Azurblå Kärlekshistoria

En Intervju med Julian Brandt


Det kontinentala och det europeiska framstår som exotiskt och spännande för en nordbo. Julian Brandt besjunger sitt smultronställe Nice i en ny sång med Marina Schiptjenko, och han berättar om sin kärlekshistoria med Rivierastaden och åttiotalets syntmusik, i en intervju med Profets Chefsideolog Filip Lindström.

Jag var i Nice i januari förra året i januari, då Profet var blott ett embryo långt bak i hjärnbalken. Jag var där tillsammans med min reskamrat och framtida inslagsproducent David Hägelstam, och vi var ensamma turister i en stad fylld av åldrade permanentboende. Stadens hjärta gick ändå att fånga, med det avslappnat flådiga alltid närvarande vart vi än styrde kosan. Det starkaste minnet från Nice (förutom dagstrippen över till Monaco där vi spanade in glidare med scarves värda mer än min årslön virade runt halsen) är vinbaren Tribeca, vars visitkort jag har kvar i plånboken bredvid kortet jag fick av tubaspelaren TuBad, som jag och David stötte på under vår resa till New Orleans i våras. På Tribeca fick vi stanna kvar efter stängning och avnjuta det som restaurangarbetare världen över uppenbarligen sysslar med; bjuden dryck och cigaretter inomhus bakom lyckta dörrar. När jag berättar om Tribeca för Julian Brandt, syntmusiker och Nice-älskare, över telefon drar han sig till minnes den svenska popgruppen med samma namn, som var aktiva för sisådär tio år sedan.
        - Nice är mitt favoritställe, säger Julian. Helt klart. Jag tycker det är fantastiskt vackert, klimatet är helt rätt i mitt tänk. Jag har en historia med Nice, jag har återkommit dit många gånger. Varje sommar försöker jag ta mig dit. Jag tycker staden har allt, den tar fram det där azurblåa Medelhavet och Promenade des Anglaise tycker jag är så häftig. Jag kan inte få nog Hotel Negresco där alla stora stjärnor har bott en gång i tiden, Elizabeth Taylor och Frank Sinatra. Det är perfekt att man kan ta en drink vid Medelhavet, så är stan tio meter bakom.
        - Men du har ju ändå romantiserat Stockholm lite grann också, säger jag.
        - Stockholm är nummer två skulle jag säga, det är en fantastiskt vacker stad.

Julian Brandt

Julian har i mitt tycke en europeisk aura över sig, en känsla som går igenom hans musik och hur han klär sig. Hans utseende och utstrålning symboliserar min bild av den kontinentale, världsvane Europa-medborgaren som är exotisk och möjligtvis lite uppdiktad av sådana som jag, som tittar avundsjukt på en mellaneuropeisk idyll. Julian Brandts genomtänkta stil skulle platsa på ett Style Council-omslag, som klippt och skuren för de soliga gatorna i Nice. Han säger själv att han ser tillbaka på sextiotalet och sångare som Frank Sinatra och Dean Martin som stilinspiration, där jag hellre ser honom som en postmodernistisk dandy. Det postmodernistiska ligger i Julians potpurri av mode från Sinatras guldålder och den brittiska vågen av syntmusik från åttiotalet.
        - Hur sätter du Stockholm i en europeisk kontext? frågar jag honom, han som älskar både kontinenten och Stockholm, för att få reda på om han ser Stockholm som en kontinental stad i sitt sätt eller ej.
        - Jag tycker att Stockholm står sig väldigt bra i konkurrens. Eller, vad tycker du? frågar Julian tillbaka.
        Jag säger som det är. Jag älskar Stockholm. Jag vill göra allt för Stockholm. Ändå, när jag hör talas om Julians speciella förhållande till Nice vill jag också ha en stad som kan vara mitt andra hem efter Stockholm. Jag vill också ha en stad dit jag kan åka och skriva, som Julian gör. Kanske kan jag till och med hitta en sida av mig själv som inte finns hemma i Stockholm, vilket jag gissar att Julian gör i sin fristad på Rivieran. Jag tror att jag var nära att hitta denna egna fristad i New Orleans, en plats som nu betyder väldigt mycket för mig. Trogen NOLA och Stockholm som jag är tror jag ändå att jag kommer hitta mitt Nice, ett ställe som är helt perfekt för mig.

