MADNESS 2016 – inget att generas över!

När jag i våras blev varse om att Madness skulle komma till Sverige och Gröna Lund så kändes livet plötsligt lite gladare – »Well if this is Madness, Then I know I'm filled with gladness!«

Mark Bedford och Chris Foreman.
Foto: Roger Karlsson.

        The Invaders grundades 1976 av Mike Barson, Chris Forman och Lee Thompson. Två år senare bytte de namn till Morris and the Minors och då ingick även Graham »Suggs« McPherson, Mark Bedford, Chas Smash och Dan Woodgate. Senare samma år så tog de slutligen namnet Madness som en hommage till deras gemensamme favoritartist, Ska- legenden Prince Buster. Året efter släpptes första singeln »The Prince« på skivbolaget Two- Tone. Detta blev en smärre hit som ledde till ett kontrakt med Stiff Records och senare samma år följde debutplattan »One Step Beyond« (även det en Prince Buster-sång). Vissa framgångar följde de kommande åren/plattorna – framför allt lokalt i Storbritannien med låtar som »Night Boat to Cairo«, »My Girl« och »It Must Be Love« (en cover på Labi Siffre’s original). Men deras första riktigt stora hit blev »Our House«, som väckte intresse både internationellt och hos en helt ny grupp fans.
        I slutet av 1986 släpptes singeln »(Waiting for the) Ghost Train« som annonserades ut som deras avskedssingel. Men två år senare så körde Thompson, Foreman, Smash & McPherson igång igen, nu med prefixet The före Madness – för att urskilja sig från det ursprungliga bandnamnet. En platta släpptes, men utan egentliga framgångar och bandet la ner verksamheten samma år. Graham »Suggs« McPherson testade även vingarna helt solo, bland annat med singeln »Cecilia« (cover på Simon & Garfunkels klassiker).
        I början av 90-talet så samlades hela bandet igen, nu för att under samlingsnamnet Madstock genomföra två konserter i Finsbury Park, London, något som upprepades 1994, 1996 och 1998. Efter sista Madstock så sas det att det nu definitivt var slut. Men 1999 så bar det ut på turné igen – bland annat till Los Angeles.
        2012 firades den brittiska kulturen, något som genererade en Madness-spelning på taket av Buckingham Palace under drottningens diamant-jubileum. Samma år framträdde de även under avslutningsceremonin för de olympiska spelen i hemstaden London.
        I år släpps deras tolfte studioalbum »Can’t Touch Us Now«, singeln »Mr Apples« finns nu tillgänglig.

Foto: Roger Karlsson.

        Jag var inte överdrivet orolig för att det skulle bli en genant gubbig revival-spelning, med trötta farbröder som mimar gamla slagdängor blandat med nya okända låtar för att sälja sin nya platta. I publikhavet framför stora scenen på Gröna Lund fanns ett förvånansvärt stort antal unga fans, givetvis fanns här också fans i min egen ålder, dessutom ett och annat hardcore Ska-fan. Många röda Fezar (ett av bandets signum) skymtades givetvis också bland publiken. Dessa såldes i det välbesökta merch-ståndet. Jag nöjde mig med att köpa en svartvit t-shirt.
        Ganska prick klockan 20.00 klev »Suggs« och övriga medlemmar upp på scenen, efter några korta hälsningsfraser så körde de igång med »One Step Beyond«. När det fortsätter med »Embarrasment« så dyker en liknelse upp i mitt huvud. Detta hade ju kunnat bli genant, men i det läget fanns inga tecken på detta. För det är definitivt inga trötta gubbar som lirar, även om alla blivit drygt trettio år äldre så är det pigga och nog så »Nutty«! Chris Foreman liknar skådisen Bob Hoskins och »Suggs« fyller ut sin randiga tröja och mörka kostym lite mer än tidigare, men några egentliga ålderskrämpor syns inte till.
        Det spelas många och bra klassiska låtar, blandat med några nya (för mig än så länge okända) sånger, bland annat titelspåret från kommande plattan. Några covers smygs också in i listan, bland annat Prince Busters »Girl Why Don’t You« och reggae-låten »I Chase The Devil« av Max Romeo, som jag inte tidigare hört. Men lite mer överraskande så kör Chris Foreman en solo-version av »Highway To Hell« under »Chrissy Boy’s Showtime«. Efter nitton låtar på totalt knappt sjuttio minuter så rundar de av med »It Must Be Love«. Jag blir lite orolig för att det verkligen ska ta slut redan där. Gensvaret från publiken är inte fullt lika massivt, kör de några extranummer utan en rejäl inropning från fansen? Självklart så blir det flera låtar!
        Första extranumret blir den nyligen släppta singeln »Mr Apples«, en fristående fortsättning på en av mina favoritlåtar »In The middle of the Night«, som tyvärr inte ingår i konsertrepertoaren 2016. Madness har flera låtar som handlar om personer av tvivelaktig karaktär. Denna singel lockar i alla fall mig till att längta efter den kommande plattan.

Graham "Suggs" McPherson
Foto: Roger Karlsson.

