Alster om Guns N' Roses, 29 Juni 2017, Friends Arena


Profets Karl Nybom och Chefsideolog Filip Lindström berättar om upplevelsen av att se ett band som format tonåren, som gjort livet till vad det är idag. I två separata, men länkade historier redogör Lindström och Nybom för händelser innan, under och efter Guns N' Roses odyssé till konsert på Friends Arena 29 Juni 2017.

Dagen G


Karl Nybom

Dagen G:s första bokstav är hjärtattack och tandborsten trillar nästan i golvet. Hans smått nervösa skratt viskar sig igenom telefonen. »Jag är ledsen men jag har inte dina biljetter«. Går ut i vardagsrummet iklädd kalsonger, tandkräm och vet inte vad jag ska säga. »Det finns inget jag kan göra men jag kan hjälpa dig att leta på Blocket«. Det läggs på och jag velar, tidigare så säker, om jag ska sätta på mig Guns-tischan som mitt elvaåriga jag har köpt till mig. Den får klä mig i hopp. På väg till tåget svär jag över min plågoande till biljettsäljare och ber alla evighetens gudar att dra ner sitt raseri över honom och hans släkte. Fille vet inget än och jag måste jobba. Ingen tid för Blocketsafari. Utanför Rotebro Spel och Tobak skriker telefonen om uppmärksamhet. Min tidigare plågoande. Han har köpt oss två biljetter och den djupaste sucken utav lättnad rinner över mina läppar. Plågoande har befordrats till påve och sålt oss sanna avlatsbrev inför visiten till Olympos. Må han resas till världens toppar och fyllas utav den djupaste eufori (tack igen som fan Oscar). There’s still time to dieeeeeeeee. Tåget går mot Centralen och nedräkningen inför nattågsresan mot Herr Brunstens djungel har börjat och jag kan fan inte riktigt fatta det. Den nedräkning som egentligen har pågått sedan jag var elva år gammal lider mot sitt slut.
        Det är skolavslutning i aulan. 4:an är över och några coola nior spelar Ramones »Blitzkrieg Bop«. Lintotten Karl tycker det är coolt och frågar sin farsa om han har någon av deras skivor. Svaret är nej. Där finns inga läderjackspunkare i skivsamlingen. »Men jag har den här«.
        Vid ST: Eriksplan kommer en tiggerska fram och ber om kaffe. Har inte tid, min tunnelbana går om en minut. »Centralen?« frågar hon. Jag ska till Rådmansgatan. »Ja, ja Rådmansgatan.« ler hon. Vi slår följe och hon kysser min hand. Gråter över sin pappa som behöver exakt tusen kronor till en operation och jag pressar en mask av empati utav hennes tårar. Jag förstår halvt spanskan hon talar. Jesus ska välsigna mig, min mamma, min pappa. Hon ödslar tid på att ingjuta messiaskomplexet i mig. Mina föräldrar gav mig Jesus, och jag förstår de kristnas välsignelser, men det var inte den guden som stannade hos mig.

