Lion’s Den i garagerockens tjänst

Lion's Den från vänster: Anton Strandberg, Sabina Contreras Nässel och Henrik Appel.

Att träffa Lion’s Den är som att sätta sig i skolbänken, på en kurs i Stockholmsk garagerockshistoria. De tre medlemmarna har varit med i så många olika mer eller mindre kända grupper att huvudet snurrar när jag försöker förstå alla samband. Lyckligtvis är inte alla tre delar av bandet närvarande, då hade nog alla droppade namn fått mig på fall. Framför mig på ett söderhak – som de valt ut när vi gemensamt bestämt att öl är drycken för kvällen – sitter Henrik Appel och Anton Strandberg, gitarrist och sångare respektive trumslagare i Lion’s Den. Med oss på den somriga septemberkvällen är då alltså tyvärr inte basisten och sångerskan Sabina Contreras Nässel.
        Antons mest framstående medverkan är utan tvekan i postpunkbandet Holograms, där han slutade för en tid sedan. Jag hinner inte fråga honom om han var med på skivan »Forever« där min favorit bland Holograms låtar, »Meditations«, finns med. Samtalet går för snabbt framåt, likt det kan göra när man sitter med ett Stockholmsband på en söderkrog en tisdag. För tillfället spelar Anton också i New Feelings, ett band som Henrik knappt kan prata om utan att le. Han säger att han känner på sig att New Feelings kan gå långt och Anton radar upp den saliga blandning av artister som kan räknas som influenser.

Talking Heads

        - Tänk dig Blondie, Springsteen, Devo, Van Halen och Dire Straits, säger han och jag försöker intensivt tänka mig hur det kan låta.
        - Och Talking Heads 1986, kastar Henrik in som referens.
        Delvis kan jag tycka att Lion’s Den också låter som Talking Heads, fast kanske snarare som de lät 1977 än 1986. Om än mer distat på vissa kanter så finns samma enkelhet hos trion. Här kan det klassiskt Stockholmska indiesoundet som band som Magic Potion har tagit till sin spets kombineras med några aggressivare stunder som gör snabba besök i ljudbilden. Lion’s Den har funnits i andra former men det är sedan ett år tillbaka som den nuvarande sättningen spelat tillsammans. Före detta medlemmar har bland annat gått vidare till andra grupper som Moon City Boys och Growth och Henrik, den enda kvarvarande originalmedlemmen minns hur det var då.
        - Många tyckte nog att Lion’s Den var mitt band, vissa gick med av fel premisser. Men det är när vi tre spelar som det känns grymt.
        - Det känns som ett nytt band, säger Anton, som menar att den nuvarande kemin är den bästa hittills i Lion’s Dens historia.


