospeltältet. Jag är allt annat än religiös men det var så nära jag kommit till att bli frälst. Jag kan vara lite avundsjuk på det där, när man har ett specifikt mål med sin musik. Det tar bort alla mellanhänder, tror man på en högre makt och sjunger till den blir jaget väldigt litet. Då handlar det om kraften som jag vill förmedla. Med religiös musik hoppar man över några steg till den där äktheten och det märktes av extremt mycket i gospeltältet i New Orleans.

Foto: Anton Östlund.

Jag frågar Niklas om han känner att han kan komma nära den där kärleken som finns mellan människa och gud, när han sjunger sånger om kärlek mellan två jordliga personer, något som han kan göra som Lind lika väl som under namnet Gabrielsson.
        - Ja, kärnan i kärleken kan man komma åt vad man än sjunger om. I grunden är det egentligen samma kärlek, fast den är riktad till något annat. Jag kan känna nästan samma religiösa upplevelse av musiken i sig eller livet eller vad fan det nu än är. Kärleken kommer ifrån samma källa och ibland connectar man via en person till den källan.
        Kärleken kommer sannerligen ifrån samma källa och vi väljer alla hur vi vill ta oss till den, hur vi vill hämta det vi vill ha. Niklas Lind har valt musiken, eller musiken kanske har valt honom. Oavsett så känner jag att han måste syssla med musik för att komma åt kärleken i sitt liv. Om jag inte märkt det när jag sett honom med The Beeters eller lyssnat på »Gammal Kärlek« så märker jag det när jag pratar med honom i lugn och ro. Musiken, och kärleken, genomsyrar honom och hans många kreativa utlopp ger oss en direkt väg till källan som vi alla försöker hitta.

22 september 2016