Omfamna Misslyckandet

En intervju med Music Is The Weapon


En sak kan utan vidare bli en annan, blinka en gång och de har plötsligt strålat samman, för just samma sak kan du råka ha, som din förebild en gång ej gjorde så bra. Ty misslyckande är blott en anhalt på vägen till att för evigt bli en sann musikalisk sägen. Att trägen kämpa i alla lägen tills du nått något nytt är vad du gör tills ditt förflutna har flytt. Bytt har din tanke från förr med ens blivit, när du din bild av dig själv helt har rivit. Visst är det knivigt men resan är sån’, åtminstone för Music is the Weapon.

Foto: Robin Haldert

Samma dag som jag ska träffa två delar av det massiva afrobeatbandet Music is the Weapon minns jag med ens hur jag först hörde talas om dem, vid ett rätt speciellt tillfälle. Det var under den första riktiga intervju jag gjorde på uppdrag av en tidning, då jag mötte Markus Dextegen och Kate Akhurst i duon Kate Boy för The Forumist. Jag kommer ihåg hur nervös jag var men att den intervjun och stämningen som uppstod ändå satte tonen för hur jag har fortsatt göra mina intervjuer sedan dess. Jag letade upp den gamla engelskspråkiga intervjun och hittade ögonblicket då jag kom i kontakt med Music is the Weapon, förevigat i text:

»It is very important to tribute beautiful music« says Markus. »I would never put down anyone who tries to replicate a musical emotion« he adds and mentions the Swedish group Music is the Weapon who reincarnates the energy of the remarkable Fela Kuti.

När jag återger mitt minne för Music is the Weapons trumslagare Wille Alin och gitarristen Jesper Lundquist tackar de och bockar, men självklart är bilden som Markus Dextegen hade av bandet inte exakt densamma som de i sig har.
        - Det är väl ingenting man skulle säga själv, att man tar tillbaka själen till den nigerianska funken, säger Wille och spekulerar i vad den där energin kan komma ifrån: Det kanske är att det är ett sound vi letar efter men också att det live blir något annat. Det brukar ta ett par låtar, sedan blir det som ett tåg som bara går av sig självt när det sitter ihop.
        Music is the Weapon är ett väldigt stort band, med elva medlemmar i grunden och ibland fler på scen. Utifrån det Wille säger antar jag att tåget lämnar stationen när hela truppen är samlad och man blivit varm i afrobeatkläderna. Afrobeat är likt krautrock på så vis att dess upprepade groove mår bäst av att mala på under lång tid. Genrens mästare och pionjär var den nigerianske bandledaren Fela Kuti, som Markus Dextegen nämnde i samband med Music is the Weapon. Jesper Lundquist började sin relation till Kuti och annan västafrikansk musik, till exempel jägarmusik från Mali, tidigt i livet.
        - Jag har varit inne på Fela Kuti sedan jag var jätteliten, typ tio-elva, då jag började lyssna och spela gitarr till. Det var för långt bort att tänka att jag kunde vara med i ett sådant band, jag bara slog på en Fela Kuti-platta och spelade till, Jag tänkte att det inte skulle vara mer än så.

Music is the Weapon. Foto: Ellie Kellerman

Det blev mer än så för Jesper eftersom han och hans nyfunna kamrater på folkhögskolan i Bollnäs gick ihop 2007 och startade Music is the Weapon. Alla som medverkar idag har varit delaktiga på ett eller annat sätt sedan starten, MITW är ett kompisgäng som spelar tillsammans. Till en början var bandet en ren tribut till Fela Kuti, men det upplägget kändes till slut inte hållbart.
        - När vi fick tillfälle att spela in första skivan hade vi inte ens några låtar, säger Wille. Då hade vi inte en egen grej, vi hade inget koncept och spelade ungefär som det [Fela Kutis musik] var. Jag kommer ihåg att jag fick ångest över att vi skulle spela in de låtarna, för det kan inte bli bättre.
        - Det kan bara bli sämre, säger Jesper.
        - Ja, exakt, det bästa som kan hända är att det blir sämre, tycker Wille. Då fick vi stressgöra låtar. Det var bra att vi gjorde det, så här i efterhand, att det blev en egen grej.
        Wille går noggrant igenom afrobeatens byggstenar och hur han som trumslagare inte är mittpunkten. Han kan istället spela emot eller med de olika delarna av orkestern och själv tolka svänget som kastar kol i elden som för Music is the Weapon-tåget framåt. Han beatboxar fram ett vanligt funkkomp och sedan ett afrobeatkomp för att jag ska förstå vad som skiljer dem åt: i grunden bara att lägga tyngden på ett annat slag och på så sätt flytta groovet. Funk kan vara tillbakalutat, medan afrobeat går till attack. Skrivandet av egna låtar i den formen var ett stort steg för Jesper, som ju haft musiken med sig länge. Nu menar han att Music is the Weapon släppt på konceptet som de började sin bana med.
        - Om folk inte skulle kalla oss för afrobeatband så skulle jag inte säga emot.

