Kite-intervju #1: Nicklas Stenemo

Som ena halvan av Kite försöker Nicklas Stenemo göra något större än vad som förväntas. Vad det innebär, och hur det utförs, bestäms ifrån Kites relation till sina fans. Bekvämt svävande över, under och igenom subkulturer är Nicklas Stenemo intresserad av mörkret och suggestiviteten, det ångestglada i det bitterljuva.

Foto: Anders Nydam

Jag och Nicklas Stenemo träffas på Skånegatans billigaste bar, mitt i Söders bultande hjärta, som sig bör när det gäller en svensk musikprofil som hellre verkar i det dolda än i det kollektiva medvetandets koncentrerade blickfång. Nicklas har spelat musik på olika premisser sedan 1994 och har bland annat medverkat i Melody Club, The Mo, Nicole Sabounés band och sedan ungefär tio år tillbaka i Kite med Christian »Kitte« Berg. Det har blivit mycket musik, med stora variationer i genre, och resan har varit lång sedan han först började spela när han bodde en bit utanför Växjö. Nicklas minns hur hans musikaliska liv startade.
        - Jag bodde i skogen i stort sett. Jag bad mamma snällt, när hon ändå var inne i stan, att köpa en hårdrocksskiva någon gång i månaden som jag kunde lyssna på i en månad och så fick jag en ny nästa månad. Jag spelade själv från att jag var tre-fyra bast, tramporgel och små leksakssynthar, och så hade jag konsert i lekskolan. Det var inte något jag trodde man kunde göra, det var bara något jag hade lätt för, jag satte mig alltid och spelade lite saker. Sedan i nian, när jag slutat med bordtennisen som jag höll på med, så blev det ändå så pass mycket Maiden och hårdrock, och jag träffade en kompis som också gillade hårdrock.

”’Han har ju släppt skiva nu, jag vet inte varför han är här. Han borde ju aldrig behöva jobba igen.’ Så naiv var den tiden.”

Nicklas Stenemo om filosofin kring musik i 90-talets Växjö


Hårdrocken räddade alltså den tonårige Nicklas Stenemo bort ifrån idrotten. Kamraten han träffade när han lagt pingisracket på hyllan hade en gitarr hemma som tillhörde dennes far. Nicklas säger att de testade på att spela lite men att det inte var tal om att starta ett band, mest på grund av tankesättet kring musik utanför Växjö gentemot i till exempel Stockholm.
        - Det var så otroligt lång ifrån min verklighet att kunna ha ett band. Jag tror att om man är uppväxt här på Söder i Stockholm 2016 och är i trettonårsåldern tänker man att »Det ska man väl ha, ett band?«. Det fanns ett band, när jag väl kom in två mil till Växjö, som hade flyttat från Göteborg och lät lite som Metallica. De blev typ mina idoler, en helt ny värld öppnade sig. När jag kom in till Växjö fanns en ganska bra musikscen och då blev det mer och mer klart att man kan ju faktiskt ha ett band och spela för folk. Det var en otroligt härlig utveckling.

Kite från vänster: Nicklas Stenemo, Christian Berg, Nicklas Stenemo, Christian Berg, Nicklas Stenemo och Christian Berg.
Foto: Jenny Farida Thåström.

Det är fint att se Nicklas fyllas av de glada minnena från ett musikaliskt uppvaknande. Precis som han säger är det väl idag mer självklart att det går att starta band och göra musik på egen hand, men det har inte varit givet för alltid och definitivt inte överallt runt om i Sverige och världen. I Växjö utvecklades Nicklas smak för hårdrock mot dess hårdaste spektra, dödsmetall, och han var under 90-talet känd som den snabbaste gitarristen, något som är en hedervärd titel inom rockkulturen. Något annat som speglar synen på en musiker som fanns i Växjö på den tiden var vad som hände när Nicklas band släppte sin första skiva 1994.
        - Trummisen kom tillbaka till sitt jobb, som var bibliotekarie, och då gick snacket på byn: »Han har ju släppt skiva nu, jag vet inte varför han är här. Han borde ju aldrig behöva jobba igen.« Så naiv var den tiden. Nu pratas det så mycket om att det är tufft att vara musiker men då trodde man att »han har skivkontrakt, han behöver aldrig jobba igen.« Man tänkte att dels finns inte rockstjärnor, de är bara på låtsas, och om man då lyckas hålla på med musik så går man ifrån att ha noll kronor till att vara miljonär. Jag har fått erfara väldigt mycket att det inte är så. Den naiva drömmen var ändå mycket större, det fanns inget mellanläge.
        Övergången från dödsmetall till den synthmusik som Kite gör idag blev gradvis, runt millennieskiftet tog det vokala instrumentet över fokus ifrån att vara den snabbaste och bästa gitarristen. I The Mo gjordes relativt glad musik, som Nicklas uttrycker det, och när han träffade Christian »Kitte« Berg sammansvetsades hans gamla mörkare musiksmak med den ljusare. I Malmö 2006 var de båda två mellan band och funderade på varsin solokarriär, något som Nicklas just nu ser som helt otänkbart. Han gillar att ta med- och- motgångar tillsammans med andra i ett band och han ser det positiva i att få sitt musikaliska perspektiv synat och omtolkat av någon annan. Tillsammans blev de Kite och Nicklas har hittat fram till något där hela hans musiksmak kan representeras. Han berättar om var han stod efter The Mo lagt ner, då han hittade Christian.
        - Jag saknade nog mörkret och suggestiviteten, så då blev Kite precis allt jag gillar. Jag tror att mitt huvudbry är en viss typ av melodier, en viss klang. Det är nog därför jag alltid gillat filmmusik, det är en viss bitterljuv, ångestglad stämning, något filmiskt. Jag hade en period på sent 90-tal när jag gjorde lite sådant. När jag flyttade till Stockholm 96 gick jag filmvetenskap för att lära mig mer, det fanns lite filmmusik i det.

