Skandinavisk Man

En Intervju med Konrad Olsson, Del II


Konrad Olsson har blivit en ledande aktör inom herrmodets subkulturella värld, men han började sin karriär med samma visioner, förebilder och driv som Profets Chefsideolog Filip Lindström har idag. Mötet mellan Lindström och Olsson kartlägger den möjliga framtiden för en människa som ser det hela popkulturella spektret framför sig.

Konrad Olsson. Foto: Morgan Norman

I första delen av Skandinavisk Man - En Intervju med Konrad Olsson talades det om gemensamma förebilder som Andres Lokko, Kjell Häglund, Jan Gradvall och Fredrik Strage, om hur dessa skribenter har påverkat och influerat både Profet och Olssons gamla fanzine Flare. I denna avslutande del av artikeln om Konrad Olsson handlar det om att hålla kvar i nyfikenheten och passionen för tidningsskapandet, och om hur nya stigar kan hittas.

Likheterna mellan Profet och Flare är som sagt slående och jag säger det till Konrad, att det är trevligt att träffa någon som delar mitt kreativa driv för att skapa en tidning, även om det säkert finns många som delar det som jag bara inte träffat än.
        - Jag är inte säker på att det finns jättemånga som känner så, svarar Konrad. Jag minns det där väldigt väl, att vi tog det på lika stort allvar som våra kompisar som spelade i band tog sin musik på allvar. Jag såg det verkligen som ett uttryck och det gör jag någonstans än idag, även fast jag lever i en mer kommersiell verklighet. Musik är väldigt identitetsskapande och för många av mina kompisar i Umeå var det ett verktyg för att nå ut i världen. Man fick turnera, träffa folk och hitta en position i tillvaron. Jag tyckte att tidningen hade en liknande funktion, vi skapade vår tidning och jobbade hårt på de idéer och tankegångar som vi ville föra fram. Att inte likställa magasinskapande med musik men att hitta liknande drag mellan musikens roll och journalistikens roll, det var verkligen något som Andres Lokko slogs för. Han såg sin journalistik som en ideologi och det är det verkligen inte många som gör.
        Jag berättar att jag gläds åt likheterna med Konrads 18 år gamla fanzine samtidigt som det kändes som en törn i hjärtat att se hur jag överskattat min egen originalitet undermedvetet. Konrad citerar en av mina favoritfilmer när han skämtsamt säger »You’re not a unique and beautiful snowflake« och vi enas om att det är något man måste inse flera gånger i livet.

