Vid Morrisons grav

Idag besökte jag Jim Morrisons grav. Rocklegenden, sångaren i The Doors. Han levde sina sista dagar i Paris och dog 1971, bara 27 år gammal.
         Nu vilar han på kyrkogården Père-Lachaise, som ligger alldeles bredvid vår lägenhet, tillsammans med andra legender som Oscar Wilde, Edit Piaf, Honoré de Balzac och Amedeo Modigliani.
         Jims minnesplats är omgiven av kravallstaket för att hålla missionärer från att komma för nära. Därför känns det som att jag står längst fram på en konsert när jag kollar in hans grav.
         Graven är grå. Mycket enkel jämfört med många andra gravar på den här kyrkogården som är utsmyckade med bronsbyster, stenstatyer i helkropp och till med små hus.
         Det ligger massor av blomster på graven från vallfärdande fans. Uppepå vilar ett svartvitt foto av mannen själv, hans blick är definitionen av cool. I stenen står ristat: Jim Douglas Morrison, 1943-1971.
         Kravallstaketet är bombarderat av hårtofsar av blandad kulört och storlek. Här och där har besökare låst fast hänglås. Ett träd intill är klätt i ett bambutäcke där folk kan skriva små hälsningar i stället för att rista in dem barken.
         Bredvid mig står en kvinna. Hon har blont hår, rödmålade läppar, ljusblå jeansjacka, svarta byxor och slitna boots.
         Hon tar några foton av graven. Hänger sen med armarna över kravallstaketet. I handen håller hon en blomma, kanske en prästkrage fast med fler knoppar.
         Hennes kille ställer sig intill och jag hör henne säga att hon vill göra något men inte riktigt vågar. Vill du lägga blomman på graven? frågar jag för att ge henne kurage.
         - Nej, jag vill ta ett bloss med honom, svarar hon som om hon längtat efter att yttra orden. Är det okej för dig om jag tänder? Hon håller upp en liten cigarett rullad i tunt papper.
         - Självklart, säger jag, go ahead. Hon tänder, tar några bloss och nickar åt Jim. Passar sen till pojkvännen som gör samma sak innan han passar tillbaka.
         - Vill du vara med? frågar hon mig. Gärna, en hit kan jag ta, svarar jag. Hur ofta får man chansen att dela en rök med Jim Morrison liksom.

Kravallstaketet framför Jim Morrisons grav

Trots att han bara blev 27 år gjorde han avtryck. Kombinationen av hans texter, sångröst, sex appeal, upproriska personlighet och mystiska död har fått många att se honom som en av rockens största ikoner.
         Själv har jag inte lyssnat så mycket på The Doors men när jag lärde mig varifrån namnet kom fattade jag att gänget måste varit på en bra tripp. Det är taget från en bok av författaren Aldous Huxley där han beskriver sina intryck efter att ha käkat meskalin från Peyotekaktusen.
         Aldous Huxley tog i sin tur namnet från William Blakes skrift »The Marriage of Heaven and Hell« där Blake skriver: »If the doors of perception were cleansed every thing would appear to man as it is, Infinite.«
         Antagligen levde Morrison efter detta citat. Hans väg till oändligheten var starkt influerad av den franske poeten Arthur Rimbaud. Precis som han trodde Morrison på en förlängd förvirring av sinnena för att nå till det okända. Favoriten var alkohol men ryktet säger att det var heroinet som tog hans liv i den där Parislägenheten för snart femtio år sedan.


Tjejen tar ett till bloss och planterar försiktigt den lilla prästkragen i filtret. Vackert, ett riktigt konstverk. Ett bloss kvar för Jim, säger hon sedan och slänger ciggblomman mot graven.
         Den landar ungefär en meter kort. Close, säger killen. Close enough, lägger jag till och de nickar instämmande. Sen knyter jag min hårtofs runt en stolpe på staketet, önskar paret »bonjournée« och går vidare bland gravarna på Père-Lachaise.