Öppen dialog med MANKIND

Medlemmarna i MANKIND har alltid framstått som enhetliga för mig, tills jag satt ner och pratade med dem. Världens, enligt dem själva, mest demokratiska band är som vilken demokrati som helst; skilda komponenter som tillsammans kan mötas i något större. Drygt sex år efter jag såg det skräniga popbandet uppträda för första gången, och föll pladask, sitter jag vid samma bord som tre av dem. Det diskuteras konst kontra humor, postmodernism, hur barn påverkas av Death Metal och mycket mer därtill. Med i samtalet är även Mariam Venus, som medverkade i releasefesten för Profet på Twang 7 maj. Frånvarande är tyvärr MANKIND-bassisten Fredrik »Legday« Diffner. När vi allihop avslutat en tofumiddag på Ringvägens Ellefantpojken och redan dykt djupt ner i samtal om MANKINDs musik och andra världsliga ting kommer vi överens om något viktigt. Det skulle kännas löjligt om jag tog fram mitt anteckningsblock med nedskrivna frågor för att starta en uppstyrd intervju med en rullande bandspelare. Istället bestämmer vi, MANKIND, Mariam Venus och jag, oss för att fortsätta konversera på samma avslappnade sätt som innan.

MANKIND från vänster: Oliver Boson, Fredrik Diffner, Alex Ceci och Arthur Onion.


        - Vi tackar oftast nej till intervjuer, men ja till dialoger, säger bandets sångare Arthur Onion och berättar om konflikten mellan den del av honom som skapar musik och den som måste prata om den med främlingar som antecknar.
        - Jag går så djupt in för att skriva musiken och sedan måste jag gå utåt och sälja den. När en artist gör en intervju är det ungefär som att göra en arbetsintervju, man måste komma ihåg de viktigaste sakerna att säga. »Vad var det nu jag skulle komma ihåg? Just det, releasedatumet, och så ska jag nämna den där boken jag läste i höstas«, menar Arthur.
        Trumslagaren Oliver Boson och gitarristen Alex Ceci verkar hålla med och jag hinner inte följdfråga om hur exakt det känns att gjuta ner sitt konstnärliga uttryck till en produkt som ska slussas ut till försäljning. Samtalet rinner på för snabbt så frågan får fortsätta vara en flytande fundering i mitt huvud.
        Något annat bandet tackat nej till är erbjudanden från skivbolag. De minns ett bolag i synnerhet som ville att en ny video skulle spelas in till singeln »Blood, Sugar«, istället för den som redan fanns.
        - De tyckte videon såg för dyr ut, ingen vill ha ett dyrt band, säger Arthur. Istället skulle vi spela in en billig video till låten med en telefonkamera, där vi skulle gå runt på stan i skinnjackor och solglasögon.

        Skinnjackorna allena är svårt att nämna i samma andetag som MANKIND, hela bandet är så gott som veganer. Oliver Boson har i och för sig en skinnjacka med sig, men han poängterar att den inte är nyköpt. Hur som helst passar de fyra bandmedlemmarna inte alls in i den rockstereotyp som skivbolaget försökte lämpa över på dem. Något som definitivt skiljer MANKIND ifrån en vanlig grupp skinnpajrockers är ett intresse för buddism och meditation. För ett antal år sedan besökte de ett meditationsläger tillsammans.
        - Vi var där i tio dagar och mediterade utan att få prata, säger Oliver. I Stockholm kan det vara svårt att fokusera så mycket men när vi var där var meditation det enda vi gjorde.
        - Vi bodde precis bredvid ett ställe dit vinterfåglarna kom tillbaka, berättar Alex.
        - Och vi såg hur snön smälte ifrån marken, fyller Arthur i och avslutar historien om en upplevelse som tycks ha gjort MANKIND mer medvetna om hur de lever sina liv. Även nu när de är tillbaka i Stockholm. Till och med flera år efter meditationslägret är minnesbilderna av den intågande våren fast hos dem.
        Alex Ceci pratar vidare om intervjuer i stort och det framgår att det dels kan vara på grund av dåliga erfarenheter som MANKIND vanligtvis inte har någon större lust att ställa upp. Journalister som kommit helt oförberedda till intervjuerna är något de råkat ut för allt för ofta, naturligtvis något som kan få vilken artist som helst att mista intresset.

Alex Ceci.

        - Vissa har börjat intervjun med frågan »Hur låter er musik?«. Då har de inte ens tagit sig tid att lyssna på oss. Minst två gånger har det hänt, förklarar Alex och uttrycker hur tröttsamt det är att från grunden beskriva sitt sound för en person som inte alls satt sig in i ämnet.
        Jag nämner en formulering som musikjournalister ofta slänger sig med när det gäller att med ord just skildra musik för sina läsare, nämligen »korsbefruktningsklichén«. Exempelvis: »Tänk dig om Metallica och R. Kelly fick ett kärleksbarn, så låter det här bandet!« Självklart är inte exemplet hämtat ur verkligheten eller ens särskilt rimligt, men det tjänar sitt syfte, det visar hur musikjournalistik i regel sätter artister i en kontext. Troligtvis härstammar det från människans vilja att kategorisera för att lättare kunna bedöma. Det är bekvämt, men ganska tråkigt och väldigt gjort, att behöva sätta ett band som MANKIND i relation till annan musik som skulle kunna kallas snarlik deras. Efter två tjeckiska öl (som Alex tycker luktar järn efter ett snabbt dofttest) vågar jag mig på att inför MANKIND svära på att jag aldrig ska använda korsbefruktningsklichén igen, att jag alltid ska försöka prata om musik utifrån musiken i sig.
        Ett annat vanligt förekommande fenomen när musik ska nålas ned är uppfinning av egna genrer. Ett band kommer fram till en egen term, en egen stämpel, som ska skilja de från massorna av andra band. Ett exempel på det är ett av mina absoluta favoritband Turbonegro, som enligt egen utsago spelar Death Punk. När jag tar upp fenomenet hugger Arthur Onion till direkt med sin kvicka humor, som återkommer i det mesta han säger.

