Regeringens Musikexportpris kontra Brown Island In The White Sea

Från finrummen till det Vita Havet

På en och samma dag närvarar Chefsideolog Filip Lindström både på utdelningen av Regeringens Musikexportpris och på en utställning på Konstfack anordnad av skolans första grupp bestående av konstnärer med bakgrund från hela världen, Brown Island. Tillställningarna tar upp vitt skilda aspekter av vad det innebär att vara svensk, från finrummen till det Vita Havet.

Jag träder in på Utrikesdepartementets kontor med en rädsla som infaller varje gång jag har med formella och högtidliga arrangemang att göra. Det är en irrationell rädsla, jag har ingen orsak för att vara rädd för vakterna som ser till att obehöriga inte kommer in på utdelningen av Regeringens Musikexportpris. Troligtvis är jag rädd för att någon ska säga att jag inte passar in på en sådan tillställning och jag försöker borsta bort den känslan när jag kommer in i den stora salen där ceremonin tar plats. Senare samma dag ska jag besöka Konstfack för att bevittna en utställning som ordnas av Brown Island, skolans första studentgrupp som står emot den vita normativa omgivningen. Jag tror instinktivt att jag passar in bättre där än bland kostymklädda makthavare inom musik och politik, men det är bara rädslan som tränger sig på igen.
        Två pris ska delas ut under eftermiddagen, för tjugonde året i ordningen. Ett ska ges till en artist eller akt som under det gångna året främjat svensk musikexport och förbättrat bilden av Sverige utomlands. Det andra, hederspriset, ges till en motsvarighet som gjort detsamma, men under en längre tid. Ghost, Galantis, Yung Lean och Zara Larsson är alla nominerade till det första. Senare under kvällen, långt efter utdelningen, ger Kulturnyheterna den passande kommentaren att priset handlar mer om export än om musik.
        Jan Gradvall, denne mästare i konsten att sitta i jury, är moderator för kalaset. Han berättar att han varit i denna stora sal många gånger i egenskap av vetgirig musikjournalist och träffat många musikintresserade handelsministrar, däribland charmtrollet Leif Pagrotsky som ska ha bjudit med Jan på Death Metal-konsert enligt uppgift. Den nuvarande EU- och- Handelsministern Ann Linde presenteras och inleder med en skakig men kärleksfull acapella- tolkning av Robyns »Do You Really Want Me (Show Respect)«. Därefter sätter hon igång ett tal som tar upp de exakta intäkter som svensk musikexport står för och hon pratar gärna om hur Sverige visas upp utåt. Det etableras att export av alla slag ger Sverige fler öppna dörrar och välkomnande leenden. Min tolkning blir att det det kvittar om varan som exporteras är en svensk bil eller en svensk artist. Linde introducerar organisationen Export Music Sweden (ExMS) som arbetar för att förbereda artister och »göra dem redo för export«. Hon avslöjar att ExMS utfört stordåd för tillväxten i svensk musikindustri och att de kommer få fortsatt näringsstöd.

