Liljor, stofiler och Nattens Fåglar

Henrik von Euler är som bekant boss för skivbolaget Flora & Fauna, men han spelar också själv musik. När Profets Chefsideolog Filip Lindström träffade Henrik för att prata om bolaget talades det även mycket om hans grupp Liljor, ett band som gör svenskspråkiga tolkningar av Pentti Viherluotos finska tango. Det här är resultatet av den delen av samtalet, ett slags parallellt sidospår till »Skatter Gömda av Flora & Fauna«. Längst ner i stycket premiärvisas videon till »Nattens Fåglar«.

Pentti Viherluoto (1915-2004) skrev melankolisk musik som inte kräver kunskap om det finska språket för att förstå. Den underliggande svärtan känns av trots att du inte kan uppfatta betydelsen av ett enda ord. Till och med hans mest uppstudsiga och jazzhandsvänliga verk har ett större djup, en botten större än glädje och fröjd. Bilden av Finland och finnarna som ett kargt land med ett kallt folk bryts ner en aning, i Viherluotos melodier finns det utrymme för att vara känslig istället för likgiltig inför nederlag. Det finns plats för att se på något sorgligt och acceptera det. Den tolkningen är för mig lätt att göra eftersom min första kontakt med den finske tangokompositören var genom Liljor, ett svenskt band bestående av Henrik von Euler, Billie Lindahl, Pelle Lindroth och Rickard Jäverling som tolkar hans musik på svenska.
        Jag såg Liljor uppträda på Scalateatern då Flora & Fauna-bandet Mackaper firade skivsläpp med kalas. Billie Lindahl stod i biljettkassan och ovetandes om att hon snart skulle sjunga köpte jag mitt inträde och en Mackaper-skiva (med ett vackert omslag signerat Karl Grandin). När jag fått se Liljor och blivit starkt påverkad av deras sorgsna versioner av Viherluotos tango, då när jag snabbt passade på att köpa även deras skiva »Skymningsstund«, då stod Billie inte längre kvar i kassan. Sedan dess har »Skymningsstund« snurrat sig varm på min skivspelare och jag kan inte få Pelle och Billies skarpa stämmor ur huvudet. Där och då, i Scalateaterns källare, var hälften av gästerna av det äldre slaget, den lätt berusade publik som en stund innan sett Jerry Williams uppträda i stora salongen. Ett synnerligen högljutt sällskap raketfulla russin stod i hörnet under Liljors framträdande och pratade om att gå därifrån, eftersom de i jämförelse med när Jerka lirade inte alls förstod sig på vad som försiggick på scenen. Jag minns att jag tänkte på hur högt över deras kala hjässor den här vackra musiken måste flyga, och jag kände att de gott kan få vara kvar där nere. Jag å andra sidan var uppe i molnen med Liljor som sällskap. När stofilerna till slut var på väg därifrån gick den mest slirige herren, låt oss kalla honom Gösta, fram till Pelle Lindroth och viskade något i hans öra. Enligt Pelle ska Gösta ha sagt något som jag innerligt hoppas stämmer: »I Can Jive!«

Liljor. Nedre raden fr. vänster: Rickard Jäverling och Billie Lindahl. Övre raden: Pelle Lindroth och Henrik von Euler.

Långt borta, både i tid och rum, från ålderstigna kretiner på Scala berättar Henrik von Euler om hur projektet Liljor sattes igång, hur det kom sig att en hel skiva tillägnades Viherluotos låtskatt.
        - Idén kom från Tatu Metsätähti, min kompis, han är finsk electro-gudfader. Pentti Viherluoto är hans morfar och när han skulle ha fyllt hundra (2015) hade Tatu en idé om att de skulle göra en samlingsskiva med en massa nya artister som skulle tolka hans musik. Vi gjorde en tolkning, »Sorgsen Vind«, och den blev råbra, de gillade den. Sedan segade det lite med andra artister och så bestämde vi att det inte blir någon samlingsskiva utan vi gör hela.
        Från början var endast Rickard och Henrik inblandade, det var först när Billie och Pelle kom in som Liljor blev ett riktigt band och »Skymningsstund« kunde börja ta form. Jag får veta att Tatu ibland skickar över nya noter från Viherluotos stora samling manuskript. Utöver Gummibollsmannen M.A Numminen har ingen annan än Liljor gjort svenska tolkningar av det musikaliska arvet, där originaltexterna oftast var skrivna av Penttis bror Aimo under alias Harry Etelä. Översättningarna från originalspråk till svenska gjordes av Thure Wahlroos, skådespelare vid Åbos svenska teater. På baksidan av »Skymningsstund« skriver Tatu Metsätähti följande: »Medan jag gick genom familjearkivet för att hitta det mest passande materialet, kom jag ihåg en intressant detalj: i Penttis publicerade musiknoter var texten ofta översatt till svenska, även om sångerna nästan aldrig spelades in på något annat språk än finska. Då tog jag kontakt med min gamla vän Henrik von Euler från Stockholm. Sångerna som jag valt ut för detta projekt har kanske de mörkaste melodier och texter som Viherluoto-bröderna har skrivit tillsammans. Det finns också ett par sånger som släpps för första gången på den här skivan. Henriks orkester Liljor har fångat den mystiska atmosfären som passar perfekt för att beskriva skymningsstunden i Ruissalo, ön strax utanför Turku där de två bröderna bodde och jobbade varje sommar. I en stuga vid slutet av en liten stig.«

Pentti Viherluoto

Tatus text om hur hans vän Henrik tolkat morfaderns verk är känslosam och har samma sävligt vemodiga tempo som själva musiken. Henrik berättar om känslan som Aimo Viherluotos ord till broderns musik förmedlar. - Det finns ett mörker i det som man inte har hört förut, säger han och drar många Viherluoto-hits över en kam genom att beskriva det mest vanliga händelseförloppet i en Etelä- text: Melodins protagonist älskar en kvinna, han ser fram emot något, sedan dör hon och han blir ledsen. Det är lätt att skratta åt musik som tar upp sådant här gruvligt elände, och det gör även jag och Henrik när vi pratar om erbarmligheten i verken. Lätt är det att skratta, men man gör det med samma klump i halsen som när man tittar på »The Office«. Skratt kan vara en reaktion på något som man egentligen borde gråta utav. Den oavbrutet eländiga verklighet som finns både på David Brents kontor och i Pentti Viherluotos melodier är obehagligt men omöjligt att slita sig ifrån. Till Liljor vill jag dock varken skratta eller gråta. Jag vill helst bara finnas till i det tillstånd som jag befann mig i när Gösta och hans förfriskade fränder helt missförstod kraften i finsk tango framförd på svenska. Ni vet, det där tillståndet av lugn, elitism och ett melankoliskt välmående inför hela situationen.

Liljor - »Nattens Fåglar«

7 Mars 2017