Going To Nice

Julians kärlek till Nice resulterar idag i singeln »Going To Nice« tillsammans med Marina Schiptjenko, som i min generation troligtvis mest känns igen från Bodies Without Organs men som också har en lång musikalisk historia bakom sig, i bland andra Page och Vacuum. Julian och Marina gör annars musik tillsammans under det ganska självklara namnet Julian & Marina, och »Going To Nice« var först tänkt att komma ut förra året. Tekniskt sett är singeln ett Julian & Marina-stycke, men istället för att duon står som avsändare ges den ut som ett solospår av Julian Brandt, där Marina Schiptjenko medverkar. Att »Going To Nice« dimper ned just idag, fredagen den 14 juli 2017, är ett medvetet beslut. Idag är det ett år sedan terrorattacken på strandpromenaden Promenade des Anglaise i Nice, och på nytt är det även Frankrikes nationaldag. Då, för 365 dagar sedan, befann sig Julian i Rivierastaden och kom undan oskadd.
        - Jag kände att på årsdagen av den här terrorgrejen var jag väldigt hookad på att, för sakens skull, uppmärksamma det på det här sättet. Då föll det sig bättre med det här projektet där jag har jobbat med några stora legendarer inom svensk elektronisk musik. Jag sa det till Marina att det blir bra att hålla det i det här forumet, och sedan tycker jag att hon är också så pass värd att vara med i det sällskapet.
        Projektet som Julian pratar om är den EP varifrån »Going To Nice« blir det sista släppet. EP:n kommer innehålla fem spår, som redan finns tillgängliga i sina ursprungliga former men som i samlad upplaga kommer vara mixade annorlunda. Processen har fått tillåtelse att ta tid och det tycker upphovsmannen är positivt, för slutresultatet är fem sånger som skiljer sig ifrån varandra fast de bor under samma tak. Julian har samarbetat med innovatörer som hjälpt till att föra den svenska elektroniska scenen framåt. Genom att kreditera Marina som kollaboratör hellre än att släppa musiken i duons namn utser han henne till den inflytelserika musiker som hon är, en bland flera inräknade elektroniska storheter. Kollaborationerna inkluderar »News Travels Fast In Stockholm« med Tom Wolgers från Lustans Lakejer, »Stupid Heart« med Rebecca & Fiona-Fionas far Greg Fitzpatrick, »Deeper« med superproducenten Johan Vävare och framför allt hitlåten »Andromeda« med mångsysslaren Ralph Lundsten, som enligt Julian redan på femtiotalet började pussla ihop elektroniska ljud till musik. Jag chansar och frågar om projektet är ett sätt för Julian att tacka sina föregångare för allt de gjort för den scen som han nu är aktiv inom. När han svarar »ja« låter det så smått som om han inte tänkt tanken innan frågan kom, fast den i stort är befogad.

Ralph Lundsten

Julian Brandt är stolt över sitt nya projekt, sånger som fungerar tillsammans utan att låta enkelspåriga och likadana. Han säger att han hittills har fått bra respons och uppskattning för att han lyfter fram »gentlemännen«, som han kallar de syntpionjärer han haft som samarbetspartners. Bara för att »Going To Nice« inte släpps under namnet Julian & Marina har inte slutet för duon kommit, nya sånger är på gång i nuläget. Julian kom till och med just tillbaka från Nice där han skrev på nytt material. Och färgen på omslaget till »Going To Nice« är självklar: azurblå.

14 Juli 2017