Kite-intervju #2: Christian Berg

Den tudelade följetongen om syntduon som spelar efter sina egna regler, Kite, avslutas när Filip Lindström talar med Christian Berg i en underjordisk studio. Fast följetongen nu går mot sitt slut fortsätter Kite att fängsla med sin musik och tankarna som kretsar kring den.

När jag träffade Nicklas Stenemo hade Kite just varit på turné i USA. När jag nu möter Christian Berg - den andra halvan av syntduon - har de precis spelat i Vietnam, på festivalen Monsoon i Hanoi. Syntfanatikerna som Kite möttes av i USA fanns inte i Vietnam och tillvägagångsätten kring musik skilde sig drastiskt ifrån västvärldens metoder.
        - Vi har spelat mycket i Kina, jag har bott i Kina också. Man har glömt bort hur det är i de länderna, om man ska spela på en sjukt stor festival och det är 15 000 människor som kollar på en, så kommer man dagen innan och det är ändå så att ingenting är klart. Och de är inte stressade heller och så kommer vi som västerlänningar, säger Christian och syftar på skillnaden mellan den österländska mentaliteten och den västerländska gällande förberedelser inför en konsert.
        Vi möts i Christians studio, inte långt ifrån där jag träffade Nicklas för inte allt för länge sedan. Det underjordiska utrymmet rymmer flera rum och vi klättrar genom ett hål i väggen, mindre än en kvadratmeter, för att komma in till det innersta av dem. Bredvid datorskärmen sprakar en liten TV med en bandad gammal videofilm som Christian tittar på under tiden han jobbar. Runt omkring oss står åtminstone tio analoga syntar av olika slag, jag kan knappt identifiera vissa av dem där de uppenbarar sig framför mig med sladdar kopplade åt olika håll. Jag tänker på Niels Gordon, som medverkade i Profet nyligen, och det han sa om att vilja »umgås med sina syntar«. I ett rum som detta kan en syntfanatiker nog lätt gå förlorad.
        - Jag ska faktiskt försöka banta ner det, det finns inget bra med att ha för många val tycker jag, säger Christian om antalet syntar, innan vi kommer in på att prata om modularsyntar, den sorts maskin som uppfinningsrika musiker har experimenterat med sedan årtionden tillbaka.

Christian Berg. Foto: Anders Nydam

Niels Gordon beskrev det stillsamma förhållandet till synten, Christian Berg berättar om faran i en besatt relation till modularsyntar.
        - Det här är ett beroende som jag inte ska gå in på mer, jag ska sälja av det här, intygar han när han pekar på den magiska ljudlådan fylld av färgglada kopplingar. Alla jag känner som håller på med det här blir helt beroende. Folk börjar med det, sedan har de en hel vägg med modularsyntar. Jag tänker att det är som med folk som är beroende av att köpa vinylskivor, man fattar inte varför man måste köpa vissa skivor. Jag är likadan med vinylskivor, jag måste ha första utgåvan av första Spacemen 3-skivan, annars dör jag. Det här är likadant, jag måste ha den sequencern eller den oscillatorn, annars kommer jag aldrig kunna göra musik, vilket är intressant. Folk som är grymma på det gör väldigt bra grejer, men för mig är det bara ett gift.
        Christian bekräftar därmed omedvetet liknelsen jag gjorde mellan de analoga syntfantasterna och de dedikerade vinylvurmarna i artikeln om Niels Gordon. De tillhör alla samma släkte; människor som dedicerar hjärta och själ till ting som andra kan tycka är meningslösa. Även om jag själv inte än fastnat i syntträsket och köpt på mig en vägg modularsyntar så älskar jag musiken som görs med instrumentet. Den kärleken gör mig benägen att förstå mig på besattheten och den religiösa upplevelsen som kan skapas i ett rum fullt av syntar.

»Egentligen är hans poesi väldigt vacker, men jag fattar ingenting av det bulgariska språket så det låter så elakt. Det gillar jag.«

