In i ljuset träder Niels Gordon med bedårande monoton musik och en förkärlek för det tyska och det analoga. Följ spekulationen kring vad syntmusik egentligen är, se två sidor av att ha ett alter ego och upptäck vad det innebär att göra något som många anser vara helt idiotiskt.

På senare tid har det dykt upp ett antal intervjuer med band inom syntgenren på Profet. Då tänker jag givetvis på Fatal Casualties och Kite, två duos som båda ser sig själva som en del av syntscenen, men som ändå anser sig stå utanför den. Av inblickarna i syntmusiken har jag fått lära mig att dess fans är lojala och väldigt bestämda kring vad som egentligen klassas som synt. Kite och Fatal Casualties står på varsin sida av fenomenet och på ytterligare en flank finns Niels Gordon och Plonk, det artistkollektiv Gordon tillhör som släpper samlingsskivan »We Are Machine Pop 3« 1 december. Plonk består av ett tiotal artister som gör musik de kallar just Machine Pop, starkt inspirerat av Kraftwerk. Många delaktiga utgår ifrån de tyska pionjärerna när de gör sin egen musik och tillsammans kan Plonkstallet representera hela Kraftwerks karriär. Kollektivet arbetar tillsammans för att spela in, ge ut och marknadsföra skivor. Alla hjälper alla med det de kan dra till stacken och Niels Gordon liknar samarbetet vid The Avengers, en grupp individer med egna styrkor som tillsammans når nya höjder.

Niels Gordon. Foto: Marcus Jernberger

Niels Gordon gör inte musik som medvetet ska låta som Kraftwerk, han gör sådant som vill kännas rätt för honom, dock hörs influenserna på hans vackert monotona skiva »Ohrnacht«. Det intresserar mig hur ett flertal syntartister som jag talat med känner likadant om genren, därför frågar jag Niels Gordon om även han gör det.
        - Jag känner att det finns en tydlig mall för vad som är synt, något som är definierat sedan tidigt 90-tal med både syntpop och EBM, som jag inte tycker är synt. Eller, det är klart att det också är synt men när jag upptäckte elektronisk musik så var det mycket Kraftwerk och tidiga Human League, det som hände under 70-talet, säger Niels.
        - Var det då du blev frälst? undrar jag.
        - Det var nog ’83, när jag hörde »Tour De France« med Kraftwerk. Det är en av de första skivorna jag köpte, när man hade gått ifrån barnmusik och Boppers, sådant som man köpte när man var liten. När jag började definiera någon slags musiksmak var det Kraftwerk som kom väldigt tidigt. Nu är »Tour De France« rätt så sen men man började leta sig tillbaka till rötterna och det var i samma veva som jag fastnade för Depeche Mode och Human Leagues tidiga skivor där man hittar råhet inspelat på tvåkanaliga bandspelare och det har jag på något sätt alltid längtat till. Det känner jag är synt för mig, sen får ju alla tycka vad de vill. Men den scenen känner jag inte att jag har så mycket gemensamt med.

Foto: Marcus Jernberger

Niels Gordon är en syntälskare som inte helt identifierar sig med scenen han slussas in i av lyssnare, precis som Fatal Casualties. Det Niels har gemensamt med många andra i och omkring genren är en dragning till det analoga. Antalet ickedigitala syntnördar är nästan lika stort som de åter frälsta vinylsamlarna och besattheten kring analoga metoder att göra elektronisk musik är ett fenomen i sig. Likt samlandet av vinyl kan det vara ett sätt att hävda sig, ett sätt att slå sig för bröstet. För Gordon blir syntarna en väg till en egen värld.
        - Jag har försökt göra musik på dator. Jag hade ett gäng syntar och en lokal, jag och en kompis - i mitten av 90-talet - där vi aldrig spelade in något utan bara lekte med prylarna. Det var jävligt givande, sedan flyttade vi åt olika håll och man började sitta med dator och fick inget gjort, för man har så många möjligheter.
        Då Niels Gordon, som egentligen heter Niklas Karlsson, flyttade ut på landsbygden utanför Göteborg med sin familj byggde han en separat studio där han kunde få plats med sina syntar. Jämfört med att göra musik på dator, där inget hände, tycks kreativiteten med syntarnas hjälp bli något spirituellt.
        - Målet var kanske inte att skapa en slutprodukt av musiken, utan målet var egentligen att få umgås med sina syntar. Det är en form av avkoppling, när man börjar ratta och koppla ihop kan man gå in i det så totalt.

Niels Gordon i sin studio.