Guns N' Roses i sin ursprungliga form

»Det här är också Rock N' Roll«. Min pappa räcker över världens bästa skiva till mitt elvaåriga jag. Jag vet inte om det än, men oljudsbluesen som pundarna på skivans baksida spelar kommer att bli den enda religion värd att dyrka. Vi är alla religiösa fan(atiker) stöpta ur det ena eller andra.
        Hon ber om pengar och kaffe. Jag försöker förklara att jag inte har några pengar att ge henne. Har inte dem 400 hon behöver. »Nej nej bara 100«. Jag går in på Pressbyrån. »Soy no dineros« försöker jag. Jag betalar för hennes tjurpiss till flytande energi och hittar en enkrona i fickan. Räcker över burken med kronan ovanpå och hennes tacksamma leende kastar hon ner i papperskorgen tillsammans med enkronan. Hon borde dyrka Guns istället för Jesus. De delar åtminstone samma attityd.
        Arbete. Klockan går alldeles för långsamt. Avbryter kollegornas spellistor för att spela lite Guns. De har fan inte gjort en enda dålig låt. »Get in the ring« för att spä på ivern. Snackar med en stammis som har Golden Circle-biljett. Fult jävla knep för övrigt, för att ge plånböcker handikapp över uthållighet. Det sabbar konsertens intensitet. Stammisen konstaterar att de ska lira i tre timmar och samtidigt ser jag en filur komma gåendes längs Runebergsgatan. Han skiljer sig ganska rejält ifrån vår gatas vanliga borgarklientel. Och han har på sig en James Brown-T-shirt... »Va fan haru för tröja på dig?«. Filuren Fille förklarar att GNR-tröjan är spårlöst borta och troligtvis ligger i tvätten. Han börjar dricka bärs och klockan slår två. En outhärdligt lång timme kvar. Upp med stolar, bort med uteservering och svarta skjortan. Jag samlar på minutvisarnas steg och bygger en stege utav dem. Jag smäller ner biljetterna framför Filles ansikte och 15:00 klättrar vi bägge uppåt för att besöka mannen i månen. Han har alltid god öl att bjuda och vi skålar till GUNS! »Stockholms bästa tobaksaffär!«
        På Shanghai är vi ensamma i restaurangen. »Snygga glas«. Fyllda med Kirin. Vi äter och åker mot ST: Eriksplan där solen alltid lyser på Frankrikes sanna ambassad. Är Guns N’ Roses i stan eller? Ett bakåtkammat hår med solbrillor börjar snacka med oss och vi hinner fyra öl innan vi måste lämna honom och vår tidstypiska diskussion om tidstypiska ting i olika tider.
        Vi flyttar på oss och jag flyttar hemifrån. Det är ungefär tre år kvar på nedräkning. Vinylspelaren är uppsatt i lägenheten som jag har turen att hyra utav min faster. De röda väggarna och jag ska gifta oss. En skiva måste föra ihop oss till ett hem och jag spelar Appetite. Det kommer att spelas fler skivor men Guns är först. Guns kommer alltid först.

Tre timmar kvar att räkna ner och tåget är fullproppat. Vi pressas ihop betydligt värre än vad vi kommer att pressas inuti Friends. Resan är väl alltid svettigare än målet. Solna som oftast svämmar över i AIK-svart- och- gult skymtar glatt röda rosor i dess vanliga färgpalett. Vägen till Friends är överfull. I älvar rinner fansen förbi Mamons tempel och flera har t-shirten från turnén 2006. Den drar in mig i en bil och kör långt därifrån.
        Jag sitter i bilsätet utanför David och Sebbes hus och är sprickfärdig av entusiasm. Ett och ett halvt, två år har gått sedan jag pånyttföddes i ett kallt novemberregn och bilen ska gå mot Globen. Vi har sittplatser högt upp till höger och ska se det som då kallades GNR. Axl hade dreads, Bumblefoot spelade Slash och allt var försenat. Vi hoppade ändå upp och ner trots att det inte på riktigt var Guns. Det är det dock idag. Och sittplats är inte ett alternativ.
        Tillbaka vid Friends och Fille tycker att det är orättvist att vi måste dela upplevelsen med 30.000 andra människor. »Hur kan de någonsin fatta hur mycket det här betyder för oss?!« Jag argumenterar emot men håller i hjärtat halvt med honom. Alla fans är jämlika, men vissa är jämlikare än andra och vissa hittar inte sin jävla gate. »Det är som om det vore någon jävla flygplats« Vi går runt hela arenan och efter två separata visiteringar skriker vi ut vår glädje innanför Friends spärrar. Dem säljer 3.5or inne på arenan och vi dricker väntandes. The Darkness börjar lira och vi applåderar omotiverat i väntan. De gör inget fel men vi är så nära att nedräkningen gör euforiskt ont i hela kroppen. Jag ser på människors skor och väntar. Vapen och rosor täcker storbildskärmarna. De skjuter alla av sina olika skott, från kulregn till enskilda hylsor. Till slut står två Magnum 48:or kvar på skärmen. De skjuter av varsitt skott. Tystnad. Varsitt andra skott. Vi skriker. Tredje, fjärde, femte. »En Magnum 48:a har sex skott tror jag«, skriker jag till Fille. På det sjätte smäller det av ett skott men sju är ett magiskt nummer. En röst skriker i högtalarna om LA:s hetaste band och vi i församlingen stämmer in i hyllningsskriken »GUNS N’ ROSES!«
        Duffs bas klipper av banden mellan verklighet och barndomsdrömmar. Mina gudar står personifierade framför oss. Hög hatt, bandana, tatueringar som jag sett tusentals gånger. De sköljer världen med oljud däri tron lever. Jag får äntligen dyrka något igen.


