Från pianot med Mathias Landaeus

Vad händer med musik när den skapas under fasta begränsningar? Det har jazzpianisten Mathias Landaeus undersökt med skivan »From The Piano«. Profet pratar med Landaeus om ett album som består av bearbetade ljud från enbart ett instrument.

Några dagar innan jag och Mathias Landaeus talas vid över telefon ser jag honom uppträda i Scalateaterns källare en sen fredagskväll. På scen med honom står stjärnsaxofonisten Jonas Kullhammar samt rytmsektionen i Landaeus Trio; Johnny Åman på bas och Chris Montgomery på trummor. I publiken sitter två prominenta regissörer, inga mindre än Tomas Alfredsson och Mikael Marcimain. Den sistnämnde gjorde filmen »Gentlemen« baserad på Klas Östergrens böcker, en film som just Jonas Kullhammar skrivit merparten av musiken till.

Mathias Landaeus vid flygeln. Foto: Alf Ljungkvist.

När jag efter spelningen går fram till Mathias Landaeus för att berömma gruppens sväng får jag en CD-skiva i handen, en skiva som heter »From The Piano«. Det har endast gått ett par dagar sedan releasedatumet 11 maj och skivan känns purfärsk.

        Då jag dagen därpå stoppar in »From The Piano« i min gamla stereo slås jag av musik som är lika delar känslosam och eftertänksam. De elva spår som utgör skivan är en rofylld tur på en berg-och-dalbana, där lyssnaren tas till nya platser utan att riktigt lägga märke till det. Här blandas jazz med musik av elektroniskt slag och i ett av styckena, »Jens«, vävs även ett slags tropiskt sväng in i kompotten. »From The Piano« ger mig samma känslor som jag får av en minutiöst uttänkt technoskiva, där en enkel grund kan vridas om och bli något helt annat över en period av några få minuter. Mycket intressant är att den spännande smältdegeln av musik som ryms på skivan växt fram ifrån ett enda instrument, en Steinwayflygel från 1919 som Mathias Landaeus fått från sin farmor Ninnie. När den fortfarande var i hennes ägo skrev han många av sina stycken på den och hans tycke för instrumentet låg bakom att han senare fick det. Jag vill genast fråga hur idén till ett sådant projekt fötts och om Landaeus försökt sig på något liknande tidigare i sin tjugoåriga karriär som skivinspelande musiker.

- Jag har nog funderat på det ganska länge och det gick en del tid ifrån idén tills jag satte igång, säger han över telefon ifrån hemstaden Lund. Det berodde på att jag hade en del andra projekt som hela tiden kom i vägen. Det är svårt att sätta av tid till sådana här projekt, för det här var verkligen bara för mig. Ingen annan var inblandad och det fanns egentligen inget annat syfte än att jag var nyfiken. Det kändes viktigt när jag funderade på det, som något jag bara måste göra. Jag var intresserad av hur man kan få fram olika ljud ur flygeln, som pianist.

De olika ljuden som Landaeus får fram ur instrumentet hörs både i sin ursprungliga form och i olika bearbetningar. Sampling av pianot och elektronisk musik skapad på det sättet är inget nytt för honom. Bland annat har han spelat med Lisen Rylander Löve från electronicaduon Midaircondo. Han säger att det var där han märkte att det fanns stora uttrycksmöjligheter. På »From The Piano« har han gått djupare in i möjligheterna.

- Jag var nyfiken på var gränsen gick, om det nu fanns någon gräns. Det som lockade var att jobba med ett sådant dogmaprojekt. Det har bara en regel: att alla ljud måste komma från den här flygeln. Jag har inte jobbat konceptuellt på det sättet förut. Det blev ett kliv i en annan riktning och det i sig födde nya processer. Därför var det viktigt. Både som improvisatör, kompositör och producent gav det nytt bränsle.

Mathias Landaeus Foto: Christer Männikus.

Mathias Landaeus uppskattar att arbetet med »From The Piano« satte igång runt sommaren 2014 och han tänkte från början att resultatet kanske bara skulle bli ett par låtar. Musiken gjordes enkom för den egna upptäcktslustan och ett tag ville Landaeus inte ens skicka ut recensionsexemplar till tidningar. Han, och Jonas Kullhammars skivbolag Moserobie, bestämde sig till slut för att ge ut skivan och redan nu efter ett par veckor har den fått unisont bra kritik. Jag frågar Mathias Landaeus hur relationen med Kullhammar efter att ha släppt musik därigenom sedan 2003.