EU- och- Handelsminister Ann Linde

Zara Larsson blir föga förvånande tilldelad priset, vilket jag anser är rättvist eftersom hon enligt de kriterier som behöver mötas är den perfekta exportvaran. Hon stärker onekligen bilden av Sverige och det går inte att komma ifrån att hon är en ypperlig förebild. Jag tycker det dock är tråkigt att motiveringen som Ann Linde läser upp fokuserar på hur många gånger Larsson har streamats på Spotify, mer än hur mycket glädje hon ändå skänker stora delar av världen. Hederspriset går till Nina Stemme, ledande sopran på världens operor, och jag finner det uppfriskande att en klassiskt skolad sångerska uppmärksammas.
        För protokollet vill jag anmärka att jag respekterar detta pris och att jag förstår dess syfte: Den ökade tillväxten, de höjda intäkterna och det förbättrade förtroendet. Jag respekterar även en del av tanken bakom organisationer som ExMS, att göra det lättare för svenska artister att nå ut med sin musik till resten av världen. Jag respekterar dessutom det faktum att regeringen bjuder mig på tårta och välsmakande alkoholfritt bubbel så här på en tisdag, det är en trevlig överraskning. Dock får jag sämre eftersmak i munnen av formuleringarna »tillväxt«, »intäkter« och »göra dem redo för export«. Jag är inte van vid att prata om musik på det viset, som om det lika gärna kunde vara en bit kött eller en majskolv, som ska paketeras och säljas för att dra in så mycket pengar som möjligt. Att jag finner detta märkligt beror helt och hållet på min personliga smak. Jag föredrar en ekologiskt odlad majskolv, som kanske inte har en helt jämn färg men som smakar äkta, före en inplastad GMO-majskolv som ser ut som om den är plockad direkt ur Kalle Anka på julafton. Musik tappar sin mänskliga värme och magi om den reduceras till intäkter, tillväxt och export. Jag vill också påpeka att man bör ändra termen »att vinna Regeringens Musikexportpris« till »att bli tilldelad Regeringens Musikexportpris«.
        Zara Larsson framför sitt tacktal genom ett förinspelat meddelande, då hon inte kan närvara vid utdelningen. Hon får frågor som »Vad betyder Sverige för dig?« och om vad människor utomlands tycker om Sverige. Jag ser att detta är några av de bakomliggande intressen som har skapat behovet för ett musikexportpris, hur Sverige uppfattas som nation.
        Ola Håkansson är VD för Zaras skivbolag TEN Music Group och dessutom en man jag har stor respekt för tack vare Ola & The Janglers. Han tar emot prisstatyetten å Zaras vägnar och säger då att hon är »löjligt svensk«. Där har vi ännu en formulering som är värd att tänka på både en och två gånger.

Nina Stemme

Från Utrikesdepartementet åker jag till Konstfack och vernissagen Brown Island In The White Sea, där jag kan fundera mer på vad det innebär att vara svensk. Brown Island är skolans första grupp bestående av människor med annan bakgrund än den vithetsnormativa som annars råder. Med en vernissage innehållande verk från lärosätets alla institutioner visar de att de också ska ha rätt att ta plats på en skola där de fortfarande är en liten minoritet. Brown Island bidrar med en oas där alla kan få friheten att skapa konst, där jag känner att fokus ligger på gemenskap och glädje runt kreativitet. Medverkande från Brown Island är Behin Roozbeh, Rudy Loewe, Tony Karlsson, Alejandro Montero Bravo, Anna Möller, Nathalie Ruejas Jonson, Cassandra Lorca Macchiavelli, Salle Hilowie, Rolf »Butcher Queen« Backman Ossandón, Ruhani, Nachla Libre, Luis Jara och Fernando Caceres.

Utställningen tar plats i Vita Havet, den stora vita sal som ligger precis bredvid Konstfacks cafeteria. Nyss var jag i de ekande marmorhallarna på Utrikesdepartementet, nu är jag plötsligt på den Bruna Ön i det Vita Havet. Det sprejas slagord på de vita väggarna, det hänger en papier maché-docka föreställande Donald Trump i taket, en provisorisk vägg är täckt av Rudy Loewes självutlämnande serieteckningar och Rolf Backman Ossandón glider runt i ett badkar på hjul fylld med utplattade tuber av Svennes Kaviar. Överallt syns konst och överallt cirkulerar människor som har trevligt och gör saker tillsammans. Sara Nazari och Simon Matiwos läser dikter och Profetvännen Mariam Venus gör ett framträdande med fokus på frihet och samförstånd. Hon talar från scenen om att vi alla passar in i Sverige, att ingen ska få berätta för dig vilken nationalitet du har. Du bestämmer själv vad du identifierar dig som. En satsning som Brown Island In The White Sea, en sådan här näve i luften för människor som kräver sin plats här, det är vad som är »löjligt svenskt« för mig. Det här är vad som förbättrar bilden av Sverige utomlands, det här är vad som kan öka tillväxt och höja förtroende, det som verkligen kan öppna dörrar och skapa välkomnande leenden.

22 Februari 2017