Lizette Lizette fortsätter vandra ensam, del II

En inblick i »Queerbody«

Idag kommer Lizette Lizettes skiva »Queerbody« och en releasefest hålls på Taverna Brillo i dess ära. Det här stycket handlar om vad Profetvännen Lizette och hennes musik har betytt för Profets chefsideolog Filip Lindström.

Förra sommaren intervjuade jag Lizette Lizette på Café String, en plats som spelat en stor roll i hennes sökande efter andra människor med samma intressen som henne. Det var inte långt efter jag startat Profet och de steg jag tog var fortfarande staplande och aningen försiktiga. Jag hade träffat Lizette genom gemensamma vänner men kände henne egentligen bäst genom att jag lyssnat på hennes musik hela sommaren. Det är en märklig situation som uppstår när man lär känna någon vars musik man slukat och i det här fallet fick det mig att höra musiken på ett nytt sätt. Jag har fortsatt lyssna lika slaviskt på Lizette sedan vi träffades på String och det faktum att vi då blev bra vänner tog mig faktiskt närmare det jag lyssnade på. Mina favoritlåtar från hennes katalog, »Wheel Of Fortune«, »Freak«, »Fuck It Up« och »Keep Walking Alone«, påverkade mig annorlunda därefter eftersom jag blivit insatt i varifrån de kom. Inom popjournalistiken brukar det talas om en regel som säger att en skribent inte bör skriva om någon i dess närhet, eftersom det kan ändra ett omdöme. Jag väljer att bortse från detta, eftersom jag ser uppfinnandet av egna regler som en av popjournalistikens grundstommar.

Lizette Lizette. Foto: Izabella Englund

Under intervjun på String talade vi om en skiva som låg klar, redo att släppas med tillhörande videos. Då var Lizette osäker på var och hur den skulle komma ut, men mycket har hänt sedan dess. Singlarna »Rest« och »Easy Street« har spritts över världen och »Queerbody« är efterlängtad av många fler än mig. Idag, när skivan äntligen kommer ut, kan jag lugnt säga att jag fylls av stolthet och glädje över hur bra det har gått för Lizette. Det uppstår som sagt en märklig situation när man lär känna någon vars musik man slukat, men känslan av att få se någon man lärt känna slå igenom är än märkligare och ännu mäktigare.

Foto: Giannina Panfichi

En tid efter intervjun såg jag Lizette uppträda i ett källarvalv i Gamla Stan, där hon framförde ett par av de nya spår som presenteras på »Queerbody«. Det lät inte exakt som det jag hört och fallit för tidigare, men jag kände ändå igen mig i soundet och föll lika hårt igen. Samma sak händer när jag nu lyssnar på »Queerbody« i sin helhet; det är nytt, men det är precis lika fängslande. »Rest«, »Easy Street«, »Future«, »Scapegoat«, »Slow« och »All You Stole« har alla redan tagit sina platser bredvid mina gamla Lizette-favoriter.

Foto: Izabella Englund

Jag valde att döpa intervjun från i somras till »Lizette Lizette fortsätter vandra ensam«. Dels kom namnet ifrån »Keep Walking Alone«, dels ifrån det sökande efter likasinnade som tog upp en stor del av texten. När jag nu ger denna nästa del av Lizettes historia en liknande titel tänker jag annorlunda på mitt val. Om du tittar noga på Lizettes videos ser du bekanta ansikten dyka upp gång på gång och om du lyssnar noga på hennes musik hör du ett budskap om en egen sorts gemenskap. Lizette Lizette fortsätter vandra, men hon är absolut inte ensam.

18 Januari 2017