Fanzinet Flare

Det kommer fram att Konrad i dagsläget inte tänker lika mycket på den identitetsskapande biten av magasinskapandet, att det inte talas särskilt mycket om sådant i branschen för tillfället.
        - Det finns inga sådana starkt ideologiskt drivna publikationer, det finns inga Andres Lokkos idag som står på barrikaderna och skriker och vrålar och driver sin jävla tes och kör ner den i halsen på folk, säger Konrad.
        - Jag gör mitt bästa, svarar jag.
        - Det är ju fantastiskt att du är på väg upp.
        - Men jag förstår att det kan vara en svår röst att ha i en mer kommersiell mediavärld.
        - Det blir ju också ett väldigt personligt tilltal, som inte alltid är så lättuggat.
        Självklart är det sant det Konrad säger, att det hyperpersonliga perspektivet på popkulturell text kan vara svårt att smälta, men där jag står nu i mitt skapande är jag tvungen att fortsätta som jag gör. Det begär också mer av läsaren, och det är sådana läsare som intresserar sig för långa navelskådningar som jag önskar till Profet. I Flare var Konrad lika djuplodande i sig själv som jag och vår gemensamme lektor Lokko. Saknar han det måhända?
        - Egentligen inte, men däremot försöker jag hela tiden hitta små uttryck och format som gör att jag kan få utlopp för ett mer personligt tilltal. Jag har varit på Plaza nu i fyra och ett halvt år och när jag började såg jag snabbt till att lansera Lunchintervjun, som var ett fritt format som har varit en perfekt ursäkt för att träffa en massa människor i branschen som jag velat träffa, bara med min egen nyfikenhet som ledstjärna. Här om året startade jag en pratig podcast tillsammans med min lillebror som bor i Los Angeles, det är också ett sätt att få ut något personligt ur tillvaron. Det personliga utforskandet som allt handlade om för mig när jag höll på med fanzines har jag hela tiden försökt smyga in i det jag gör och jag vill aldrig förlora det. Hur kommersiell man än blir eller hur professionell man än blir eller hur högt i hierarkin man än kommer i olika organisationer så vill jag alltid behålla det där.
        - Och nyfikenheten, är den lika stark? frågar jag ledande.
        - Ja, men det tycker jag att den är. Absolut. Däremot är den inneboende frustrationen, eller den inneboende drivkraften, att definiera sig själv inte lika stark.
        - Ja, det är ju en annan sak, men att göra en tidning utan nyfikenhet är ju meningslöst, säger jag till Konrads skratt och medhåll, och fortsätter min tankegång: Det här identitetsskapandet kanske är något man pushar extra hårt för när man precis har börjat, när man bara vill visa upp allt man har och bara vill komma någon vart.
        - Ja, precis. Dels tror jag att man har satt några grundläggande byggstenar i sitt liv som man, när man är i ett tidigt skede i sin karriär och i en ung ålder, jobbar för att hitta. Jag hamnade i designvärlden lite av en slump som jag beskrev tidigare, och det är en värld som handlar mycket om kreativitet och identifikation men på ett annat sätt. Sedan valde jag att lämna den för att söka mig till modevärlden, mycket mer på grund av ett personligt intresse. Jag gillar design men jag brinner inte för det, det är inte lika kopplat till min identitet. Men efter [drygt] fem år i designvärlden och [drygt] fem år i modevärlden har jag ju lekt med tanken på att jag ska lämna modevärlden också, men apropå de här byggstenarna vill jag gräva där jag står och bygga på det jag har byggt upp. Det jag vill komma till är att ju äldre man blir och ju mer man har gjort blir det viktigare att förvalta och ta vara på det man byggt upp. För mig är det mer spännande nu att se om jag kan fördjupa det jag byggt och bygga vidare på det, snarare än att jaga någon ny nyfikenhet och någon ny värld.
        - Det här är extremt spännande att höra, säger jag. Profet är för att vara en musiktidning snudd på självbiografisk. Nu har andra kommit in och skrivit och jag har i princip tvingat dem till att vara lika självbiografiska. Många av de intervjuer jag gör handlar egentligen om att jag vill lära mig något om mig själv eller om hur man för sig i den här branschen.
        - Vad har du lärt dig då?
        - Jag har lärt mig att jag älskar det här väldigt mycket för det första. För det andra har jag blivit lite skraj under vissa intervjuer när jag sett folk som haft liknande ambitioner när de varit i min ålder och sedan släppt dem helt. Men när jag pratar med dig känns det mycket tryggare.
        - Det är roligt att jag kan ge någonting i alla fall, att jag inte bara är en »kommersiell sellout«.
        - Det känns som att du ändå är väldigt nöjd med det du gör. Du är inte alls missnöjd med att du har kommit ifrån [musikjournalistiken]. Sedan har jag väl lärt mig att även om man känner sig extremt övertygad om att det är musik man ska skriva om tills dagen man drar sitt sista andetag, så kan visionen och intresset förändras. Det har jag nog lärt mig att acceptera och kanske till och med se fram emot.
        - Utan att känna dig och utan att ha läst allt för många texter på din publikation så låter det som att du har ett förhållningssätt till ditt skrivande. Musik är ju en sak, det är ju en värld, men det låter på dig som att du är mer intresserad av ett slags tankesätt och förhållningssätt till det du konsumerar och tar in och upplever. Om man följer det, snarare än ämnet, så kan man nog hamna på en massa intressanta ställen. Titta på de här personligheterna vi pratar om; Lokko, Gradvall, Strage, Häglund, de ägnar inte hela dagarna åt att skriva om musik. Det är ganska naturligt om man är en öppen och nyfiken person, att byta ämne. Jag tycker inte alls man ska vara rädd för det. Tvärtom, för mig är de tråkigaste skribenterna från musiktiderna - de som också var verksamma på tidningen Pop på 90-talet - det är de som envist håller fast i musiken och bara skriver om den om och om igen. Det blir lite rundgång när man har skrivit sin trettiosjunde Springsteen-recension, vad fan mer kan man säga om Springsteen? Jag älskar också Springsteen, jag lyssnar gärna på honom på lördagar, men det är inte som att Springsteen tar mig iväg till en ny värld. När jag var 16 och lyssnade på »Born To Run« för första gången var det det coolaste jag upplevt. Det var som att öppna upp en helt ny låda, men nu har jag vandrat runt i den där lådan i tjugo års tid. Det är som att komma hem att lyssna på Springsteen, inte alls som att komma ut. Så det är nog att föredra att vara öppen för nya världar.