Kite.
Foto: Jenny Farida Thåström.

Med alla samarbeten som Nicklas haft är det lätt att undra hur han anpassat sitt speciella tänk kring melodier på sina många kollaboratörer. Det är värt att fråga om han tagit över kontrollen när han arbetat med Christian eller Nicole Sabouné eller flickvännen Lizette Lizette, som intervjuats tidigare i Profet och som snart släpper en ny skiva där Nicklas sjunger på spåret »Rest«.
        - Nu för tiden är jag långt ifrån en diktator, i The Mo var jag nog kanske det. Men det är väl alltid så när man jobbar med folk att om alla går igång på det så blir det någonting och sedan kan jag bara påverka så mycket jag kan tills jag är nöjd.
        Nöjd måste ändå Nicklas Stenemo ha blivit med det mesta han gjort, för den glädjeblandat ångestladdade stämningen är något som ligger stadigt rakt igenom hans långa karriär. I Kite har han också hittat en plats att utöva stora ambitioner, till exempel under duons nyliga turné i USA.
        - Vi bilade med två crew från New York över hela skiten. Det normala hade varit att flyga över med varsin synth under armen och en laptop men vi var ju som vanligt överambitiösa och fraktade över hela vår ljusrigg månader innan och förberedde jättemycket, lite som vi gjorde i Sverige och var pretentionsmässigt större än vad det förväntas. När man kommer till en källare i Austin ser det ut som en arenashow, för att chocka de få som ändå kommer. Många av de ställena har band sju dagar i veckan och jag tror på att göra allt vad man kan för att folk ska höja på ögonbrynet.

”Jag gillar mer när man fuckar upp den processen, att man går till ett synthevent i Metallica-T-shirt och spelar country.”

Nicklas Stenemo om subkulturer


Eftersom Kite är aktiva inom en så liten scen som synthsvängen så går snacket snabbt bland de frälsta. I USA är syntharna en minoritet som hänger ihop i vått och torrt, en nästintill stängd grupp som kan prata om en imponerande spelning de såg i New York och på så sätt öka intresset för ett band över hela landet.
        - Djungeltrumman i en sådan liten scen går rätt fort och alla känner alla. Jag tror till och med att alla vet vilka vi är redan, i den scenen. Om man är bland de största i synthscenen kan man åka runt och ha ett gott liv på det men då måste man nog vara lite hårdare än vad vi är. Vi är inte så synthiga som det förväntas ofta. Vi skulle väl på lång sikt kunna göra om scenen, det kanske är målet att den förändras, men nu är det de gamla banden från 80-talet som headlajnar varenda gång, de kör fortfarande på. Hela scenen är ganska gammal, den är inte jättevital, den kör på och alla tar en veckas semester från sina dataprogrammeringsjobb, tar på sig sin gasmask och åker för att kolla på sina idoler. Jag tycker inte riktigt att vi hör hemma där, jag älskar att de gillar oss, men det händer inte så ofta att man spelar på en festival med synthband och står och diggar med i de andra banden, tyvärr. Det känns synd. Det enda som jag tycker gör oss synthiga, det är att vi använder synthar men musikaliskt är det inte mycket mer än så.
        Kite behöver förhålla sig till en specifik subkultur fast de själva egentligen inte tillhör den, Nicklas kom ju till exempel från andra hållet, från hårdrock och dödsmetall. Han säger att han förstår och gillar subkulturer för att det alltid därifrån förändringen kommer, underifrån.
        - Jag har väl alltid identifierat mig med subkulturer för att jag inte känner mig så mainstream. Sedan är jag väldigt bred i min musiksmak också. Jag gillar när man sluter upp kring någonting, jag både gillar det och gillar det inte, för det är en trygg värld som man blir välkomnad in i men det kan också bli lite för enkelt. Man köper en identitet, man är synthare och vet vilken affär man ska gå till för att köpa kläder och vilken affär som har de skivorna, man har ett färdigt koncept. Jag gillar mer när man fuckar upp den processen, att man går till ett synthevent i Metallica-T-shirt och spelar country. Det är inte så färdigförpackat, för det kan bli enkelt och tråkigt.

Foto: Anders Nydam



När vi sitter och bjuder varandra på rundor av Skånegatans billigaste öl så är Nicklas tänk angående stil och subkulturell tillhörighet synbar. Han har på sig en baseballkeps som oftast förknippas med hip-hop och en lång svart tröja som kunde gått hem väl hos synthfanatikerna i USA. Några dagar senare besöker jag ett gammalt källarvalv i Gamla Stan där Lizette Lizette uppträder på ett synthevent och Nicklas går upp och sjunger »Rest« med henne. Han har inte en Metallica-tröja på sig och han spelar heller inte country, men han sticker ut en aning från den svartklädda publikskaran med snedluggar i olika färger. Nicklas Stenemo har hittat sin egen väg ifrån det färdigförpackade livet, där han i Kite får göra precis som han vill.

14 oktober 2016