Tre timmar senare stoppar jag en bit gul konfetti i plånboken.

Rocken är död, gör något av den


Filip Lindström

Jag är inte rocker längre. Det är något jag förstått att jag inte varit på mycket länge, även om rockens estetik delvis har följt med mig ur tonåren till idag.
        Jag ville gärna tro, och visa, att jag var en riktig rocker när jag var yngre, i den åldern då ungdomar hittar inledningen till en egen identitet via nya val av kultur. När jag i tidiga tonåren fann vägen till Guns N’ Roses blev jag inte bara förtrollad av musiken - enastående och farlig för en tolvåring år 2006 - och den dekadenta livsstilen. Guns blev också min tillflyktsort från den meningslöst moderna musik som alla andra lyssnade på, musik som jag då inte alls förstod mig på och därför helt dömde ut som smörja. Som trogna läsare väl vet så tycker jag det känns det skönt att döma ut någon annans musiksmak som objektivt dålig och varför jag gör så än idag har sin grund i min högstadieförälskelse med Guns N’ Roses. Mitt uppe i min djupaste fanatism var inget annat tillåtet än musik med distade gitarrer spelade av personer med långt hår och läderjackor. Jag var en rocker, och jag var rädd för att vara något annat. Just där och då var Guns det ultimata bandet, jag svor att aldrig älska något mer än jag älskade deras musik. Jag var så där övertygad som bara en tonåring kan vara om att rocken var det enda rätta. Inte »rocken« som Andres Lokko talar om, utan den stiliserade, stagnerade, tangerade rocken som hade sett sin guldålder komma och fly långt innan jag ens var en glimt i min faders öga.
        Jag minns ett tillfälle för dryga tio år sedan då jag och min kamrat Danne, min bundsförvant i den tonåriga revolutionen mot den samtida musiken, gick av pendeltåget i en diskussion om chansen att få se ett återförenat Guns N’ Roses uppträda tillsammans. Jag pekade upp mot en slags avsats som fanns i stationshusets tak innan de byggde om och frågade Danne om vad han skulle göra om originaluppsättningen av bandet vi dyrkade skulle stå där uppe i all sin prakt. Jag minns inte hans svar men jag kan se framför mig den där avsatsen, som inte finns längre, och jag kan minnas känslan av att vilja uppleva något som aldrig kommer hända igen.
        Återföreningen av de ursprungliga furiösa fem på Södra Station har ännu inte tagit plats och jag kan ta gift på att det inte heller kommer ske. Att järngänget från 80-talet över huvud taget kommer spela ihop på nytt är i stort sett lika otänkbart. Men, det är strikt förbjudet att säga »aldrig«, det har jag lärt mig, för delar av den ökända gruppen är ju trots allt just nu ute på en världsturné som går under det putslustiga namnet »Not In This Lifetime«. Tidigare har William Bailey och Saul Hudsons notoriska ovänskap varit i klass med Wile E. Coyote & Road Runners, eller till och med Tom & Jerrys, tills den barnsliga pajkastningen dem emellan upphörde och denna publikfriande jorden runt-resa tillkännagavs. Michael McKagan, som på helt egen hand fick mig att börja spela bas med sitt solo från Tokyo ’92, har så vitt jag vet inte bråkat med någon förutom sin egen bukspottskörtel och han medverkar därför självklart jämte topphatten och rödtotten, denna dödliga trio framför ett gäng inhoppare (exklusive Dizzy Reed som spelat piano sedan 90-talet utan något större erkännande).