Christian Berg om ett samarbete i Kina

Syntmusik har följt Christian sedan innan han flyttade till Stockholm från Tranås i Småland 1997. I hemstaden var synt och goth de mest populära musikstilarna under 90-talet, till skillnad från hur de är två väldigt smala subkulturer idag.
        - Man var nästan utanför om man inte lyssnade på den musiken, minns Christian. Jag tycker det är häftigt att det kan vara så i en så liten stad. Det första bandet jag lyssnade på heter Sigue Sigue Sputnik. Det är väldigt sjukt att jag började lyssna på dem med tanke på vad jag lyssnar på nu. Vad jag inte visste då var att de bara gjorde rip-off på ett band som heter Suicide och jag älskar Suicide nu. Basisten och sångaren i Sigue Sigue Sputnik blev senare basist i Sisters of Mercy, som blev ett av mina favoritband. Spacemen 3, som också är ett favoritband, kommer rakt ifrån Suicide så allt hänger ihop på ett sätt som jag greppade långt senare. Allt jag lyssnade på från början är samma sak som jag lyssnar på nu fast i en annan version.
        Enligt Christians beskrivning var Tranås en gång i tiden en väldigt kreativ plats. Många band bildades men de flesta gjorde precis som han och flyttade därifrån. Som soloartist kallar sig Christian för Berg och har skänkt en tanke till sin hemstad med en inspelning kallad »The Tranås Drone Recordings 1«. Musiken är väldigt avslappnande i sin monotoni, som mörka meditationsmelodier. Från början var projektet inte tänkt att släppas, tills Christian träffade Anna von Hauswolff på en konsert med Black Drone Metal-bandet Sunn. Anna ville genom sitt bolag Pomperipossa ge ut »The Tranås Drone Recordings 1«, som blev en kassett i 195 upplagor. Nästa kassett från Berg kommer ges ut av Kråkpojkarna och kommer innehålla lika underbart okommersiell musik som på dess föregångare.
        - Det är två långa låtar som är 30 minuter. Det händer inte så mycket kan man säga, det är mer som en avslappning. Jag ska kopiera varje kassett, från kassett ett till kassett två, från kassett två till kassett tre, upp till hundra. Hundrade kassetten kommer nog inte gå att lyssna på. Jag kommer göra likadant med omslagen, så hundrade kassetten kommer antagligen vara white noise och en jättetrasig bild. Jag tänker lägga upp olika kopieringar på nätet, så folk får höra skillnaden.
        Mest intressant vore att höra skillnaden mellan den första och sista kassetten. Utan att ha hört musiken ser jag framför mig en massmeditation i valfri park i Stockholm där en ihopmixad version av Christians alla kassetter spelas. Meditationen skulle inledas med Tranås-trans i sin ursprungliga form, och avslutas i vitt skrän.

Kasettomslaget till "The Tranås Drone Recordings 1"

Kassettomslaget (ett vackert ord som används alldeles för sällan) till »The Tranås Drone Recordings 1« trycktes av Anna von Hauswolff själv. Nästa omslag utformas av konstnären Axel Torvenius och jag börjar få en känsla av att Christian rör sig i konstkretsar.
        - I Kina spelade jag mycket med dansare och gjorde många projekt som var jävligt kul. I Sverige känner jag inte att jag är så sugen på det. Sverige är dömande och kritiserande mot saker man gör, det är ganska hårt klimat här. Jag har inte varit så intresserad av att folk ska tycka och tänka om vad jag håller på med. Christian bodde ett drygt halvår i Kina tack vare ett stipendium som gjorde det möjligt för honom att spela med andra konstnärer under friare omständigheter än i Sverige. Några av de samarbeten han berättar om låter brokiga men lyckade.
        - Jag jobbade mycket med en tjej som gjorde animationer, och en bulgarisk poet. Jag gjorde drones till hans texter. Egentligen är hans poesi väldigt vacker, men jag fattar ingenting av det bulgariska språket så det låter så elakt. Det gillar jag.
        Jag i min tur gillar att Christian Berg företar sig oberäkneliga projekt. Han engagerar sig i det som väcker hans intresse, inte nödvändigtvis det som genererar mest pengar. Dem av er som följt Profet vet hur mitt hjärta smälter när jag stöter på en artist som sätter musiken före intäkterna. Christian Berg och Nicklas Stenemo lyckas definitivt smälta mitt hjärta.
        - Vi kämpar i någon slags motvind hela tiden. Vi har från början valt att jobba med väldigt små skivbolag och bokare. Det är en liten ekonomi och vi gör saker som kostar väldigt mycket pengar. Vi får ganska bra betalt när vi spelar men vi får aldrig ut pengar för att vi bränner dem på jättekonstiga ljusbyggen. Hade ett stort bolag släppt första EP:n hade det varit annorlunda, på ett dåligt sätt. Jag tror inte, till att börja med, att vi hade funnits som band längre.
        Att Christian uttrycker ett smärre hat mot stora skivbolag gör mig glad och än mer hemmastadd i hans underjordiska syntrum. Det kommer fram att Kite möjligtvis kommer turnera mer, släppa en singel i februari och en till EP nästa höst. När min bandspelare stängs av sitter jag kvar i nästan en halvtimme, då vi tipsar varandra om bra musik. Christian spelar upp Sunn – det charmigt entoniga svartmetallbandet – samt Suicide, Silverbullit och det finska elektrobandet K-X-P som påminner om chilenska Föllakzoid. Jag bjuder tillbaka med Durutti Column, Haunted George och Pallbearer innan det är dags att gå. På vägen ut möter jag Nicklas Stenemo i dörren och i den stunden har Kite-intervjuerna på Profet kommit till sitt slut.


Alla foton på Christian Berg tagna av Anders Nydam

16 december 2016