Niklas Karlsson talar om Niels Gordon som en tredje person, som dök upp första gången redan 1986 i bandet Die Streichholzjungen, vilket på svenska betyder Tändstickspojkarna. Då spelades musik som liknade Deutsch Amerikanische Freundschaft och Fad Gadget, varav den senare jag fallit för tack vara Niels Gordons tips. Sedan slutet av 80-talet har Niklas Karlsson kallat sig för Niels Gordon i sammanhang där han gjort elektronisk musik, vare sig det varit endast för hans egna öron eller ej. Idag har relationen mellan Karlsson och Gordon ändrats.
        - De senaste två åren har jag börjat tänka på det [Gordon] som en separat person som jag kan gå in i för att koppla bort verkligheten. Egentligen handlar det om att gå ut till sin friggebod och skruva syntar men jag försöker också separera vardagen där man har jobb och familj, där man är en vanlig person. Det kan vara rätt skönt att inte vara den personen alls, även om Niels Gordon och Niklas är i princip samma behöver jag inte vara alla delar. Jag kan förstärka vissa delar. Jag gör det för mig själv, jag ska inte säga något annat, men det är kul att visa att man inte bara behöver vara en person som går till jobbet och gör det man ska och fixar med tvätten och skottar snö. Man kan också göra något som i väldigt många människors blick ser helt idiotiskt ut, att samla på stora orglar i ett rum där man sitter och ger sig hän.
        - Omger du dig av många vänner som delar ditt intresse för det analoga och att samla? frågar jag, riktat kanske mer mot Niklas Karlsson än Niels Gordon.
        - Dels har man lärt känna några när man blivit mer offentlig i rollen som samlare, så det finns några stycken. Jag kan säga att personerna jag omger mig med som tycker att det är väldigt besynnerligt är betydligt fler än de som tycker det är naturligt, skrattar Niklas Karlsson till svar.

Foto: Marcus Jernberger


        Tidigare i år intervjuade jag vissångaren Niklas Lind för Profet. Han heter egentligen Gabrielsson i efternamn men använder sig av Lind för att avskilja sin solokarriär ifrån sin verksamhet som turnémusiker. Niklas Karlsson å andra sidan begagnar istället ett annat namn för att skapa en slags karaktär där han kan få leva ut sådant som kanske inte accepteras av människor som inte förstår sig på hans intresse. Vi ser två sidor av samma mynt, två varianter av att bruka ett artistnamn, olika orsaker och olika utgångar. Namnet Niels Gordon och dess ursprung, Die Streichholzjungen, samt alla de tyskspråkiga låttitlarna på »Ohrnacht« antar jag måste ha sin rot i en smak för det tyska, vilket jag frågar Niklas Karlsson om.
        - Jag har bott i Tyskland, berättar han. Det är väl egentligen Kraftwerks fel. Det var väl i femman som jag köpte »Tour De France«. När vi var i den åldern var jag och några kompisar väldigt tydliga med att vi bara lyssnade på synt och breakdancemusik och jag tror jag var den enda någonsin som tyckte att tyska var det roligaste ämnet i skolan. I tjugoårsåldern bestämde jag mig för att lära mig tyska på riktigt och så bodde jag i München till och från i några år. Då åkte man på studieresa till Düsseldorf och försökte leta upp Kraftwerks studio. Jag lyssnar mycket på tysk musik, särskilt den tyska New Wave- och- punkvågen är så explosiv för att det de skulle göra uppror mot var föräldrar som kanske varit delaktiga i andra världskriget. Tysk musik får ofta ett löjets skimmer över sig men det finns en nakenhet till den, det kan bli patetiskt på ett bra sätt. Sedan tycker jag själv att det tyska kan bli lite schablonartat, nästa skiva kanske det inte blir en enda låt som har en tysk titel. Det blir ett europeiskt tema, »Central European Time« ska den heta. Musikmässigt är det kopplat till Centraleuropa.
        Istället för Tyskland riktar Niels Gordon in sig på Europa på det kommande albumet. Han döper låtarna efter tider på dygnet, på olika europeiska språk. Först ut blev »Ausma«, vilket betyder »gryning« på lettiska. Ordet gryning var passande för den nya musiken han började göra efter »Ohrnacht«.
        - Det fanns en känsla av att vara ute i ljuset när jag hade släppt »Ohrnacht«, för jag skulle börja göra musik när jag berättat för alla att »Det här är jag«. Sedan har det blivit ett annat tema av det, jag gör ofta musiken sena kvällar. Då har man några timmar när man kan gå ut och vara sig själv – eller någon annan – och då har man kollat på nyheterna och det är mycket skit som händer. Jag är ofta mörk i sinnet i kopplingen till Europa, med flyktingvågen och hur Europa stänger. Man är alltid lite kluven, men jag har egentligen inga budskap med det jag gör. Om något så är det väl att man vill att det ska finnas en värme, att det inte ska framstå som aggressiv. Jag tror jag lyckas, i alla fall inför mig själv, med att känna att jag gör det ärligt.

Foto: Marcus Jernberger

Gryningen har kommit för Niels Gordon efter en långvarig, smådunkel morgonstund där han existerat men inte trätt ut i ljuset till fullo. När han nu gör det finner jag det uppfriskande att han för med sig en ny tematik till syntmusiken, som uppenbarligen är aningen låst i sin definition. Syntmusik har tidigare romantiserat idén om Europa och Niels Gordon ifrågasätter den. De tankegångarna, vårt trevliga möte och den perfekta monotonin i musiken han gör garanterar Niels Gordon en plats i Profetfamiljen från och med nu, vilket innebär att det som hörs från Gordon i framtiden kommer eka på Profet.

20 november 2016