        - Vadå, gillar du inte garagesoul? Det är vad vi kallar vår musik, skrattar han och menar att anledningen till uppfinnandet av genrer kan vara en ovilja att bli förknippad med något befintligt. Med den eviga glimten i ögat säger han att det finns så många dåliga band som kallas garage att det är därför de vill säga att de spelar något eget.
        I en tid då musiker har ett helt har ett århundrade av fantastisk pophistoria att inspireras av finns ingen genre som definierar vårt årtionde, förutom kanske kommersiell housemusik. Arthur glider in på postmodernismens intåg i musiken, något som han antar hände runt 80- talet.
        - Innan dess tittade ingen bakåt när de gjorde musik på samma sätt som vi gör idag. Det kan vara likadant när det gäller film. Jag pratade med en cineast som tyckte att alla de bästa filmerna gjordes förr. Jag frågade henne hur många mästerverk hon ansåg hade gjorts under varje årtionde och när hon tänkte efter tyckte hon att lika många bra filmer hade kommit varje årtionde. Det är lätt att se det förflutna som en »Golden era«.
        - Som i Woody Allens »Midnight in Paris« där Owen Wilson drömmer sig tillbaka till 20-talet, påpekar jag.
        - Precis, det kan bero på att konst och musik är så lätt att diskutera långt efter man upplevt det. Nu sitter vi och pratar om sådant som hände för länge sedan. Man pratar inte på samma sätt om humor till exempel. Jag läste en bok om humor för att förstå uppbyggnaden, det var det tråkigaste jag någonsin läst. Det är något med konst som är lättare att diskutera än humor.

Arthur är svag för att ta upp statistik kring saker han diskuterar och det märks på Alex och Oliver att det är en vanlig företeelse. Oliver är blixtsnabb med att föra pekfingret uppför sin näsa för att peta upp osynliga glasögon, det internationella tecknet för »nörd«, varje gång Arthur släpper ut sin inre statistiker. Den mest anmärkningsvärda statistiken tar Arthur fram ur intet.
        - Vet ni varför traumatiserade barn mår bättre när de lyssnat på Death Metal en gång om dagen i tre månader? Ingen av oss kan svara på rak arm, jag gissar att det kan ha att göra med hur »arg« musik kan hjälpa till med utlevandet av aggressioner. Alex hamnar närmare svaret med en motfråga.
        - Jämfört med vad? undrar han. Jämfört med barn som lyssnar på annan musik en gång om dagen i tre månader?

Arthur Onion skriver på Filip Lindströms arm.

        Arthur säger bara att Alex är i närheten av lösningen innan han plötsligt tar fram en kulspetspenna ur fickan och går runt bordet för att rita på min arm. Under min tatuering med loggan från tidningen Pop ritar han två prickar, så att det ur mitt perspektiv står »död« på vänsterarmen. Jag känner mig hedrad över att ha fått en souvenir från en snabb konversation om Death Metal.
        Den 4 augusti släpper MANKIND en EP. Det är bandets första release sedan 2013 då både »Blood, Sugar«-singeln och remixtapen »Do The Dance« kom ut. På den sistnämnda ryms förutom MANKINDs originallåt också fyra remixer, däribland en som Oliver Boson gjort under namnet Mågliwer. En av mina favoriter är den disharmoniska »Dub The Dance«, vilken version bandmedlemmarna föredrar är svårt att få dem att komma överens om.

POP blev DÖD

        - Vi hade gjort en låt och ville göra något roligt med den innan vi blev signade, säger Arthur Onion om varför ett remixtape skapades för »Do The Dance« och fortsätter: Just då var tanken att MANKIND skulle bli ett konstnärligt kollektiv, vi kände så många fotografer och andra människor som var inblandade, så »Do The Dance THE REMIXXXTAPE« blev resultatet. »Dub The Dance« låter som den gör för Big Purples som gjorde den egentligen inte vet något om musik, ibland går sången ur tonart och sedan kommer den tillbaka.
        Jag och Mariam blir de två första utanför bandet som någonsin hör EP:n. Jag skulle gärna skriva att det låter som om Metallica och R. Kelly fått ett kärleksbarn men det stämmer inte riktigt och jag har ju som bekant svurit på att inte göra det. Istället kan jag säga att EP:n låter som om MANKIND fått ett kärleksbarn med MANKIND, ett barn som är något lugnare och mer välkammat än deras tidigare.

Uppspelning av MANKINDs nya EP.

        - Vissa av låtarna mådde bättre av en renare produktion, tycker Arthur när vi lyssnat klart på nästan alla låtar på EP:n. Jag håller med och får veta att ytterligare en EP är i görningen, där Hannes från HOLY, Stockholmsbandet som är signat på PNKSLM, är involverad. De låtarna ska enligt uppgift innehålla mer av MANKINDs karaktäristiskt okammade skrän och handla i princip uteslutande om döden. Kvällen på Elefantpojken börjar lida mot sitt slut, de enda andra gästerna som är kvar på restaurangen är skådespelaren Shanti Roney med sällskap. På vägen därifrån går Arthur längst fram och vänder sig om mot oss andra för att knyta ihop säcken för vår öppna dialog.
        - Vet ni varför traumatiserade barn mår bättre när de lyssnat på Death Metal en gång om dagen i tre månader? frågar han på nytt och ger oss svaret: För att alla barn mår bättre efter tre månaders tid, det tänkte ni inte på!


Samtliga foton tagna av Mariam Venus