Foto: Morgan Norman

Min upptäcktsfärd mot nya världar har redan satt igång. Jag älskar fortfarande att skriva om musik men namnet Profet Musik till trots är det faktiskt skrivandet i sig som är det jag brinner för. Jag känner att jag kan rikta den elden mot nästan vad som helst och jag har lärt mig från gubbarna som jag och Konrad diskuterar att en musikskribent bör ha lätt att flika in referenser till andra popkulturella områden.
        - Jag tror inte att det är någon slump att de allra starkaste rösterna började med att skriva om musik, för jag tror att musiken är det som griper tag i en mest, det som är mest identitetsskapande. Det är ju sällan du stöter på att Sveriges mest agiterade designskribent börjar skriva om musik. Det händer inte, däremot har den omvända resan skett många gånger om.
        Musiken är mittpunkten för popkulturen, stommen som allt annat kan länkas till. Den som ser det sambandet har ordentlig medvind i ryggen.

Foto: Morgan Norman

När jag träffar Konrad är han mitt i en viktig en viktig övergångsperiod i sitt liv. Efter fyra och ett halvt år på Residence och fyra och ett halvt år på Plaza är det dags för honom att gå vidare. Han lämnar dock inte modevärlden, som han sa att han kontemplerat, utan han ska starta herrmodeveckan Scandinavian Man tillsammans med parhästen Jonas Bergström. Då vi just pratat länge om vår gemensamma kärlek till tidningsskapandet vill jag höra hur det känns att lämna den världen och hur det kommer bli med Konrads skrivande i framtiden.
        - Dels håller vi på att konceptualisera vårt eget magasin, så det kommer finnas kvar. Allt vi gör inom ramen för Scandinavian Man handlar om att ta det skandinaviska ut i världen. Rent idémässigt handlar det om att ta värderingarna kring den skandinaviska mannen ut i världen och rent kommersiellt handlar det om att lansera skandinaviska varumärken internationellt. Det kommer vi göra på flera olika sätt, vi har en modevecka som vi kommer ha två gånger per år för internationella gäster och vi kommer även ha pop up-evenemang runt om i världen där vi också hjälper skandinaviska varumärken att nå ut. Men kittet i det här kommer vara ett magasin och en redaktionell plattform. Det kommer inte vara det kommersiella navet i det vi gör men det kommer vara väldigt viktigt för att hitta och formulera en värdegrund för vad Scandinavian Man står för. Så det kommer bli en internationell biannual, en modetidning på engelska som kommer ut två gånger per år i samband med säsongerna, i likhet med Fantastic Man och Man About Town. Det blir ett nytt steg eftersom det blir mer internationellt, men som du hör så släpper jag inte tidningsskapandet helt och hållet. Jag kommer nog alltid att skriva och uttrycka mig på det sättet, och ha det som verktyg.

Med de orden lämnar jag det här aningen märkliga samtalet. Det märkliga i det är att det på sätt och vis kändes som att få en inblick i min egen framtid, en inblick i vad som möjligtvis kan hända med mitt driv och min nyfikenhet. Jag tror inte att jag kommer gå exakt samma väg som Konrad, men jag går ifrån vår frukost med den trygga vetskapen om att det går att utvecklas med stolthet ifrån där jag står idag.

26 Maj 2017