Skandinavisk Man

En Intervju med Konrad Olsson, del I


Konrad Olsson har blivit en ledande aktör inom herrmodets subkulturella värld, men han började sin karriär med samma visioner, förebilder och driv som Profets Chefsideolog Filip Lindström har idag. Mötet mellan Lindström och Olsson kartlägger den möjliga framtiden för en människa som ser det hela popkulturella spektret framför sig.

Konrad Olsson. Foto: Morgan Norman

Det finns idoler och så finns det influenser, människor som vi påverkas av i de val som vi gör i livet. Konrad Olsson är någon jag har haft ögonen på till och från under en lång tid, mest under tiden jag arbetade som modell och intresserade mig mycket för modevärldens styrande krafter. Som chefredaktör för jätten Plaza Magazine och som en av grundpelarna för dess avstickare Plaza Uomo såg jag honom som en inspirerande person, som jag dock inte kunde relatera till helt och hållet. Mitt modeintresse blev med tiden mer nischat, mer personligt, och jag tittade plötsligt mindre åt den värld som Konrad representerade. Den kändes långt borta då jag kände att det var musiken jag borde lägga allt mitt fokus på.
        När jag i början av året skulle intervjua en av mina största idoler, Andres Lokko, dök Konrad upp i min värld igen och med ens kunde jag relatera till honom mer än någonsin. Anledningen var en intervju med samme Lokko som Konrad skrivit som 17-åring i sitt fanzine Flare 1999, precis innan de inflytelserika magasinen Pop och Bibel lades ner. Texten var kusligt lik min intervju i det att relationen som Konrad hade till Lokko då är identisk med den jag har till Lokko idag. Vi skriver inte precis likadant men jag ser på Flares ledarsida hur deras ideologi liknar Profets; en tidning om musik som utöver sitt bevakande av andras uttryck är ett uttryck i sig, ett verk som det kan läggas lika mycket hjärta och själ i som det kan finnas i ett stycke musik. Den 22-årige Filip Lindström från 2017 och den 17-årige Konrad Olsson från 1999 är klippta ur samma mall, med liknande tankar och ambitioner. Det jag vill ta reda på är hur Konrads väg ifrån den mallen sett ut, för att förstå hur min framtid kan komma att ta form.
        - Jag var mitt i gymnasiet, mitt emellan andra och tredje året och jag sommarjobbade här i Stockholm på min brorsas webbyrå, säger Konrad över frukost på Taverna Brillo. Jag hade min största dröm, att hålla på med journalistik och skrivande. Jag kom från musikvärlden, hade startat ett band uppfostrad av hardcore- och- straight edge-rörelsen i Umeå. Alla band hade egna tidningar på den tiden och då skulle vi starta en egen tidning, det här bandet vi hade. Det visade sig då att vi var mycket bättre på att göra tidningar än på att spela musik, så jag insåg snabbt då när jag var 17 att tidningar var mitt format.

»Då var det som att all den där frånvaron på gymnasiet i Umeå betalade sig på något vis.«

Konrad berättar om att han läste tidningen Pop på ett sätt som indikerar att jag kanske inte vet vad tidningen Pop var för något. Det är inte ett dåraktigt antagande, då jag bara var sex år gammal och inte kunde uttala ordet popjournalistik 1999 då tidningen lades ner. På grund av hans antagande känns det underbart att få stoltsera med min tatuering av tidningens logga, och att få en häpen och lycklig reaktion på den. Här måste jag även inflika en påtaglig likhet mellan mig och Konrad. Vi båda kommer ifrån musikvärlden och har båda spelat i band. Vi båda har dock förstått att vår storhet och vårt intresse ligger i ett annat format, tidningsskapandet. Konrad gjorde de insikterna precis i slutet av det tryckta magasinets guldålder, innan giganten Pop mötte sitt slut.
        - Jag kom verkligen in på sluttampen och träffade honom [Lokko] efter att ha läst Pop sedan jag var fjorton, tre år tidigare. Jag var länge övertygad om att det var musikjournalist jag skulle bli. Andres Lokko var en av de stora förebilderna, och Jan Gradvall och Fredrik Strage. Det är ju de som är kvar idag och är de viktigaste journalisterna fortfarande. Jag insåg tidigt att starta en publikation, som du också gjort med Profet, är ju den bästa ursäkten för att få träffa de förebilder man har. Andres var väldigt generös med sin tid och jag läste faktiskt din Andres-intervju, det gläder mig att han är lika generös med sin tid idag.