Foto: Robin Haldert

Music is the Weapon är uppbyggt av medlemmar som alla spelar mycket annan musik och som i vissa fall även spelar andra instrument än vad de gör i MITW. Till exempel är gruppens klavesspelare, Mattias Hidemo, egentligen klassiskt skolad violinist. Klaves räknas av många inklusive mig bort som ett enkelspårigt och enbart färgläggande instrument, men jag har fel. De två pinnarna spelar en större roll i afrobeat än vad jag kunnat tänka mig, och klavesspelaren spelar en större roll i Music is the Weapon än man kan tro.
        - Vi har märkt att vi kan ha det väldigt svårt om han inte finns med där på klaves, säger Jesper. Den är viktig. När Fela Kuti körde fick alla, oavsett vilket instrument man egentligen spelade, börja på klaves. Han sa att man ska kunna det. De senaste åren har vi tagit in det faktumet att Mattias är violinist också.
        - Det är helt jävla idiotiskt att vi inte kom på det tidigare, skrattar Wille.
        - Det är nog för att jag i alla fall i början var väldigt rigid med hur afrobeat ska spelas, men det är mycket roligare när man kan släppa på det. Det blir en helt ny värld, säger Jesper.
        Stundtals använder MITW ändå sina andra färdigheter, det händer med andra ord att fiolen åker fram. Wille tycker det är roligt med överraskningen som publiken får när Mattias Hidemo har stått en hel konsert och kämpat med sina pinnar tills svetten rinner, för att helt plötsligt plocka upp en fiol och dra ett solo.
        - Det blir ju som att vaska talangen. Det är ju inte det men för publiken blir det som att »Han kan ju lira, varför står han bara med de där jävla pinnarna?« Men som sagt, skulle man ta bort det skulle det inte alls vara samma grej.

Foto: Ellie Kellerman

Jespers spelstil på gitarren är marinerad i den västafrikanska musiken han slukat, där instrument med hög ljudfrekvens ligger på knäppande rytmiska former. Den avfärgningen fortlöper också till är han spelar jazz, vilket man ofta gör om man har gått på musikfolkhögskola. Ånyo dras den nigerianske afrobeat-konungen in i konversationen, när Jesper ska dra paralleller mellan två genrer.
        - Det hör ihop, i afrobeat-grejen är det mycket jazz. Fela Kuti gick ju Jazzmusik i London.
        - Jag läste en intervju med Tony Allen [trumslagare i Kutis band], säger Wille. När de började försökte de spela New York-jazz, men de tyckte inte det lät lika bra som Coltrane så de kom på en annan grej istället.
        När Wille delar anekdoter om förebilderna beskriver han omedvetet sitt eget bands historia, den om en grupp som försöker göra en sak men till slut börjar göra en annan. När jag anmärker denna likhet svarar batteristen:
        - Ja, exakt fast tvärtom. Vi försökte spela afrobeat och så slutade det med att det blev jazz istället.
        - Bra musik uppstår oftast när man misslyckas med att försöka göra något som någon annan, säger Jesper vist.
        - Och att omfamna det som är, anser Wille.
        Jesper yttrar därefter de ord som får bli slutfrasen för det här stycket om Music is the Weapon, afrobeatbandet som till slut hamnade tillbaka i jazzen. Jag skulle gärna vilja ta åt mig äran för orden, men det kan jag inte med äran i behåll drista mig till att göra. Här kommer de i alla fall, så pass på, för de handlar om vad man måste göra för att nå storhet:

Omfamna Misslyckandet

23 Maj 2017