Guns N' Roses 2017

Torsdagen 29 juni kom cirkusen till Stockholm. Jag visste att det skulle bli känslomässigt laddat, speciellt när jag och Profet-skribenten Karl Nybom, jämbördig Guns-fantast, närmade oss arenan i sällskap med tusentals bandanabärande fotgängare. Jag kände redan då att jag inte ville uppleva min första kontakt på nära håll med min första musikaliska kärlek samtidigt som så många andra. De kan ju inte förstå hur nära jag har stått det här bandet, de kan omöjligen sätta sig in i hur mycket Guns N’ Roses har betytt för mig. Hur sällan jag än lyssnar på Guns idag så har de ändå varit närvarande under en lång, intensiv och formande period av mitt liv. Den relationen vill jag inte dela med en fylld arena, vilket leder mig till att nämna mitt oavkortade hat riktat mot arenakonserter. Om du inte upplevt en sådan kan det beskrivas som ett misslyckat försök till att klämma in en hel festival i ett väldigt stort rum. En arenakonsert kräver dessutom massunderhållning av en artist, där all intimitet och kontakt mellan publik och scen reduceras till noll. Man försöker slå ned spikar med en ångvält och kan därför inte göra det smidigt eller följsamt, mer snabbt och enkelt.
        På en festival är man åtminstone fri att röra sig från scen till scen något så när ostört, under en arenakonsert blir du fängslad på din ståplats tills det är dags att lämna arenan. 29 juni 2017 var jag och Karl dessutom fast på Friends med ett oroväckande stort antal människor som införskaffat Axl Rose-peruker och festliga huvudbonader på Buttericks. Om inte det allena skulle påvisa rockens avsaknad av puls så hjälper förbandet The Darkness till med den saken. De kämpar så hårt med sina falsettoner och sina poser, helt förgäves då deras hypertrista låtmaterial inte går att tränga igenom. The Darkness får mig att slutligen förstå att jag inte är en rocker längre, för de står för allt som rocken är och har varit. The Darkness står för rockens liv, därför står de också för rockens död. Rocken har haft sin tid, spelat sin roll för den här gången och förvandlats mer till ett altare för den nostalgiske, kvasiinsatte lyssnaren att trä på sig en röd peruk och en bandana vid. Om rocken ska komma åter måste en Messias hittas, som kan föra åter gnista och liv i det som är sentimentalt.

Saul Hudson, Michael McKagan och William Bailey när det begav sig

Guns N’ Roses borde på pappret vara begravda flera meter under The Darkness fisljumna backspegelrock. Om det inte vore för starkare låtmaterial och större utstrålning hade de hamnat i samma fälla som sitt förband. »Not In This Lifetime« är en nostalgisk konsert, det är vad publiken vill ha, och jag behöver inte ens tänka på att sjunga med i texterna. Munnen rör sig självmant och minns alla små vokala egenheter som Axl brukar slänga in, »...with your ass in the air.« efter »I'll leave you lying on the bed« i första versen på »You Could Be Mine« (vilket han började lägga till runt spelningen i Argentina samma år som som Duffs bassolo i Tokyo, om mina beräkningar stämmer). Karl och alla andra omkring mig börjar slänga med huvudena i takt med musiken, händer med pek- och- lillfinger höjda sträcks upp i luften. Alla ska tillfredsställas, för det är så lätt, så lätt när alla försöker tillfredställa dig. Det spelas ABBA innan konserten, William Bailey tar på sig en anskrämlig vikingahjälm med sitt namn på. Allt som vi svenskar tycker om har alltså prickats in, vilken fullträff! Mitt i prick.
        Bland de hårdrockande massorna med djävulstecknet i vädret står jag stilla och bara tittar. Ibland förs mina händer instinktivt till ansiktet, som för att känna om jag fortfarande är på plats. Jag visste att det skulle bli känslomässigt laddat, men jag visste inte att det skulle bli en spirituell upplevelse. Genom bandet som jag avgudade möter jag mig själv och ser svart på vitt att jag har gått en lång väg sedan mina tonåriga rockerdagar. Guns N’ Roses var mina allra bästa vänner under många år, nu hälsar vi glatt när vi ses på gatan, frågar artigt om vad som händer nu för tiden, säger att vi borde träffas på en öl någon gång men gör det så klart inte. Konserten på Friends Arena markerar ett skifte i mitt liv, en förändring som pågått länge utan min egentliga vetskap. När Guns N’ Roses bugar efter mer än tre timmar på scen slänger jag iväg en kyss till dem för att tacka. Tack för de här åren, de har varit fina.

10 Juli 2017