Andres Lokko fotograferad av Konrad Olsson 1999

Tidningsskapandet är verkligen ett fint alibi för att få möta människor man beundrar. Jag hade aldrig suttit ner och pratat med idoler som Lokko och Strage om jag inte skrivit om samtalen, och jag skulle inte heller ha suttit med Konrad Olsson på Taverna Brillo. De förebilder som Konrad rabblar upp är inte starkt förknippade med den herrmodeikon han blivit arton år efter Lokko-intervjun. Då var han lika övertygad som jag är nu om att musiken är det som skall omskrivas, men när bytte hans intresse bana? Om det hände Konrad så måste det väl också kunna hända mig?
        - Det där var ju startskottet för den karriär jag har idag. Jag jobbar med tidningar och skrivande och jag är åter igen chefredaktör, som jag var när jag var 17 [för Flare], skrattar Konrad. Sedan tog jag en liten omväg och började jobba på min brorsas webbyrå direkt efter gymnasiet. Jag var där i fem år och jag minns att jag under de fem åren brottades mycket med vad det var jag ville göra egentligen och vad jag ville skriva om. Det gick bra för mig på brorsans webbyrå, när jag var 22 gjordes jag till VD för vårt Stockholmskontor. Det var dotcom-eran, det var ju idioti att göra en 22-åring till VD.
        Jag tänker att webbyråer i början av 2000-talet och självständiga musiktidningar i mitten av 10-talet kanske skiljer sig åt i det att en 22-åring inte kunde leda en webbyrå, men jag säger ingenting då Konrad väver vidare sin historia.
        - Det var en lärorik period och en positiv erfarenhet men jag hade alltid det bultande hjärtat till skrivandet i mig. Jag började med romanskisser och jag gick några terminer på en författarskola på folkuniversitet, tills jag en dag bestämde mig för att säga upp mig, sälja bostadsrätten och börja plugga journalistik. Då kom de där frågorna upp igen: Vad är det jag ska skriva om? Jag visste att jag ville skriva och jag visste att jag var duktig på det, jag hade berättandet i mig, men vad jag ville skriva om var inte lika självklart längre. Det berodde dels på att man inte var samma person längre och jag var tvungen att inse att min beundran för Andres Lokko och Gradvall och Strage handlade mycket mer om deras sätt att berätta på och tackla omvärlden, än att det var just musik och popkultur. För att svara på din fråga [om hur han gick ifrån beslutsamheten kring att det var musikjournalist han skulle bli Reds. Anm] så insåg jag nog någonstans där att det inte var popkultur som var grejen och då var kanske inte Andres Lokko en lika stor förebild längre, för han är ju väldigt tätt knuten till den kultur han skriver om.

En ung Konrad Olsson, Chefredaktör för Flare Fanzine

Det var inte längre lika klart för den unge Olsson vad han skulle rikta sin journalistiska talang emot. Istället för att välja efter ämne valde han efter influens, och bad om praktikplats hos den forne Pop-skribenten Kjell Häglund, som då jobbade som redaktionschef på inredningsmagasinet Residence. När fanzinet Flare gavs ut under Konrads gymnasietid hade han och partnern Samuel Grönlund flitigt postat ut nummer till sina idoler. Föga visste de då att det skulle vara till fördel i en mejlansökan om praktik hos Kjell Häglund.
        - Han svarade inom 15 minuter och skrev »Hej Konrad, jag minns ditt fanzine. Självklart ska du komma upp på ett möte.« Då var det som att all den där frånvaron på gymnasiet i Umeå betalade sig på något vis. Det var min väg in i branschen, att jag fick ett möte med Kjell Häglund, sedan praktikplats, sedan frilansuppdrag och sedan anställning. Jag var på Residence i fyra och ett halvt år, så det betalade sig verkligen.

Här stannar jag igen, kära läsare, för att räkna hur många likheter vi har kommit upp i hittills. När Konrad säger att det var våra gemensamma favoritskribenters inställning som fångade honom kan jag inte hålla mig från att hålla med. Musik och popkultur i all ära, men det är den litterära skarpsinnigheten och tankarna som jag gillar hos en skribent. Därför är det irrelevant om Gradvall skriver om sina glasögon eller om Cypress Hill, jag kan och kommer uppskatta det oavsett.


Detta är slutet på första delen av artikeln Skandinavisk Man - En intervju med Konrad Olsson. I nästa del samtalas det om nyfikenhets kraft, det hyperpersonliga tilltalet, Bruce Springsteen och musiken som mittpunkt för populärkulturen.

17 Maj 2017