        Konserten avslutas med två klassiska nummer från debutplattan »One Step Beyond«, först ut »Madness«. När Thompson sedan ställer sig tillsammans med blåssektionens barytonsaxofonist så sprider sig en varm känsla inombords, jag förstår vad som nu komma skall, ett rejält brölande tjut! Detta signalerar starten på »Night Boat to Cairo«, med en handduksdraperad »Suggs«. Och jag minns intervjun jag läste i en svensk tidning med just honom i samband med Madness besök i Stockholm tidigt 80-tal, ombord på en Djurgårdsfärja så talades det bland annat om Cairo-båten.
        Men sen tar det slut, klockan är kvart i tio när publiken sakta men säkert börjar ringla sig ut från Gröna Lund. De flesta bör, precis som jag, ha varit mycket nöjda med denna konsertupplevelse.
        Jag har dock några minustecken, jag tycker att ljudet periodvis var dåligt, det kan ha berott på vädrets makter (starka vindar svepte över Djurgården under fredagskvällen). Sen måste jag återigen återkomma till pianot (se mina tidigare artiklar på Profet). Men i detta fall är det raka motsatsen till mina tidigare protester, för här saknar jag snarare pianot. Detta instrument har en så stor del av min uppfattning av Madness ljudbild. Men under konserten på Gröna Lund så hamnar det allt som oftast i bakvattnet, med några få välljudande undantag. Givetvis saknas en och annan favoritlåt, set-listan skulle kunna bli hur lång som helst. Men överlag är jag ändå nöjd med låtvalen.
        Trots att det var välfyllt med publik framför stora scenen så tycker jag inte att bandet fick det gensvar de förtjänar. Allsångsförsöken under några av hitsen är beklämmande lågljudda, men det är ju inte bandets fel.

FAKTARUTA
  • 1976 – Barson, Foreman och Thompson startar bandet ”The Invaders”
  • 1977 – de byter namn till ”Morris & The Minors” och Suggs, Bedford, Woodgate och Chas Smash tillkommer som medlemmar.
  • 1978 – singeln ”The Prince” släpps på bolaget Two-Tone.
  • 1979 – debutplattan ”One Step Beyond” släpps på bolaget Stiff Records. Titeln är en hyllning till den legendariske Prince Buster.
  • 1986 – avskedssingeln ”(Waiting for the) Ghosttrain” släpps och bandet lägger ner (för första gången).
  • 1988 – några bandmedlemmar startar The Madness, släpper en platta och splittras samma år.
  • 1992 – bandet återförenas för två spelningar under namnet Madstock i Finsbury Park, London. En återkommande företeelse 1994, 1996 och 1998.
  • 1998 – meddelar att Madstock 1998 blir deras sista live-spelning.
  • 1999 – åker på turné igen, bland annat till Los Angeles.
  • 2012 – spelar live igen, bland annat på taket av Buckingham Palace och under avslutningsceremonin för OS i London.
  • 2016 – singeln ”Mr Apples” släpps, spelar live i Sverige för första gången på över 30 år och deras tolfte studioplatta ”Can’t Touch Us Now” släpps under hösten.



Jag kom i kontakt med Madness och »One Step Beyond« första gången sommaren 1980, via min kusin. Jag vill minnas att han hade med sig sin vinyl ut till landet, dock hade vi inte någon skivspelare där – men kassettbandet gick varmt den sommaren. Vid nästa besök i Norrtälje besöktes en skivbutik och även jag inhandlade ett exemplar av »One Step Beyond« plus The Specials debutplatta, två plattor som fortfarande står sig mycket starka i min musiksamling. Det var starten på en kärleksaffär inte bara med Madness utan också med musikstilen Ska. Dock har jag inte varit på mer än en konsert med Ska-band. Bad Manners lirade på Fryshuset den 31 januari 1987, en vecka efter jag muckade från lumpen. Den konserten har jag alltid klassat som den roligaste jag varit på. Flera av de gamla brittiska Ska- banden har nu någon form av revival, The Selectors och The Specials för att nämna två av de stora. Men jag tror inte att jag skulle kunna njuta lika mycket av en konsert med något av dessa band. Om Madness kommer tillbaka till Stockholm så lär jag definitivt söka mig till den lokalen!
        Det faktum att det finns ett Madness Brewing Company som släppt tre stycken öl; Lovestruck, Gladness och Night Boat, gör ju bara mig som ölälskare ändå gladare. Dock är tillgängligheten på dessa öl i Sverige är rätt dålig.

Set-lista
  • 1. One Step Beyond
  • 2. Embarrasment
  • 3. The Prince
  • 4. NW5
  • 5. My Girl
  • 6. Take It Or Leave It
  • 7. Wings Of A Dove
  • 8. Herbert
  • 9. The Sun & The Rain
  • 10. Don’t Leave The Past Behind
  • 11. I Chase The Devil – aka – Ironshirt
  • 12. Can’t Touch Us Now
  • 13. Bed & Breakfast Man
  • 14. Shut Up
  • 15. Girl Why Don’t You
  • 16. Chrissy Boy’s Showtime – Highway To Hell
  • 17. House Of Fun
  • 18. Baggy Trousers
  • 19. Our House
  • 20. It Must Be Love
  • 21. Mr Apples
  • 22. Madness
  • 23. Night Boat To Cairo
  • Graham ”Suggs” McPherson – Sång
  • Lee Thompson – Sax
  • Chris Foreman – Gitarr
  • Mark Bedford – Bas
  • Danny Woodgate – Trummor
  • Mike Barson – Keyboard
  •    + 3 pers i blåssektionen (trombon, trumpet & barytonsax)

9 October 2016