Den skiva som släpptes 31 augusti spelades in när den aktuella uppsättningen var definitiv, alltså för ett drygt år sedan. Då hade de inget skivkontrakt men fick en spelning på indiebolaget Lazy Octopus första födelsedagsfest genom en bekant och blev därefter signade på nämnda bolag. Av de 12 spår som hade spelats in slopades två. Både Anton och Henrik intygar att Lazy Octopus brinner för att släppa band utan att fokusera på att bara tjäna pengar, något som jag blir varm och pirrig i hela kroppen av att höra. Det är när det existerar sådana bolag som Lazy Octopus och PNKSLM (även de aktiva i Stockholm) som kreativiteten har en chans att utvecklas utan att den ska bli hackad på av de hungriga näbbarna från multimiljonsbolagen. Det finns ett talesätt som lyder: »Det roliga med musikindustrin är musiken och det tråkiga är industrin.« När man hamnar i klorna hos stora företag som sätter pengar före musik så är det precis så det är, men ligger man istället hos någon som värdesätter musiken till fullo är det en annan femma.
        - Det finns en del riktiga indiebolag i Stockholm, säger Anton.
        - När jag flyttade till Stockholm från Värmland trodde jag inte att det fanns några bra svenska bolag, jag trodde att man skulle behöva söka sig till ett amerikanskt, säger Henrik och menar att alla han spelade med hemma i Arvika också har flyttat till Stockholm.
        - Med Holograms låg vi på Captured Tracks, berättar Anton och syftar då förstås på det amerikanska bolag som tar hand om indiekungen Mac DeMarco och veteranerna Thee Oh Sees. Han fortsätter tala om den självbetitlade skivan som Lion’s Den precis kom ut med:
        - Vi gjorde låtarna för länge sedan och helt plötsligt får folk höra dem.
        Jag undrar om det kändes märkligt att fördröja släppet så pass länge och om materialet känns daterat, eftersom Henrik berättar att de planerar att spela in en ny skiva strax efter årsskiftet. Många artister kan hamna i en situation där det gått så pass lång tid mellan inspelning och släpp att det knappt känns rätt att framföra låtarna längre, men jag få höra att så inte är fallet.
        - Men om vi behövt vänta ett halvår till hade det kanske blivit så, säger Henrik efter han sagt att det varit väldigt skönt att få släppa musiken, vilket är förståeligt efter den långa resa han haft med Lion’s Den.
        För att fira släppet av skivan hölls det en fest i Lion’s Dens replokal, dit de bjöd ett fåtal nära vänner. Thomas Savage, en veteran i garagerocksvängen, brukar tydligen anordna spelningar där och när Anton och Henrik pratar om honom gör de det på samma vis som jag tidigare pratade om indiebolag som inte sätter profit i första hand. Sanningen är att människor och bolag som verkar för att främja konsten är en levande musikscens hjärta. Den stora fula industrin kanske är dess ryggrad men det vill jag helst inte erkänna.

Det anrika Kafé 44

        - Thomas nischade garagegenren, berättar Anton och säger att han ofta gått på Thomas Savages evenemang för att de garanterat var roliga kvällar, oavsett vilka band som spelat.
        - Han bokade många band som man inte fått se annars, instämmer Henrik.
        - Som en av Black Lips första spelningar i Sverige, på Kafé 44, säger Anton och nämner därmed det anrika punkkafét där New Feelings ska spela två dagar efter vårt möte. Det är uppenbart i och med hur Lion’s Den valde att anordna sin releasefest, men de förtydligar ändå att de föredrar svartklubbsscenen istället för ställen som Lilla Baren på Riche och Obaren på Sturehof där många Stockholmsband väljer att celebrera.
        - Band som Viagra Boys och Holograms kommer någon annanstans ifrån och då är det fel ställen, fortsätter Anton i samband med att han pratar om när han spelade med Holograms på just Lilla Baren.
        Jag kan hålla med om att det ibland kan kännas misplacé med ett garageband som intar scenen på Riche så deras publik måste stå och smutta på en och samma 70-kronorsöl under hela kvällen. Men storheten i det är att den musikkultur som Stockholm har att erbjuda infiltrerar ställen där den vanligtvis inte skulle komma in. Det vardagliga klientelet på Riche lyssnar nog inte på Viagra Boys eller Holograms och då är det extra roligt att de banden spelar där, i kostymernas och skaldjursplatåernas högborg.

        Det jag gillar med Lion’s Den, förutom att de gör fin garagerock som passar in bra på det som händer i Stockholm just nu, är att de är det arketypiska Stockholmsbandet. Alla medlemmar spelar som sagt i många andra grupper och är en del av det musikaliska kretslopp som pumpar runt på stadens klubbar. Det som fick mig direkt övertygad om att trion är lika stora eldsjälar som Thomas Savage eller valfritt indiebolag är att de är intresserade av att spela så mycket musik som möjligt. Under intervjuns gång berättar Henrik för Anton om två nya idéer till nya band, båda lika spännande redan i idéstadiet. Det ena ska gå ut på »glamrocklåtar, saxofon och stå-upp-trummor« och det andra blir »mitt lugna projekt, som Velvet Underground utan trummor«. Någon som fylls av sådana visioner är sannerligen en av de självständiga eldsjälarna som finns och behövs i den musikvärld som jag älskar och känner mig som mest bekväm i.

14 september 2016