- Vi har en kamratskap och en personlig relation. Samarbetet ser ut så att han uppmuntrar i princip allt som jag vill göra och ger ut det också. Han lägger sig aldrig i det konstnärliga, det vill han helst inte. Han är ju en stor konstnär själv och har fullt upp med sitt, men han har heller inget kontrollbehov, han vill inte välja tagningar eller något sådant. När han väljer att samarbeta med någon litar han på deras omdöme.

Jonas Kullhammar.

Kullhammar och Landaeus lärde känna varandra på Glenn Miller Café i slutet av 90-talet då den senare agerade kapellmästare på den legendariska jazzbaren i Stockholm. Landaeus hade precis kommit hem från New York och fått skivkontrakt på en gång. Han minns att han hade med sig en New York-energi och försökte lära känna alla musiker i stan. Glenn Miller blev en plats där det var möjligt att spela med alla nya kompisar och yngre musiker, som Kullhammar och Daniel Fredriksson, hängde på baren. Sedan 2010 har Mathias Landaeus anordnat klubben Underground i Lund med liknande koncept som numer huserar på Mejeriet. En mängd gästartister har stått på Undergrounds scen sedan starten, däribland jazzakter som Isabella Lundgren och Rigmor Gustafsson men även poporienterade artister som Linnea Henriksson och Timbuktu.

De fina recensioner och höga betyg som Landaeus fått i tunga tidningar som DN och SvD tycker han självklart är roligt, men allra mest ur en pragmatisk synpunkt. Det innebär att fler får upp ögonen för skivan och att han kan fortsätta göra musik, något han vill och måste göra. Dock är fina recensioner inte det som spelar störst roll.

- Jag blir framför allt glad när jag får feedback som visar att folk lyssnat och tagit till sig och fått någon form av upplevelse, det är hela poängen. Det gläder mig inte att någon tycker att jag är duktig, det betyder inte så mycket för mig. Men att folk blir berörda, det gör mig väldigt glad.

Något som intresserar mig med »From The Piano«, förutom det ombytliga soundet, är låttitlarna. De som drar min uppmärksamhet till sig mest av alla är »Signe 4Ever« ,uppkallad efter Landaeus farmor Ninnie vars dopnamn var Signe, och »Jens« som fått sitt namn från parhästen Jens Lodén. Även »The Male Isolation Pattern« är en uppseendeväckande titel på ett stycke som speglar hur vårt samhälle stänger människor ute från varandra. Som ett av skivans sista spår symboliserar det även en milstolpe som Landaeus passerade i arbetet med »From The Piano«. Som ur intet hade han lyckats få fram ett ljud som liknade en hi-hat från flygeln, något som kan verka litet men i själva verket var avgörande.

Landaeus Trio, från vänster: Chris Montgomery, Mathias Landaeus och Johnny Åman. Foto: Nille Leander.

- Jag kan inte säga hur det tekniskt gick till, säger Landaeus. Plötsligt hade jag den bara. Då kände jag att projektet nästan var klart, det blev en bekräftelse på att det går att få fram nästan vilket ljud som helst med den här metoden. Jag behövde inte utforska det mer. Det har blivit mycket fokus på att allt är piano, men det är inte vad det handlar om. En viktig aspekt av metoden är att ha begränsningar för att öppna upp nya vägar, för att skapa något nytt.

»From The Piano« är en mycket viktig skiva just därför. Mathias Landaeus visar precis vad som kan hända med musik när den kommer ifrån annorlunda förhållanden. Han har börjat med en begränsad grund och format den till något helt nytt och eget. Viktigast av allt är att han dessutom lyckats göra en skiva som håller i alla väder, oavsett om du känner till den bakomliggande metoden eller ej.

Tisdag 31 maj anordnar skivbolaget Moserobie dubbel releasefest på Scalateatern 20:00. Släppen av »From The Piano« och »The Pity of it All« av Martin Küchen & Landaeus Trio firas med spelning och fri entré.